Skivor

Enslaved – Riitiir

Lämna en kommentar

Enslaved2012ARTIST: Enslaved
TITEL: Riitiir
RELEASE: 2012
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Årets Spellemann-vinnare klar?

Med sina senaste fyra album har ENSLAVED abonnerat på utmärkelsen ”Bästa metal-album” i norska motsvarigheten till svenska Grammis, Spellemann-prisen, och det är inte alls otroligt att de gör det igen, att årets ”Riitiir” blir deras femte album på raken som prisas. Så genuint bra är detta.

Sjutton och tretton år var guttene Kjellson och Bjørnson när de började skapa musik ihop i det gryende 90-talet. Då var det svartmetallscenen som gällde i Norge och ävensom vad dessa ungherrar brann för. I mer än 20 år har de båda fortsatt att skapa musik tillsammans och har radat upp mästerverk efter mästerverk. Senaste albumet ”Riitiir” faller inte ur ramen.

Basist/vokalist Grutle Kjellson och gitarrist Ivar Bjørnson skapar idag musik som når långt utanför gränserna för den norska black metal-scen som bandet startade sitt värv i. Growlande Kjellson delar vokalinsatserna med, på ett mer avgörande sätt än någonsin, den rensjungande keyboardisten Herbrand Larsen. Bandet kompletteras, liksom på de senaste tre albumen, av gitarrist Ice Dale (Arve Isdal) och trummisen Cato Bekkevold.

För den som följt ENSLAVEDs drygt 20 år i musikvärlden är denna platta inte någon överraskning. De progressiva elementen i musiken utvecklas vidare, både i betydelsen fortsättningsvis och alltmer omfattande. Låtarna pendlar mellan 5 och dryga 11 minuter, och hela plattan är nästan 70 minuter lång. Denna generositet i utrymme fylls med spännande partier och detaljer som gör materialet varierat trots sin höga igenkänningsfaktor.

Själv har jag varit fast för bandet sedan 2006 års ”Vertebrae” och ännu mer med ”Axioma Ethica Odini” från 2010. Årets album bjuder på lite mer variation än de två senaste, fler softa partier, men ingen som känner sitt ENSLAVED behöver från inledande Thoughts Like Hammers och framåt tvivla tiondelen av sekunden om vilket band som ljuder i högtalarna.

Gillar du progressiv metal, oavsett grundgenre, så är detta plattan för dig. Vet du inte om att det är denna musikgren du gillar – ge dig själv en chans, detta är spännande för alla!

Skivor

Hellhaven – s/t

Lämna en kommentar

848ARTIST: Hellhaven
TITEL: Hellhaven
RELEASE: 2012
BOLAG: Melodic Revulotion

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

En Myrholt-metalmorfos
Denne förunderliga norske artist som benämner sig Myrholt och musiker, har genomgått ännu en metamorfos som resulterar i en mångbottnad, genreförvirrande och oerhört tilltalande extrem rock-/metalskiva.

Multimusikern Myrholt har läsaren haft möjlighet att bekanta sig med tidigare, då WeRock recenserat ett antal album med hans olika band; ENSLAVEMENT OF BEAUTY, THOSE LEFT BEHIND och TREMOR. Den här gången, i HELLHAVEN, hittar vi Ole Alexander Myrholt tillsammans med gitarristen och keyboardisten Lasse Jensen, som också är den som skrivit musiken på debutplattan, medan Myrholt står för lyriken och merparten av sånginsatsen. Med sig på albumet har de Geir Nilsen på bas och Baard Kolstad på trummor, samt även Anne Lene Ullerud och Jan Thore Grefstad (i Mesmerized by the Same Moon) på ren sång.

Hur ska jag beskriva musiken för er, så att ni faktiskt ger denna mycket speciella skiva den ganska omfattande mängd lyssningstid som kan krävas för att riktigt landa och hitta hem i denna i begynnelsen så brokiga platta? Visst har musiken sin grund i nån form av death/ black/extreme metal, med growl som främsta vokala element. Men här finns så mycket mer, så mycken lekfullhet och utvikningar, för att inte säga utsvävningar, att resultatet är mer än lovligt omöjligt att genrebestämma, ”prog metal, growl” konstaterar bandet själva lakoniskt på facebook.

