Live: Origin, Psycroptic & Leng Tch’e

ARTIST: Origin, Psycroptic, Leng Tch’e
LOKAL: Stengade, Köpenhamn
DATUM: 17 februari, 2012

Årets hittills hårdaste turné drog i fredags in i Köpenhamn – LENG TCH’E, PSYCROPTIC och ORIGIN såg till att Spillestedet Stengade i det närmaste exploderade.

Belgiska LENG TCH’E inledde kvällen. Ingen som var där kan hävda att sångaren i bandet Serge Kasongo inte var pumpad till max – det var med en energinivå som kunde mäta sig med ett större elverk som sångaren ledde sitt band under hela kvällen.

Jag har lyssnat relativt mycket på gruppens musik, och då tyckt att den varit en trevlig bekantskap. Kvällens konsert blir dessvärre inte så bra som jag hade hoppats på – ljudet är inte det bästa, och förutom Kasongo är bandet ganska tråkigt att titta på. Gitarristen Jan Hallaert och basisten Nicolas Malfeyt är väldigt statiska i sitt scenspråk dessvärre.

Låtmaterialet lämnar också en hel del att önska – det är ganska jämntjockt och även i fall låtarna inte direkt är dåliga är de inte heller direkt bra. Som inledningsband funkar LENG TCH’E helt okej i mycket för att Kasongo är glad, peppad och bjuder en hel del på sig själv.

När australiensiska PSYCROPTIC stolpar upp på scen blir det en väsentlig uppgradering av det mesta. Ljudet som var ganska grötigt innan blir knivskarpt – ett faktum jag uppskattar då gruppens musik kräver ett bra ljud.

Låtarna ligger också på en betydligt högre kvalitetsnivå – jag tappar faktiskt hakan över hur låtar som låter fantastiska på platta lyfter ytterligare några snäpp. Spelmässigt är PSYCROPTIC mycket bättre musiker än LENG TCH’E – vikarierande sångaren Zdenek Simecek bemästrar allt från gallskrik, pigsqueal till ett mäktigt growl – hans teknik och utstrålning är makalös. Strängbändarna Joe Haley på gitarr och Cameron Grant på bas lirar med en briljans som är imponerande. Gruppens musik är fylld med finlir som de sätter som en smäck under hela konserten. Trummisen David Haley är dock epicentret för den storm bandet piskar upp. Med driv och finess driver han musiken framåt på ett mycket imponerande sätt.

Publikresponsen blir därefter – det skriks och applåderas betydligt längre än under LENG TCH’Es gig och jag har strax efter konserten svårt att se att ORIGIN ska kunna toppa detta.

Spelmässigt ligger ORIGIN långt ifrån PSYCROPTICs finlir. Det handlar istället om ren kraft. Där australiensarna drev upp spelkvaliteten piskar ORIGIN upp ett sådant röj att jag golvas nästan bokstavligt – det moshas, stagedivas och crowdsurfas i det närmaste konstant. Musiken är som att få ett ton tegel vält över sig – blastbeatsen ligger nämligen konstant från trummisen John Longstreth. Redan under soundcheck river han ner applåder med sitt lir. Tillsammans med Paul Ryan på gitarr, Mike Flores på bas och Jason Keyser ,ny sångare i bandet, pucklar ORIGIN på publiken på ett sätt som fullständigt tar musten ur mig. Musikaliskt handlar det verkligen inte om variation. Snarare är det så att låtarna flyter ihop till en intensiv sörja som gjord för att få ur sig frustration – det blir efter ett tag mer fascinerande att kolla in publiken än att koncentrera sig på musiken.

Det står helt klart att publiken är mycket nöjd med kvällens begivenheter när jag tillsammans med fotograf Susanne Johansson och polaren Jörgen Landqvist efter konserten väntar på att få ut våra jackor från garderoben. Det är inte ofta man ser så många tokleenden som jag såg under denna kväll.

Avslutningsvis skulle jag också vilja säga att som spelställe imponerar Stengade – litet, intimt och drivet av ett antal eldsjälar är huset som gjort för att arrangera spelningar med band vars publik verkligen är intresserade av musiken och som gör konserter av det här slaget till något extra. Själv kommer jag att ta chansen att återkomma till huset på Nörrebro när tillfälle ges.

Asphyx – Deathhammer

ARTISTpress_cover: Asphyx
TITEL: Deathhammer
RELEASE: 2012
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Vad finns egentligen att hämta i den holländska extreme metal-myllan i tiden mellan nu – läs HAIL OF BULLETS, och då – läs PESTILENCE? Inte seriöst mycket, förutom nu albumaktuella ASPHYX som måste sägas tillhöra både ”nuet” och ”dået”. Och över alltihop hittar man en viss Martin van Drunnen…

Med ”Deathhammer” släpper ASPHYX sitt åttonde studioalbum, och därmed sitt andra sedan återföreningen 2007. Av ursprungsmedlemmarna från 1987 återfinns i dagens sättning endast trummisen Bob Bagchus, medan vokalisten Martin van Drunnen gjorde sin tidiga insats i bandet 1990-92 och även var den som sjöng på bandets två första albumsläpp. Innan dess hade van Drunnen gjort tjänst i PESTILENCE åren 1987-89 och lagt sång även på det bandets första två skivor, och senare i karriären hittar vi Martin van Drunnen i flera olika konstellationer, och även som sångare på ett svenskt albumsläpp, COMECONs ”Converging Conspiracies” från 1993. Numera heter huvudbandet HAIL OF BULLETS, men van Drunnens insats i ASPHYX är definitivt ingenting gjort med halva hjärtat. Det den rösten bjuder oss här är guld.

