Alla inlägg av Amelie Schenström

Skivor

Vreid – Sólverv

Lämna en kommentar

Vreid - SólvervARTIST: VREID
TITEL: Sólverv
RELEASE: 2015
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Når byane brenn
Står fjedli igen

Min relation till norska VREID inleddes med, eller strax före, utgivningen av bandets femte album ”V” år 2011. Bandets historia är dock längre än så, och förra året kunde man fira tioårsjubileum. VREID har alltid gjort extremmusik av hög kvalitet, och med åren har arvet från den norska black metal-scenen förfinats och förvaltats på ett både utmärkt och utmärkande sätt. Med sin sjunde giv, ”Sólverv” visar bandet att det tillhör de yppersta i landets extrem metal-liga.

VREID hade på sina första album en blandning av låtar sjungna på engelska och på sitt ursprungliga tungomål, den utpräglade dialekten sognamål. Från den fjärde skivan ”Milorg” (2009), har sången uteslutande varit på engelska, och bandets framgångar runtom i världen har ökat från album till album. Med årets platta drar man sig åter mot ursprunget, både musikaliskt och genom att denna gång hela albumet framförs på sognamål. ”Åter till rötterna” känns på många sätt som ett tema för denna platta; åter till det egna språket, i lyrikens teman och åter till den svärtade metalmusikens kärna.

Lyriken på ”Sólverv” är en gnistrande hyllning till naturens kraft, den vilt otämjda norska fjällnaturen. ”När städerna brinner, står fjällen kvar”; vår tid kan komma att förgås, men naturen har kraften att återupprätta ordningen. Bandmotorn och basisten Jarle ”Hvàll” Kvåle är liksom tidigare huvudsaklig upphovsman till både text och musik, och säger sig denna gång varit djupt inspirerad av hembygden i Sogndal och naturen därikring. Det känns också som att låtar som Haust, Ætti sitt fjedl, Storm frå vest och titelspåret Sólverv representerar något av essensen av bandets musik och idé.

VREID kan väl sägas ständigt ha tassat lite strax bakom de allra namnkunnigaste norska metalgrupperna, inte fått det där riktiga genomslaget de förtjänar, samtidigt som bandet alltid åtnjutit respekt både inom scenen och i musikvärlden i stort. Jag hoppas och tror att ”Sólverv” kan bli den platta som lyfter fram bandet bland de allra främsta, och tror också att detta album kan bredda lyssnargrupperna med sin variationsrikedom. Att texterna framförs på icke-engelska borde idag inte vara något hinder. ”Sólverv” är helt enkelt ett av årets bästa album, så här långt.

Skivor

Paradise Lost – The Plague Within

Lämna en kommentar

ParadiseLost - The Plague WithinARTIST: Paradise Lost
TITEL: The Plague Within
RELEASE: 2015
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Brittiska PARADISE LOST släpper sitt 14:de album. Jag tillhör inte dem som haft bandet aktuellt genom hela dess långa karriär sedan debuten med ”Lost Paradise” 1990, även om de plockats fram för lyssning av och till under åren. Och medan 2009 års ”Faith Divides Us – Death Unites Us” blev en stor favorit, var enligt min mening förra given ”Tragic Idol” (2012) lite mindre karaktärsfull.

Årets släpp är en ren fullträff, som innehåller ”allt” det goda med PARADISE LOST. ”The Plague Within” är lätt att släppa inpå sinnet och tillräckligt varierad för att med stort nöje behållas där. Detta är visserligen inget direkt revolutionerande i stil och låtbygge, men hela albumet utgör ett ack så högkvalitativt musikarbete med ett fantastiskt låtmaterial att lyssna till och älska länge.