Det är de utsökta detaljerna som gör detta till mer än en gemene metal-platta. Såsom 2:27 in i Awaiting a Twilight of Ideals när du förnimmer ett basljud så dovt att det knappt hörs, utan mest ger sig tillkänna som ett tryck i maggropen. Eller den i förstone alldeles vansinnigt irriterande handklappning (typ spansk tangorytm?) som dyker upp oprovocerat i avslutande I Keep Searching for Something Divine, eller den sköööna skönsången i Mesmerized by the Same Moon som kullkastar balansen på ett rätt svårbemästrat sätt (framförd av Jan Thore Grefstad, även sångare i svenska SAINT DEAMON). Obalans – ja det är vad du får vara öppen för i mötet med HELLHAVEN. Låt alla förväntade förutsättningar fara. Tyngd och rejält med sväng i många låtar också, nämnde jag det?

Lyriken. Lyriken är trots allt bandets – och Myrholts – helt överflödande signum och styrka. Det finns hela tiden ett subjekt i berättandet, ett jag som stiger dig väldigt nära i texterna, dessa texter som pendlar mellan ångest, tvivel, desperation, hat, kärlek och trots. Och jag älskar det förbehållslöst. Ibland är det så till synes enkelt (Rushing Down a Trail of Sulphur) och ibland så intrikat att det bara är att låta sig barnsligt förnöjas av alla tolkningsmöjligheter.

Det är inte bara temat i lyriken som har en röd tråd, rent textmässigt går också en snitslad bana genom flertalet spår när Myrholt leker med ord och uttryck. I Boneyard återfinns raden ”I envy the stars in the skies” och i låten I Envy The Stars in The Skies finner man strofen ”I’m rushing down a trail of sulphur” som för vidare till låten Rushing Down a Trail of Sulphur som har uttrycket ”to kiss the open wounds” med paralleller i spåret Kiss My Open Wounds. Så fortgår det och allt hänger samman. Även referenser till låtar från Myrholts tidigare band ENSLAVEMENT OF BEAUTY kan återfinnas i t ex In this Pile of Bones.

Det känns nästan omöjligt att adekvat och rättvist beskriva detta album med ord, men ta dig tid så upptäcker du nog vad jag menar, och säkert en hel massa annat som blir din egen ingång till HELLHAVENs debutskiva. Grattis till alla oss som når dithän!

/BiblioteKarin

Skivor

Anaal Nathrakh – Vanitas

Lämna en kommentar

ARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: Vanitas
RELEASE: 2012
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Brittiska tvåmannakonstellationen ANAAL NATHRAKH har sedan grundandet av bandet på slutet av 1990-talet sysselsatt sig med att skriva musik som är tänkt att passa som soundtrack till världens rämnande.

Men då får de allt anstränga sig lite mer kring att skriva musik som verkligen skrämmer skiten ur mig än på nya släppet (utgivning 15/10) ”Vanitas”.

Visserligen är V.I.T.R.I.O.Ls skrik i slutet på In Coelo Quies. Tout Finis Ici Basgastkramande, men i övrigt uppvisar bandet en förmåga att skriva musik med urstarka refränger och likaledes en paralyserande kapacitet att paketera oväsen och bisarra infall på ett synnerligen sympatiskt vis.

Faktum är att jag inte kan påminna mig att jag hört gruppen mer lättillgänglig än på ”Vanitas” – produktionen är väl avrundad och synnerligen angenäm i sin mustighet. Även slingorna i gitarrerna fullständigt bölar emellanåt och får håren i nacken att resa sig i njutning.

Det extrema återfinns i två saker – dels att låtarna ligger på en väldigt hög och jämn nivå. Jag har kommit på mig själv att häpna över den stringens bandet uppvisar i låtskrivandet. Den andra faktorn är att Dave Hunt tar sitt skrikande till nya sinnessjuka nivåer – gallskrik som tagna från helvetets yttersta tortyrkammare blandas med ackuratess med rensång och snygga stämmor. Ett lysande exempel på detta är en av skivans absolut bästa låtar To Spite The Face som under sina 4:38 minuter långa projektilbana allt som oftast har lyckats trollbinda mig.

Och det gäller inte bara enstaka låtar – ”Vanitas” är en skiva där bandet bara ytterligare bevisar att de är en kraft att räkna med inom den extrema metallen. Betygsinflation? You bet.

Worship the Riff!