Kragens – Infight

ARTIST: Kragens
TITEL: Infight
RELEASE: 2007
BOLAGLocomotive Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Det är alltid lite extra roligt med musik från icke anglosaxiskt område. Det finns ju bra både t ex japansk, finsk och föralldel svensk metal, och här står vi nu inför fransk sådan. Att sedan ”alla” band sjunger på engelska – Rammstein undantaget – tycks idag nästan ofrånkomligt.

Nice-baserade Kragens bildades 2000 som ett lokalt coverband, men började snart göra eget material. Debutalbumet ”Dying in a Desert” kom 2004 och året därpå ”Seeds of Pain”. Årets skiva, ”Infight”, är liksom den föregående producerad av Tue Madsen.

Öppningsspåret, Deaf and Blind, och därmed hela plattan inleds mjukt med piano och stråkar för att snart övergå i tunga gitarrer och snabba rytmer. All mjukhet lyser sedan med sin frånvaro. Gitarrerna får genomgående mycket utrymme på plattans totalt nio spår. ”Trummaskinen” Olivier Gavelle jobbar emellanåt så effektivt att hans instrument momentant skapar en ljudmatta som riskerar att helt förlora sina distinkta ljud, t ex i Tyranny of god, kanske plattans bästa låt.

Kragens står stadigt med fötterna i den melodiska metal-traditionen men med en, som det verkar, outsinlig vilja till spänningsskapande variation. För mig (som egentligen är allergisk mot all genre-bestämning) smakar detta ömsom death, ömsom thrash och power, och ibland hör man Bruce Dickinson – jo, jag svär! – spöka i sångarens röst, t ex på den lugnare The falling man och avslutningsspåret Metalize. Renaud Espeche bidrar också till intressanta spänningar när Dickinson-rösten varieras med desperat raspig sång och djupaste growl. Allt på ett fat, och det blir definitivt aldrig tråkigt.

Bandnamnet, som har gett mig visst huvudbry, visar sig komma från Jack Vances science fiction-roman ”The Blue World”, där bläckfiskliknande monster med benämningen ”Kragens” sätter mänskligheten under slaveri. Fritt fram för egna tolkningar.

Tillhör du dem som lyssnat på och gillat Kragens förut lär du inte bli besviken på detta album. Och för dem som ännu inte bekantat sig med fransmännen ifråga finns nu all anledning att ge sig in i närkamp med deras musik. Betyg 8 delar jag utan att tveka ut till ”Infight”.

/BiblioteKarin

Aborted – Slaughter & Apparatus: A Methodical Overture


ARTIST
: Aborted
TITEL: Slaughter & Apparatus: A Methodical Overture
RELEASE: 2007
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Okej – låt mig slå fast redan från början – den här plattan är en riktig höjdare!
Aborted var ett av förbanden till Behemoth på The Rock i Köpenhamn. Det bandet levererade på scen var väldigt bra – Aborted på platta gör mig inte mindre imponerad av denna belgiska death/grind maskin. För det finns rejält mycket att gilla med senaste släppet.

Produktionen står Tue Madsen för och den är precis så bra som den brukar vara när dansken har hållit i spakarna. Proddaren står även för samplingarna, vilka märks utan att störa, plus keyboardliret. S&A:AMO är en ambitiös platta, med komplicerade låtar – det byts taktart och tempon som på en fem-öring. Trots detta är det tydligt var bandets rötter ligger – grindcoretakterna sitter som en smäck och det finns gott om riktiga rensarpartier, dödsmetallens furiösa gnidande på strängarna samt det våldsamt kompetenta trumliret kompletteras av ett growlande av sångaren Svencho som torde göra flera dödsrosslare avundsjuka. Ovanpå detta har Aborted en väldigt väl utvecklad känsla för melodi – jo ni läste rätt – man låter dock inte detta komma i vägen för en galopperade aggression utan melodierna kommer mest fram i väldigt snygga gitarrharmonier.

Som om detta inte räcker har man tagit in några roliga gästartister: Jeff Walker från Carcass kommer in och vrålar sig sönder och samman på två låtar, ”An Odious emanation” och ”A Methodical Overture”, Henrik Jacobsen (ex-Hatesphere) bänder strängar på ”Underneath Rorulent Soil”, men den som är bäst av gästartisterna är Jacob Bredahl (ex-Hatesphere) som levererar ett growl från helvetet på ”Avenious”.

Allt som allt ger detta en platta där det finns tillräckligt med matig death/grind matning för att den i stort sett skulle bosätta sig i min stereo under en veckas tid.

 

Live: Dimmu Borgir

ARTIST: Dimmu Borgir
LOKAL: Mejeriet, Lund
DATUM: 30 oktober, 2007

Man kan anklaga norska Dimmu Borgir för mycket – men inte för att inte vara svulstiga. Normännens symfoniska blackmetal passar utomordentligt väl om man vill ta i riktigt rejält i fråga om stora gester och påkostade produktioner.

Många har sökt sig till Mejeriet denna tisdag – det är som ett svart hav har strömmat in i den alldeles förträffliga lokalen för att höra Shagrath leda sina trupper i lovprisan av den onde.

Galder, Dimmu Borgir. Foto: Martin Bensch

När jag såg bandet på Sweden Rock i somras var en av de stora behållningarna att höra Hellhammer leverera en virvelstorm av skinnpisk över sitt löjligt stora kit – ikväll är han inte med vilket är synd för trumliret sitter inte som en smäck denna kväll – ibland känns trummisens lir lite osäkert och han verkar vilja känna sig för innan han kommer loss i svåra partier. Att dessutom inte basjätten Vortex är med vilket märks när rensången i inledande ”Progenies of the great apocalypse” kommer igång – den körs playback! Dessa två faktorer gör att upplevelsen av konserten dras ner en smula.

Shagrath, Dimmu Borgir. Foto: Martin Bensch

DB är ju trots detta ett band som har en hög nivå på sina låtar – mäktigt malande majestätisk metal får vi oss rikligt till skänks denna kväll. Gruppen blandar friskt, även om man märker en viss övervikt med låtar från Death Cult Armageddon och senaste släppet In Sorte Diaboli. ”Vredesbyrd”, ”Puritania” från Puritanical Euphoric Misanthropia och hela tre låtar från Enthrone Darkness Triumphant ”A succubus in rapture”, ”Mourning palace” och ”Spellbound (by the devil) är några av låtarna bandet plöjer igenom.

Trots en imponerande låtskatt infinner sig inte riktigt den där magin man helst skulle vilja ha på varje konsert – konserten är inte dålig men den lyfter inte riktigt heller.

Dimmu Borgir. Foto: Martin Bensch

Worship the Riff!