”Deathhammer” inleds med Into The Timewastes där lyssnaren kastas rakt in i hetsigt tempo och vokalistens dova growl. En hetsighet som därefter i titelspåret ökar till storm. Med neddraget tempo och en pressande tyngd drivs sedan Minefield framåt av van Drunnens röst tillsammans med släpiga gitarrer – detta spår utgör en av plattans höjdpunkter. Sedan böljar dödshammaren vidare med ömsom snabb snärtighet i vissa spår, ömsom dov doomighet i andra, och somliga partier med både snabbhet och släpighet i sig samtidigt, med smattrande trummor över ödesmättat gitarrlir. Martin van Drunnens röst driver och river, dånar och sårar, ibland med en överton som får mig att tänka på Tompa Lindberg och tidiga AT THE GATES.

Detta kan knappast kallas sofistikerat, men ASPHYX har med ”Deathhammer” monterat ihop ett album som inte släpper taget i första vändan. Växlingen mellan snabba, intensivt korta dödsdängor och tunga, trögflytande 6-7-minuters malande doom-bestar kulminerar i avslutande rappa Vespa Crabro samt den oss till botten dragandes åttaminuterskolossen . Efter att ha mörbultats med dryga 45 minuter hammare av döds är det svårt att resa sig upp och gå. Jag blir hos ASPHYX en vända till…

Avatar – Black Waltz

Avatar-Black-WaltzARTIST: Avatar
TITEL: Black Waltz
RELEASE: 2012
BOLAG: Gain Music

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Nytänt AVATAR bjuder upp till svartskimrande cabaret-vals

I höstas kom trespårs-EP:n ”Black Waltz” där AVATAR släppt in drag av dark cabaret i sin gängse melodiska dödsmetall, och jag kärade genast ner mig i konceptet. Nu har fullängdsalbumet med samma titel landat i skivbackar och nätbutiker, och frågan är då om 11-spårsalbumet mäktar att följa upp det mörka skimmer som spreds med EP:n.

AVATAR är ett band jag följt till och från sedan deras första fullängdare ”Thoughts of No Tomorrow” från 2006, och sedan första gången jag såg dem, som förband åt IN FLAMES under de senares klubbturné 2007. Sedan dess har bandet släppt ytterligare två album, ”Schlacht” 2007 och det självbetitlade ”Avatar” 2009. Inget av dessa kunde riktigt matcha och följa upp den lovande debuten, men med den ovan nämnda EP:n aviserades några verkligt spännande förändringar i bandets musikaliska inriktning.

Albumet ”Black Waltz” inleds med en snygg om än relativt traditionell AVATAR-låt, Let Us Die, och därefter kommer första riktiga rysaren; Torn Apart som var det inledande spåret på höstens EP. Efter det följer en något mindre uppseendeväckande låt, Ready for the Ride, innan skivans starka mittenparti inleds med In Napalm och fortsätter med titelspåret Black Waltz, därefter Blod – där bandet överraskar positivt med sång på svenska – Let It Burn och favoriten One Touch. Sången i Blod får mig att tänka på Jörgen Sandström och hans TORTURE DIVISION. Över huvudtaget sträcker sig sången över register som Johannes Eckerström tidigare inte visat upp sig i.

Cabaretstilen i t.ex. titelspåret och det melodiska stråket genom plattan matchas av det naknare metalsoundet i låtar som Blod, Let Us Die och Paint Me Red. Det är våldsamt och sorgesamt, vilt och vemodigt och varje låt bär upp en bit av den magnifika helhet som albumet till sist utgör. Skivan klockar in på nästan en timme och det finns mycket fler spännande detaljer att ta del av än jag har utrymme att berätta om här. Detta är AVATARs klart främsta album hittills i karriären och det är fantastiskt härligt med ett band som inte räds att bryta sig ny mark utan låter utvecklingen gå i oväntade banor.

Ännu har jag dock inte bestämt mig för om det faktiskt är helt igenom acceptabelt att avsluta ett metalalbum med en niominuters kaosartad komposition innehållande munspel, growl, smaskande och smackande, en – ja, vad är det egentligen – steelguitar?, samt än fler oväntade musik- och ljudeffekter. Acceptabelt eller inte så är det hela ganska förtjusande!

Videon till titelspåret Black Waltz är också riktigt elegant och samtidigt överraskande – lite skrämmande och äckligt – och mycket proffsig. Konceptet i projektet ”Black Waltz” är spännande hela vägen och jag får villigt erkänna att jag inte riktigt trodde bandet AVATAR hade detta i sig. Betyget på albumet, ska ses snarast som i underkant, en stark åtta [edit] måste till slut bli nio av tio, och detta är ett album som helt säkert kommer låta tala om sig.

Bästa spår: Black Waltz, In Napalm, Blod, One Touch, Paint Me Red – äh, det är ingen idé, listan tar aldrig slut…

Worship the Riff!