Jag ska inte påstå att alla spår är exakt lika bra, men inte någon enda låt faller igenom eller känns som utfyllnad, och ovanpå denna höga snittkvalitet stiger ett antal toppar. Det bildas ett grymt skönt sug i maggropen när det riktiga tung-doom-gunget släpps lös i låtar som Beneath Broken Earth och Sacrifice The Flame, och jag vill bara ligga på rygg och stirra upp i en blygrå himmel och njutningsfullt sjunka allt djupare ner i melankolin. Sen finns det annat som rentav får betecknas som svängigt, såsom den lättfångade refrängen i Cry Out, eller för den delen hela spåret An Eternity Of Life. I ett antal av låtarna finns också potential för många fina stunder i kommande liveframträdanden.

Så vad har jag över huvud taget att klaga på, något ”måste” det väl ändå finnas? Nja, låttitlarna kan inte direkt anklagas för originalitet i sammanhanget: No Hope In Sight, Flesh From Bone, An Eternity Of Life… ja, ni hör ju själva. Men detta står jag så gärna ut med, när låtmaterialet och framförandet är så superbt som det är på denna platta. PARADISE LOST av år 2015 är ett band på topp ännu efter mer än 25 år inom scenen. I alla avseenden tungt.

Skivor

Apocalyptica – Shadowmaker

Lämna en kommentar

Apocalyptica - ShadowmakerARTIST: Apocalyptica
TITEL: Shadowmaker
RELEASE: 2015
BOLAG: Epic Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Finska APOCALYPTICA är ett för mig högt älskat band som släppt så mycket bra musik under åren, från starten med METALLICA- och andra covers till senare album med eget material och sitt i flera avseenden alldeles egna sound. På scen är de med sin cellometal en verkligt unik upplevelse – spelningen på Klubben i Stockholm 2007 rankar jag fortfarande som bland topp 10 av konsertupplevelser någonsin. Trots, eller på grund av, det ovan sagda ställer jag mig undrande till vart bandet musikaliskt är på väg, nu aktuella med sitt 8:de studioalbum ”Shadowmaker”.

Är detta svängig rock eller är det metal? Eller är det ekvilibristiskt cellospel i möjligen alltför blandade genrer och former? Kanske lite av allt detta. Jag är inte helt bekväm med den utvecklingsväg som bandet tagit med senare utgivningar, och det största problemet heter sången. Tidigare var olika gästsångare på vissa albumspår det där lilla extra, något som förgyllde och varierade en platta. APOCALYPTICA kan tyckas på något sätt växt sig större än sitt eget bästa. Nu spekulerar jag, det erkänns, men förväntningarna på livespelningar med vokalist på scen kan vara det som har fått dem att ge efter för trycket och med detta album beslutat att ha en fast sångare, den något snutfagre Franky Perez. Det är, för att uttrycka det enkelt, ett klart misstag.

Franky Perez är ingen stor sångare. Och bara i undantagsfall gör han musiken på ”Shadowmaker” rättvisa med sin röst. Jag säger inte att han inte med viss behållning kunde varit en av gästmusikerna på ett traditionsenligt APOCALYPTICA-album, men här räcker han inte till. Nu ska givetvis inte sångaren lastas för allt. Första singeln Cold Blood har mer poppigt sväng än tyngd, likaså titelspåret Shadowmaker, och när väl tyngden och groovet riktigt släpps fram, tar låten snopet slut. Hole in My Soul är inte heller rolig och har en närmast genant text med refrängrader som ”I got a hole in my soul where you used to be, There’s a thorn in my heart and it’s killing me…” och på den vägen är det. Inte heller här blir det dock bättre av sångens framförande.

Det finns såklart en del att glädjas åt också på albumet, och kanske låter jag, något tjurigt, min besvikelse färga av sig även på det som är gott. Slowburn är en ljuspunkt som har likheter med det bästa på 2007 års ”Worlds Collid”, den instrumentala Riot Lights är läcker och likaså instrumentala Til Death Do Us Part är verkligt intressant och mycket vacker. Cellisterna är fortfarande vansinnigt skickliga och inspirerade, och det är synd att detta inte tycks få ”räcka till” längre. Bättre helhet än så här förväntar jag mig av APOCALYPTICA.