ARTIST: Gojira
TITEL: L’Enfant Sauvage
RELEASE: 2012
BOLAG: Roadrunner
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie
Årets bästa platta så här långt? Ja, omöjlig är inte den tanken; när ”L’Enfant Sauvage” damp ner var det för mig kärlek och dyrkan vid först ögonkastet. Låtar som The Gift of Guilt, titelspåret L’Enfant Sauvage, Mouth of Kala eller inledande Explosia sitter alla som gjutna redan från första lyssningen.
Franska GOJIRA har varit aktiva sedan 1996 och gjorde sig uppmärksammade på den svenska scenen då de för några år sedan, i samband med släppet av ”The Way of all Flesh”, agerade turné-förband åt IN FLAMES. Bandet har också gjort sig känt för sitt engagemang för naturen och djurskyddet. Lite fransk eko-intellektuell touch i den melodiska metal-myllan med andra ord.
Albumet har gått varv på varv och ingen antydan finns att lystern i melodierna ska mattas av med tiden. Dock måste jag ändock, lite sorgset, konstatera att det heller inte finns mycket nytt att upptäcka på tionde – eller tjugonde – varvet… Så trots att plattan har finfina melodier, skönt sväng och lång uthållighetsfaktor kan jag inte ge allra, allra högsta betyg. För detta skulle krävas att musiken inte var fullt så rakt på hela tiden, utan även hade lite hemliga rum att avtäcka efter hand.
GOJIRAs ”L’Enfant Sauvage” är definitivt en av årets bästa skivor så här långt, men håller den även i det lite längre loppet? Det återstår att se när ytterligare tid har gått, men detta utgör ingen anledning att inte införskaffa denna lilla glimrande pärla redan idag.
/BiblioteKarin
Konserten saknar också det momentum som göteborgsgiget hade. Bandet tar ibland lite för gott om tid på sig mellan låtarna för att den rätta frenesin ska infinna sig. Låtmässigt bjuder inte konserten på några överraskningar. BEHEMOTH öppnar på sedvanligt manér med Of Fire And The Void, fortsätter med Demigod som levereras med en brutal övertygelse som jag verkligen gillar. Likadant är det med Conquer All som har fått en helt ny innebörd nu såklart, och har ett slut som, för att parafrasera WeRock-kollegan Fredrik Sandberg, inte gör ont. Slaves Shall Serve och Decade Of Therion är ju också habila låtar – men numera känns det som om man hört dessa väldigt många gånger. Några nya låtar hade varit högst önskvärda – framför allt en annan avslutande låt än Lucifer. Kan kan i ärlighetens namn inte förlika mig med att bandet kör denna låt sist. Den är visserligen mycket bättre än covern på TURBONEGROs I Got Erection – men i alla fall jag vill ha ett riktigt rivjärn till låt som avslutar. Shemhamforash hade varit optimalt tycker jag.
De flesta känner nog igen Devin som motorn i ett av metalhistoriens mest intressanta band STRAPPING YOUNG LAD. Det är inte så mycket av denna maskins galenskap vi får i hans nya projekt – det glimtar fram ibland – framför allt genom Devins synnerligen intressanta scenmanér med galna miner och allmänna stolpande. Det är gravt underhållande kan jag säga.