Skivor

Native Construct – Quiet World

Lämna en kommentar

Native ConstructARTIST: Native Construct
TITEL: Quiet World
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Så här skriver Metal Blade i utskicket om NATIVE CONSTRUCT:

Native Construct is the product of collaboration between several students that began in 2011 at the storied Berklee College of Music in Boston, Massachusetts. Fueled by a desire to breathe new life into the modern metal genre, Native Construct artfully blends a wide spectrum of compositional influences, ranging from classical all the way to prog metal and musical theatre. The result is a wonderfully unique sonic texture, made up of extended-range guitars, theatrical vocals, and a full complement of symphonic instrumentation. Guitarist and composer Myles Yang’s passion for innovation, coupled with his extensive academic study of arranging and compositional techniques, makes Native Construct a truly distinctive up-and-coming metal act.

Jag vet vad jag tänkte när jag läste orden Berklee College Of Music: här kommer nästa DREAM THEATER. DT började också sin bana på detta mer än välrenommerade lärosäte. Det finns vissa beröringspunkter: pretentionen att vara svår – NATIVE CONSTRUCT blandar och ger från en mängd genrer. Är du genrepurist kommer du att avsky detta. Här samsas: jazz, fusion, symfoniska ansatser, singer/songwriter, death metal, blastbeats och episkhet. Och om ni undrar: ja, det förekommer saxspel.

Utmattande – javars. Men också extremt kul, och oerhört befriande. Det är väldigt modigt av ett band att vara prick så här tillkrånglade, och på något märkligt sätt reda ut det. Samtidigt känner jag – har inte BETWEEN THE BURIED AND ME redan gjort detta? Jo, så är det – och det blir också en akilleshäl för NATIVE CONSTRUCT – för trots att detta är sjukt kul att lyssna på (helt ok att hoppa på mig för detta, jag kommer inte att ge vika) så peakar musiken på ”Quiet World” inte på skalan för originalitet. ”Quiet World” är dock tillräckligt genomarbetad för att vågen till slut och till stora delar tippar över till skivans fördel. Inte minst för att musikerna i sig är vansinnigt begåvade och verkligen vågar ta ut svängarna maximalt.

Är du på nyfiket humör tycker jag att du ska kolla in ”Quiet World” – om inte annat för att testa hur mycket hjärnan pallar att utsättas för. Genrepurister gör klokt i att hålla sig borta.

 

 

Skivor

Unleashed – Dawn Of The Nine

2 kommentarer

Unleashed - Dawn Of The Nine - ArtworkARTIST: Unleashed
TITEL: Dawn Of The Nine
RELEASE: 2015
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Skiva nummer 12 för ett band som i rimlig mån får anses ha gjort en del för scenen. UNLEASHED recenserade jag för ett antal år sedan, då ”As Yggdrasil Trembles” släpptes 2010. Jag blev aningens besviken på den skivan – kanske en smula orättvist – och lät UNLEASHED falla glömska för min del. När promon för ”Dawn Of The Nine” kom var jag därför inte alltför sugen. Men så kollade jag in skivan innan ”Odalheim”. Och vips var aptiten väckt.

”Dawn Of The Nine” bjuder inte på några större överraskningar, om det nu var någon som trodde det. Det låter väldigt mycket som det brukar (ska?) om Johnny Hedlund med manskap. Tematiken med vikingar och död är intakt. Precis som förväntat med andra ord. Och det är en bra sak. När du vet vad du kommer att få, och bandet lyckas styra upp låtmaterial som inte känns redundant, då blir det en väldigt trevlig upplevelse.

Det UNLEASHED visar upp på ”Dawn Of The Nine” är att de är ett band som inte är speciellt nöjda med att luta sig tillbaka och vila i vissheten att de har en tillräckligt bra bakkatalog för att inte anstränga sig. Här finns rikligt med arbetsmoral och yrkesheder för att kavla upp ärmarna och göra jobbet.

Riffen – snyggt uppstyrda av Tomas Olsson och Fredrik Folkare – sitter som nitar utan att för sakens skull vara utan förfining. Det jag verkligen gillar med gitarrspelet är mångsidigheten. Bisvärmsriff, snygga harmonier och utpräglat sväng samsas på ett självklart vis med mer brutalt köttiga tongångar. Kolla in They Came To Die för detta, och få på köpet en fullständigt fullödig låt som rimligtvis borde få rätt många band att glo avundsjukt på UNLEASHED. Extra poäng för det distinkta avslutet och det förträffliga trumspelet från Anders Schultz.

Efterföljande Defenders Of Midgard har en inledning som av någon anledning får mig att tänka på MORBID ANGEL och ett synnerligen njutbart driv och sväng.

”Dawn Of The Nine” är en helgjuten skiva där de enskilda delarna samverkar på ett ljuvligt sätt för att skapa en större helhet. 25 år in i karriären visar UNLEASHED att de fortfarande är en kraft att räkna med, och jag kommer noga akta mig för att släppa bandet ur mitt synfält hädanefter.

Krönikor

Likt en Fågel Fenix

Lämna en kommentar

Likt en Fågel Fenix reser sig WeRock ur askan, pånyttfödd i ny skepnad! Eller ja, åtminstone om sagda fågel vore gjord av solid metall, gravt begiven på all things metal, gick igång på blastbeats och nedstämda gitarrer, på bluesigt groove och skitiga jeansvästar… Det vi på ett något omständligt sätt försöker säga är detta:

WeRock är dött – länge leve WeRock! Välkomna till vår nya boning.

WeRock.se har alltså gått i graven, vilket vi som står bakom sidan hoppas att skall bli en till förbannelse förklädd välsignelse. Det framtvingade plattformsbytet ger oss nya möjligheter att förvalta er läsares intressen, och vi ämnar ta vara på dessa möjligheter efter bästa förmåga. I och med att vi flyttar in här på WeRock.nu kommer vi att kunna presentera ett jämnare uppdateringsflöde med kortare intervaller mellan publiceringarna av nya skivrecensioner, enklare åtkomst till våra historiska arkiv, och – inte minst – en snyggare och mer lättnavigerad sida!

Vi hoppas att ni kommer att vilja fortsätta göra oss sällskap när vi hänger oss åt den passion vi uppenbarligen delar med er: hård musik. Tips, recensioner, livebevakningar, intervjuer, topplistor, krönikor och annat godis på temat är precis som innan det som står på menyn, och vi ser fram emot era synpunkter på det vi skriver.

Det är ju trots allt så att musik förbrödrar (och försystrar, så ingen känner sig glömd). Det finns få platser som känns lika genuint varma och hjärtliga som publikhavet på en metal-festival, och få diskussioner som skapar lika stort engagemang som den om årets bästa platta, vassaste gitarristen eller maffigaste (eller är det kanske snarare ”mest överflödiga?”) trumsolot.

Musik är roligt – än mer så om den levereras med gott om sväng och energi, svulstig dist och smattrande baskaggar. Så, nu när vi skakat av oss askan: Ta vår hand, och gör oss sällskap på vår stigning mot nya mål – vi vill ha ert sällskap på resan!

All hail the Riff!
Fredrik, Martin, Robert & Amelie

 

Worship the Riff!