Alla inlägg av Amelie Schenström

Skivor

Ages – The Malefic Miasma

2 kommentarer

ARTIST: Ages
TITEL: The Malefic Miasma
RELEASE: 2015
BOLAG: Black Lodge

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

AGES ”Malefic Miasma” bjuder, i en mäkta imponerande debut, på svårartat beroendeframkallande musik i den melodiska black metal-skolan. Detta ger mig känningar av band som ENSLAVEMENT OF BEAUTY (och mycket bättre än så kan det inte bli i min bok) och även 90-talets DARK TRANQUILLITY, i t ex Abscent Tribulation. Jag älskar inte allt förbehållslöst (men nästan!), t ex pratsången som förekommer här och där lämnar mig relativt oberörd, men ajaj vad det slår an i andra fall, som t.ex. i inledande At The Behest Of Reason, skönt mullrande Apotheosis eller gunget  i Ardent Storm.

AGES bildades 2011 och består idag av vokalist och gitarrist Andreas ”Hvergelmer” Olander och trummisen Daniel ”Eldhrimnir” Beckman, båda tidigare i bl.a. MAGOG och EVANGELI, band som lades ner efter några demoinspelningar under 00-talet. Via Youtube konstaterar jag att MAGOG tycks ha spelat en råare black metal medan EVANGELI, som levde fram till 2008, har ett sound mer melodiskt och mer likt dagens AGES. Basisten Brice Leclercq kompletterar uppställningen. Leclercq som tidigare spelat i en nästan oräknelig massa namnkunniga band på den mörka skalan, såsom DISSECTION (2004-2005), NIGHTRAGE (fram t.o.m. albumet ”Sweet Vengance” 2003) och som livemedlem i SATYRICON. För att nämna några.

De 41 minutrarna ”The Malefic Miasma” består i känns aningen snålt tilltaget för ett fullängdsalbum kan en tycka, och jag längtar redan, och hoppas, att bandet snart ska producera nytt material. Men gladeligen låter jag plattan snurra ytterligare ett varv och njuter musikens skarpslipade skönhet än en gång.

Jag vet inte när jag senast, om alls någonsin, gett en debutplatta så här högt betyg, men tvekar inte att dela ut en betygsnia till detta alster, och att samman med det spå bandet en ljus och ärofull framtid. För egen del spår jag AGES och ”The Malefic Miasma” i mina högtalare både ofta och länge framöver.

Skivor

Tribulation – The Children of the Night

Lämna en kommentar

TRIBULATION "Children of the Night"ARTIST: Tribulation
TITEL: The Children of the Night
RELEASE: 2015
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

TRIBULATION debuterade, med ett visst buller och bång, för fem år sedan med albumet ”Horror”, som då hyllades av bland flera även WeRock-kollegan Martin. Även andra albumet ”The Formulas of Death” som kom 2013 fick överlag goda vitsord. Tredje plattan, nu föreliggande ”The Children of the Night”, har uppmärksammats positivt och både Sweden Rock och Close-Up Magazine ger albumet finfint betyg, 9 av 10. I den senare får albumet ett snittbetyg på 8,0 av blaskans recensenter, vilket inte händer överdrivet ofta, och där bl.a. Tomasz Swiesciak jämför dess betydelse för dödsmetallen med betydelsen av QUEENs ”A Night at the Opera” för dåtida rockens historia.

Och jag som tycker det hela är småtrist. Jag måste ju ha missat något väsentligt här. Eller?

TRIBULATIONs tidigare plattor har gått mig ganska spårlöst förbi, så nu är det dags för mig att seriöst ta mig an detta tänkte jag, och paxade tidigt promoskivan för recension. Och efter några varv i spelaren med ”The Children of the Night” rätas det inledande frågetecknet ut till ett fullständigt blekt – ”Jaha”. Var det inget mer än detta? Trevlig musik, fint genomförd och med ett ganska skönt men i längden ack så entonigt sound. Vokalistens insats är ett jämnt, stadigt och tillika ganska enahanda growl. Thats it. Två finstämda instrumentala spår är – minst – ett för mycket på denna platta (Själaflykt och Cauda Pavonis). Missförstå mig rätt, detta är inte dåligt, men med de förväntningar jag hade inledningsvis faller det i jämförelse helt platt.

Jag ska såklart försöka vara helt rättvis i betygsättningen, inte låta den tyngas av uppblåsta förväntningar, och visst finns det en del ljuspunkter som lyser upp den annars rätt jämntunna anrättningen, såsom – eh, vilka var de nu igen, ljuspunkterna? De försvann åter ur minnet, liksom hela denna platta tyvärr gör ganska snart efter genomlyssningen.

Betyget blir en sexa, godkänt men inte mer.

Skivor

Melechesh – Enki

Lämna en kommentar

ARTIST: Melechesh
TITEL: Enki
RELEASE: 2015
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Efter en dryg väntan på fem år – föregångaren ”Epigenesis” kom 2010 – ligger nu äntligen oriental metal-fenomenet MELECHESHs ”Enki” på skivdiskarna. Olika turer med utbytta, och återvändande, medlemmar har bidragit till att tid gått, likaså att frontmannen Ashmedi för ett par år sedan förlorade en fingertopp i en olycka, vilket rimligen försvårade gitarrspelet under avsevärd tid. Frågan är då om den långa väntan varit värt det?

Nio spår och dryga timmens kvalitetsmetal bjuds. Vi börjar med att titta på laguppställningen där Ashmedi själv utöver sång och gitarrer även hanterar de mer orientaliskt klingande instrumenten såsom darbuka, bouzouki och manjira. Moloch (Nadim Khoury) har återvänt på gitarr efter ett uppehåll, medan Scorpios står för basspelet och Lord Curse, originalmedlemmen som lämnade bandet efter debutalbumet ”As Jerusalm Burns”, är åter vid trummorna. Ett par av höjdpunkterna på albumet är förstasingeln Lost Tribes, förstärkt av Max Cavalera (SEPULTURA, SOULFLY, CAVALERA CONSPIRACY) på sång samt (titel)spåret Enki Divine Nature Awoken där känningarna från grekiska ROTTING CHRIST infinner sig långt innan det står klart att just det bandets frontman Sakis Tolis också bidrar med sång på spåret.

Det spår som sticker ut mest är dock Doorways to Irkala som anges vara till minne av en namngiven vän. Den som är ute efter sin råa metal och ser de orientaliska dragen i MELECHESHs musik mer som ytdekoration än som en essentiell del i helheten, göre sig här knappast besvär. Detta stilla stycke har hela bandet som upphovsmakare – all övrig musik anges skapad av Ashmedi – och jag föreställer mig att det instrumentala spåret har improviserats fram gemensamt. Resultatet är en i sammanhanget skönt kontemplativ vilostund.

MELECHESH har ett alldeles eget uttryck med sin orientaliska metal. Ändå finns såklart likheter och släktskap med andra storheter på extrem metal-arenan. Jämfört med t.ex. NILE är MELECHESHs musik mer melodisk och något mindre teknisk till sin natur. Snarare finner jag deras musikaliska brödraskap i band som ROTTING CHRIST, KEEP OF KALESSIN, ORPHANED LAND och BEHEMOTH. Band som alla utöver råhet och teknikalitet också har en musikalisk elegans och känslighet i uttrycket.

”Enki” är sammanfattningsvis en rasande uppvisning i musikalitet och tyngd, med många fina små överraskningar under resans gång. Det här känns redan nu givet för kommande årsbästalista.