Skivor

Midnight – Rebirth By Blasphemy

Lämna en kommentar

ARTIST: Midnight
TITEL: Rebirth By Blasphemy
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det rent groteskt fula omslaget till ”Rebirth By Blasphemy” fick mig att undra vad i hela helvetet MIDNIGHT vill med sin musik. Dessbättre att omslaget – i det här fallet – inte reflekterar enmansbandets kapacitet att skriva bra musik.

Kombinationen mellan black och klassisk speed metal funkar riktigt bra. Det är ärligt, innerligt menad musik utan speciella åthävor. Och det är gjort med en tydligt blinkning till det gyllene 1980-tal som många förknippar med en storhetstid för metallen.

Här står referenserna som spön i backen: spontant tänker jag på tidiga IRON MAIDEN, MOTÖRHEAD och METALLICA när jag lyssnar. Allt är gjort med ett helvetiskt schvung som bara förstärks ju mer jag lyssnar på skivan. En sådan sak som att jag faktiskt gillar Jamie ”Athenar” Walters sång efter 5 lyssningar, trots att den sannerligen är yxig, är ett gott tecken på att ”Rebirth By Blasphemy” är en skiva som växer vid varje lyssning.

Letar du efter introspektiv musik då kommer du sannolikt att avsky den här plattan. Som en rak, rå och ärligt menad partyplatta funkar den alldeles utmärkt.

Skivor

Bonded – Rest In Violence

Lämna en kommentar

ARTIST: Bonded
TITEL: Rest In Violence
RELEASE: 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

SODOM-bekanta Bernd ”Bernemann” Kost och Markus ”Makka” Kost har skapat ett nytt band i vilket de låter ungefär som de gjort under hela karriären. Det är hederlig och ärligt menad thrash med gott om influenser från både TESTAMENT och PANTERA. För thrashpurister så kommer ”Rest In Violence” att bjuda på en hel del mumma.

Om ”Rest In Violence” hade bestått av endast de första 7 låtarna, ja då hade betyget åkt upp några snäpp. Här visar BONDED på vilket fint hantverkskunnande bandet besitter. Det är gott om verkligt tungt sväng och rikligt med tvåtakt. I höjd med titellåten som gästas av OVERKILLs sångare Bobby Ellsworth njuter jag i fulla drag.

Den av Cornelius Rambadt uppstyrda produktionen är även den en ren njutning. Kosts trummor låter exakt som trummor ska göra i thrash – stora och mäktiga – och gitarrljudet är tjockt som smör.

Hade det inte varit för känslan att jag faktiskt har hört detta innan, och att det finns en del dödkött som skulle kunnat trimmas bort, då hade ”Rest In Violence” upplevts som en mycket stark skiva. Som underhållning för stunden funkar den alldeles utmärkt – under förutsättning att du gillar thrash såklart.

Skivor

Dialith – Extinction Six

Lämna en kommentar

ARTIST: Dialith
TITEL: Extinction Six
RELEASE: 2019
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Sent på bollen när det gäller ”Extinction Six” från amerikanska DIALITH – skivan släpptes i mitten av augusti. Jag känner ändå att jag vill ge skivan uppmärksamhet, då jag genuint tycker att den och bandet förtjänar det.

Symfonisk power metal – mycket ska stämma om verkshöjden ska bli något att prata om. Att flera lyssnare nog kommer att tycka att EPICA är ett annat band att använda som referensram må vara hänt, likaså de ofrånkomliga liknelserna med NIGHTWISH. Tro mig – DIALITH kan mäta sig med lätthet med dessa titaner – och det redan med första skivan.

”Extinction Six” prickar in flera faktorer som jag tycker behövs: musikerna kan lira på sina instrument, de har bra låtar, en grym sångerska, stämningen sitter som en keps och det låter svinbra om bandet. Produktionen är rena drömmen – Alasdair Wallace Mackies gitarrer har en underbar tjockhet som får mig att tänka på hur BOREALIS låter i detta hänseende. Att Cullen Mitchells trummor låter fint organiska är dessutom helt ljuvligt – han är den enskilde musiker som får DIALITH att verkligen kännas bättre än de flesta. Kreativiteten flödar från hans händer och fötter som gör att varje lyssning blir intressant.

Ska jag nämna en enskild låt som sticker ut så är det Quiver Of Deception som har ett underbart driv, gung – och en helvetiskt fin refräng.

Krista Sion på sång, ja, det finns mycket att säga om henne. Dels tycker jag det är skönt att höra en sångerska som har sån karaktär i rösten som hon har. Dels tycker jag att det är skönt att slippa den operaartade sången som är så vanlig att ta till när det gäller symfonisk metal. Nu hör jag varenda ord som sjungs.

Gillar man symfonisk power metal med extra bett, då har man redan koll på DIALITH. För er andra senkomlingar, likt mig, är det bara att se fram emot en god stunds musikalisk mumma. DIALITH är inte färdiga på långa vägar. Kolla in dem.

Worship the Riff!