Alla inlägg av Amelie Schenström

Satyricon – Deep Calleth upon Deep

ARTIST: Satyricon
TITEL: Deep Calleth upon Deep
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Efter ett ändå relativt svalt förhållande till SATYRICON föll jag hårt för det förra självbetitlade albumet. Både helheten och en rad olika låtar var nästintill perfekt lyssning som följer mig regelbundet även nu fyra år senare. Så förväntningarna var höga, och lite nervösa, inför årets albumsläpp kallat ”Deep Calleth upon Deep”.

Redan innan lyssning sätter SATYRICON stämningen både genom titel och omslag. Albumtiteln är hämtad från Gamla testamentet, närmare bestämt Psaltaren 42:7. I svenska bibeln översatt till ”Min Gud, bedrövad är min själ i mig /…/ Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.” Omslagsbilden är av norske konstnären Edvard Munch – ja, han med Skriet – och verkets titel är Kiss of Death, av skaparen emellanåt även kallad Dance of Death. Konklusionen blir att det knappast är någon lättsamt lyssning att förvänta sig, om man nu någonsin hade trott det.

Albumet öppnar med Midnight Serpent och sätter med den ner en blytung fot i den feta mylla som heter: traditionell norsk black metal med omisskännligt Satyricon-stuk. Något blekare Blood cracks open the ground följer varpå albumets starka mittparti träder in. Vilket samtidigt innehåller de minst traditionella kompositionerna och där vi hittar både titelspåret Deep Calleth upon Deep och plattans mest svängiga låt, sjuttiotalsinfluerade The Ghost Of Rome. Partiet inleds dock med den mest djuplodande och starkaste låten på hela plattan, favoriten To your brethren in the dark. Låten är enligt Satyr en hyllning till den inneboende sorgen i människan och till dramatiken i den natur som omger oss; ”pass the torch to your brethren in the dark.” Detta är extreme metal när den är som allra bäst, den bistert hårda ytan kombinerad med en djupt berörande innerlighet.

De tre återstående låtarna rör mig inte lika starkt även om både Dissonant och avslutande Burial Rites har sina fina stunder.

”Deep Calleth upon Deep” är en skiva med mycket känsla och musikalitet. Såklart. En varierad anrättning med ömsom riktiga ”käftsmällar” ömsom bjudandes både mjuka och vackra sidor av det satyrska mörkret. Albumet kommer som helhet inte riktigt upp i nivå med förra självbetitlade plattan men är trots det en av årets hittills bästa skivkompositioner. Och To your brethren in the dark kan mycket väl visa sig vara Årets låt när 2017 ska summeras.

 

Arch Enemy – Will To Power

ARTIST: Arch Enemy
TITEL: Will To Power
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Det är snyggt, det är gediget. Det är svensk melodisk death metal i sin prydno. Du vet vad du får och antagligen vill du ha just detta, åtminstone om du är ARCH ENEMY-fan sedan tidigare. Men det är fasen inte mycket till spänning att finna i ”Will To Power”, bandets elfte fullängdsgiv (eller tionde beroende på hur man räknar). Många andra har gjort det tidigare och vad kanske värre är, ARCH ENEMY har också själva gjort det tidigare. Inte nödvändigtvis eller uteslutande bättre än denna gång, med det  är gjort så mycket och så frekvent att det är svårt att finna det speciellt stimulerande längre.

Några undantag finns; när White-Gluz växlar ner sitt growl och faktiskt t.o.m. rensjunger, med den äran, i Reason to Belive – jag trodde först man tagit in en annan sångare här. Det är jäkligt snyggt och melodin sitter som en allsångshandske redo att kastas knuten upp i luften. Jag tillhör dem som alltid starkt beundrat Angela Gossows röst och scennärvaro, och som samtidigt sett bandet med kraft fullfölja sin musikaliska linje med Alissa White-Gluz vid micken. Många fina melodier bjuder oss albumet förvisso och visst är det gott tryck i de båda släppta singlarna The World is Yours och The Eagle Flies Alone, eller Blood in The Water för att nämna några av flera.

Det går ju inte att ta ner betyget bara för att skivan tenderar att göra just mig lite lätt uttråkad – det kanske måste skrivas på kontot för att jag har förlyssnat mig på IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY m.fl. svenska melodiska dödsmetallband under åren, ARCH ENEMY själva inte att förglömma. De kommentarer jag läst som flaggar för att bandet här snarast förändrat sitt sound oroande mycket förstår jag dock inte alls. Har vi ens samma platta i lurarna?

Jag lyssnar gärna på ”Will To Power” när jag vill ha något tryggt och vant i lurarna, ARCH ENEMY kan absolut sin sak. Alltså ett mer än godkänt habilt musikaliskt hantverk, men större än så är detta inte.

Dagoba – Black Nova

ARTIST: DAGOBA
TITEL: Black Nova
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

DAGOBA är ett stycke franskt band som jag får konstatera att jag aldrig hört talas om eller i varje fall inte lagt märke till tidigare, trots deras 20 år i musiklivet. Och jag misstänker att det kan finnas fler än mig därute som har missat detta? Och det är synd. Inte för att det är någon helt omvälvande upplevelse att ta del av fransmännens sjunde studioalbum, betitlat ”Black Nova”, men ändock en väldigt behaglig bekantskap.

Enligt utsago spelar bandet industrial metal, men på ”Black Nova” tänker jag egentligen mer death och groove än industri. Basist Werther Ytier är tillsammans med sångare Pierre ”Shawter” Maille de ursprungsmedlemmar som fört bandet fram till dagens både spännande och stundom rätt utmanande sound som plockar bitar från många musikstilar. I Shawters growl finner jag likheter ömsom med ENTOMBEDs L-G Petrov ömsom med Tompa Lindberg (AT THE GATES m.fl.). Utöver det varierade growlandet har vokalisten också en verkligt fin rensång.

Framför allt melodiskapandet triumferar på plattan i låtar som t.ex. Lost Gravity och Stone Ocean. De riskerar att rätt snart sitta klistrade vid hjärnbarken om du lyssnar på plattan några varv. Skivan är välkomponerad och t.o.m. introt, en ofta både omotiverad och för mig  mest irriterande komponent, får här godkänt.

Omslaget rekommenderar jag att du tar en extra titt på och helst i ett inte alltför litet format. Ganska äckligt, va? Samtidigt jäkligt snyggt.

En fin stund med DAGOBAs ”Black Nova” har du som lyssnare framför dig. Inte oförglömligt men absolut något att återkomma till när du vill mysa till lite musik med både tyngd och sväng.

Ett favoritspår på plattan är ovan nämnda Stone Ocean men också The Infinite Chase och avslutande Vantablack.