Alla inlägg av Robert Gustafsson

Skivor

Stallion – Slaves Of Time

Lämna en kommentar

ARTIST: STALLION
TITEL: Slaves Of Time
RELEASE: 2020
BOLAG: High Roller Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska STALLION besjunger under de första fyra låtarna hur det är att spela i ett heavy metal-band. Det handlar om att väcka monstret för en livespelning utan nåd, peppen att komma till en ny stad i samband med turné och att satsa allt. Låttitlarna på dessa fyra spår är således Waking The Demons, No Mercy, Time To Reload och All In. Det är, kort sagt, inte speciellt komplicerat eller avancerat vare sig det gäller lyrik eller musik och det är inte utan att man kan dra lite paralleller till vårt svenska BULLET. Heavy metal och livsstilen blir liksom ett självändamål, och ibland är det precis vad doktorn ordinerar.

STALLION består av Pauly (sång), Äxxl och Clode (gitarr), Stämpfe (bas) samt Aaron (trummor), och de ser på promobilderna ut på pricken som du kan tänka dig; en korsning mellan RUNNING WILDs Rock’n’Rolf i unga dar och halva publiken på valfri rockfestival. Jag gillar det, för ska man spela musik med lika delar nitar, V-formade gitarrer och svett så är det bäst att det är äkta och inte blir parodi. Och STALLION är äkta, från start till mål på ”Slaves Of Time”.  Allra bäst är faktiskt halvballaden Die With Me, en låt som känns rätt tafflig första gången man hör den – speciellt i början – men växer till ett urstarkt epos.

Är du på humör för hårdrock som hyllar hårdrock så är STALLION ditt soundtrack!

Skivor

White Stones – Kuarahy

Lämna en kommentar

ARTIST: WHITE STONES
TITEL: Kuarahy
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Martin Mendez, basist extraordinairé i OPETH gräver sig ner i dödsmetallmyllan med sitt nya projekt WHITE STONES och debuten ”Kuarahy” (betyder väl ”förmörkelse”, ungefär?) – och det med ett udda och ganska spännande resultat. Redan från första riktiga låten – vi räknar inte inledande instrumentala titelspåret – Rusty Shell visar man upp ett närmast hypnotiskt riffande i kombination med ganska guttural growl. Det är, kort sagt, riktigt långt från hur just OPETH låter numera och det är nog halva syftet.

WHITE STONES är i inspelningsläge en trio, där Mendez hanterar allt strängbändande, Jordi Farré trumspelet och Eloi Boucherie growlandet. Man samspelar fint, och i låtar som Worms, Drowned In Time och Guyra är märkliga men fina. Riffen känns till och med som om de är skrivna av just en basist snarare än en klassiskt skolad kompgitarrist, och det ger låtarna en lite speciell känsla.

Ganska trevligt, för det blir en skiva som sticker ut ur mängden med ett eget sound och ett eget anslag. Det väcker förhoppning om att detta inte bara är en ”one-off” och kan växa till något livskraftigt på egna ben.

Skivor

We Sell The Dead – Black Sleep

Lämna en kommentar

ARTIST: We Sell The Dead
TITEL: Black Sleep
RELEASE: 2020
BOLAG: e-a-r Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

WE SELL THE DEAD är tillbaka med sitt andra album, och för oss som även har debuten ”Heaven Doesn’t Want You… And Hell Is Full” under bältet är det tydligt att sidoprojektet nu verkligen hittat sin form. Niclas Engelin (gitarr), Apollo Papathanasio (sång), Jonas Slättung (bas och sång), Oscar Nilsson (trummor) och Petter Olsson (keyboard) lyckas smälta samman sina digra musikkarriärer i diverse band och genrer till en helhet på ett väldigt bra sätt här. Bandnamnet kan vilseleda, för det som serveras är melodisk hårdrock med en oerhörd känsla. Det lutar mer mot pop än elakheter och dödsmetall – lyssna på Carved In Stone som ett gott exempel.

Personligen är det här en växande skiva. Redan från första lyssningen gillade undertecknad en del av de uppenbara spåren så som titelspåret och Across The Water, men det är något med plattans hela väsen som gör att jag fortsatt lyssna på den – och baske mig om inte hela skapelsen vecklat ut sig till ett helt pärlband av favoriter! Hour Of The Wolf, River In Your Blood eller majestätiska och melankoliska avslutningen Shallow Grave är bra exempel på låtar som rört sig från ”bra” till ”oumbärliga”, och i speltid har plattan som helhet konkurrerat ut de flesta sedan den kom.

Betyget lutar uppåt, överraskar jag mig själv med att konstatera. Det här är kanske inte nyskapande, men det är innerligt och ruggigt bra!