Live: Tribulation på Copenhell

ARTIST: Tribulation
LOKAL: Copenhell
DATUM: 25 juni 2016

Sveriges mest oortodoxa death metalband – Tribulation – i fullt solljus, kan det funka? 

TRIBULATIONs musik kräver viss hängivenhet och att gå på i starkt solljus är kanske inte helt optimalt för bandet från Arvika. Dock övertygar bandet ganska ordentligt på basis av sin stora proffessionalitet ochen stark övertygelse på sitt låtmaterial. Inledande Strange Gateways Beckon har ett fint driv och är en bra öppningslåt.  Jonathan Hultén på gitarr är hårt sminkad och verkar redan från början ha gått in i en parallell verklighet. Hans rent sanslösa lir är helt omöjligt att stå emot.

image

Bandet lider lite av att gitarrerna inte kommer fram speciellt bra, vilket är synd då TRIBULATION har riktigt snygga stämmor som inte kommer till sin rätt i den trum- och basstinna ljudbilden.

Som gig betraktat är det ett helt okej sådant men elitnivåerna som bandet är kapabelt till når det inte på långa vägar.

Live: Dropkick Murphys på Liseberg

ARTIST: Dropkick Murphys
LOKAL: Liseberg, Göteborg
DATUM: 22 juni, 2016

Bostons stoltheter DROPKICK MURPHYS fick kämpa mot en del försvårande omständigheter, men bjöd ändå publiken på Liseberg på en överlag trivsam tillställning under tisdagskvällen. Bland minnesintrycken återfinns fyndiga betraktelser kring ungdomsbrottslighet, en imponerande sceninvasion samt ett oväntat sexigt dragspel…

Dropkick Murphys - Liseberg - 160622

Jag har förstått att det anses ofint att göra ”alkoholreklam” (vilket i sig är lustigt i ett land som Sverige, där grav helgfylla för många snarare verkar vara en merit än en pinsamhet) men låt mig ändå vara tydlig: DROPKICK MURPHYS fusion av skränig punkrock och irländsk folkmusik är som allra bäst lämpad för varma, solgassande dagar med riklig ölkonsumtion som ett givet attribut. Därför är ett annat klassiskt svenskt diskussionsämne, vädret, en försvårande omständighet denna juniafton i Göteborg. Regntunga skyar hotar hela tiden med regn (även om hotet inte verkställs under själva spelningen, utan bara före och efter) och både sol och värme är tämligen frånvarande.

Massachusetts-sönerna verkar dock inte bry sig nämnvärt, utan inleder förhållandevis starkt. The Boys Are Back är kanske inte bandets vassaste låt, men ett ganska passande öppningsnummer, och sedan följer ett antal starka kort tämligen tätt i setlistan: Prisoner’s Song, Johnny I Hardly knew Ya’, The Gang’s All Here och Sunshine Highway betas samtliga av inom första halvtimmen. Under den sistnämnda spricker faktiskt den annars mestadels mörkgrå himlen upp för ett ögonblick, och bjuder på några vältajmade solstrålar.

Mellandelen av spelningen tappar något i driv, trots några riviga nummer som till exempel toksnabba Citizen CIA. Ett undantag bör dock noteras, och det är splitternya Sandlot. Trots att plattan där låten kommer att återfinnas inte släpps förrän kring årsskiftet och folk därmed knappast lär ha kunnat plugga in numret, får Sandlot en av kvällens mest distinkta allsångsgensvar från publiken. Snacka om att ha funnit hit-receptet!

Låten, som enligt charmige basisten/sångaren Ken Casey handlar om ”att vara liten och ha små problem, innan man växer upp och får stora problem”, innehåller för övrigt den mest underbara textraden jag har hört på länge. Fritt ur minnet, men någotsånär träffsäkert:

We knew nothing of girls or of bars / We only stole candy and the occasional cars

Pur poetiskt briljans! Apropå bandmedlemmarnas individuella insatser, förresten, bör sångaren Al Barrs publikkontakt berömmas. Han lämnar sällan den absoluta scenkanten, där han konstant fist-bumpar publiken. Trots detta hamnar han (åtminstone för mig) aningen i skymundan av gitarristen/mångsysslaren Tim Brennan. Han är en sådan där som man nästan skulle vilja bli lite irriterad på; en lång och ståtlig karl som inte bara kan lira gitarr med den äran, utan därtill en lång rad andra instrument. Det mest imponerande är nog hur han lyckas spela dragspel på ett sätt som får instrumentet att se genuint coolt ut…

Nåväl, ursäkta sidospåret. DROPKICK MURPHYS avslutar starkt med spår som Rose Tattoo, The State of Massachusetts och givna signaturmelodin Shipping Up To Boston. Efter det en kort sorti, innan man på publikens begäran ändrar scenen på nytt för de två extranumren Kiss Me I’m Shitfaced och Sam Cooke-covern Having A Party. Under dessa två låtar bjuder bandet på underhållande publikfrieri, när de låtar i princip alla tjejer ur publiken som så önskar komma upp på scenen. Till slut är de så många att bandmedlemmarna knappt får plats själva, vilket i och för sig inte verkar bekomma Ken Casey nämnvärt där han glatt valsar runt med olika damer medan han sjunger in i micken över deras axel.

Dropkick Murphys - Liseberg - 160622 v2

Som helhet är det en trevlig kväll och en klart godkänd spelning. Det riktiga lyftet uteblir, delvis på grund av det trista vädret. Delvis även på grund av att Liseberg (trots god uppslutning i antal huvuden räknat) erbjuder en något ofokuserad publik; det märks att många är där minst lika mycket för Liseberg i allmänhet som för DROPKICK MURPHYS i synnerhet. Sammantaget är det ändå kul att ha fått se Boston-sönerna live, och fick jag chansen att göra om det under mer festivalliknande omständigheter skulle jag inte tveka!

Spelningens setlista på Setlist.fm
Upptagning av ”Barroom Hero” på YouTube
Upptagning av ”Rose Tattoo” på YouTube

Denner/Shermann – Masters Of Evil

imageARTIST: Denner/Shermann
TITEL: Masters Of Evil
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När det gäller traditionell heavy metal från Danmark brukar alltid King Diamond och MERCYFUL FATE nämnas.

Gitarristerna Michael Denner och Hank Shermann med ett förflutet i sagda verkligt klassiska band begår med ”Masters Of Evil” fullängdsdebut med sitt eget band med bland andra Snowy Shaw som medmusiker.

Jag förväntade mig en rifftornado av stora mått, mängder av falsettvrål och smattrande baskaggar – och i dessa hänseenden blir jag verkligen inte besviken. Lägg till lite skönt mässande på latin i Son Of Satan och jag misstänker att de av er som gillar herrarnas tidigare eskapader kommer att uppskatta även detta.

Lika klassiskt som ”Don’t Break The Oath” eller ”Melissa” är det såklart inte, men det sprutar ju hantverksskicklighet ur rätt många porer när det gäller det här bandet för att det ska funka till stora delar.

Jag skulle tro att om du gillar denna typ av metal mer än jag så kommer du att dela ut ett betyg snäppet högre än den betygssexa ”Masters Of Evil” får av mig.

Produktionen är bra – gitarrerna premieras såklart men övriga musiker kommer fram bra. Lite extra kul är det att höra Snowy Shaw bakom trummorna. Det liras med stor spelglädje och ackuratess vilket bara det är ett skäl att kolla in plattan som väl fyller sin plats inom denna typ av heavy metal.

Worship the Riff!