Alla inlägg av Robert Gustafsson

Skivor

Wolves In The Throne Room – Thrice Woven

ARTIST: WOLVES IN THE THRONE ROOM
TITEL: ”Thrice Woven”
RELEASE: 2017
BOLAG: Artemisia Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

WOLVES IN THE THRONE ROOM är inte bara ett av de tuffaste och mest passande namnen för en black metal-orkester, det är också otvivelaktigt ett av de absolut starkaste och mest betydelsefulla namnen för den amerikanska scenen. Globalt sett skulle jag tro att nämner man viktiga akter för ekorörelsen och naturromantisk samtida black metal så hamnar man också högt upp i rankingen. Således är bandets sjätte fullängdare, och det första sedan ”Celestial Linaege” att leverera bandets klassiska sound (nästan esoteriska svävande känslor som blandas med svängig smiskande klassisk dubbeltrampsblack-metal – lite som att andas ut en rökplym en kall vinterdag mitt i skogen) lite av en big deal.

Detta är en av genrens giganter som släpper nytt, och det första ”riktiga” WitTR-albumet på 6 år. Addera sen också att just ”Celestial Lineage” var mycket bra, och att detta nya album släpps på egna etiketten Artemisia Records så finns mycket att gotta ner sig i. Den korta versionen är att ”Thrice Woven” är en fin skiva, men snäppet svagare än sin föregångare. Den långa versionen bjuder på en aning mer tankar än så.

Inledande spåret Born From The Serpent’s Eye är skivans starkaste spår, och dess dryga 9 och en halv minut är faktiskt ett närmast perfekt destillat av hur WOLVES IN THE THRONE ROOM låter. Vi får det svepande riffen Nathan Weaver, de drivande trumspelet av Aaron Weaver som blandas med finstämda partier. Mitt i allt sjunger gästsångerskan Anna von Hausswolf på skör svenska (det är en närmast chockartad effekt när textstroferna dyker upp första gången och man som svensk inte är beredd på det: ”vafan.. är det svenska?”) och totalt sett är det liksom extra allt. Efter det får man The Old Ones Are With Us där Steve Von Till gästsjunger, och så arbetar vi oss via Angrboda och Fires Roar In The Palace Of The Moon samt mer svensk skönsång i Mother Owl, Father Ocean in i mål.

Det är bra. Det lever verkligen upp till epitetet ”atmostfärisk black metal”, och det är fint producerat. Problemet är bara att det saknas ytterligare minst en riktig dunderlåt för att det ska bli högre betyg, och ska man vara ärlig får man på tafsen av landsmännen PILLORIAN. Trots sitt namn…

Skivor

Enslaved – Roadburn Live

ARTIST: ENSLAVED
TITEL: ”Roadburn Live”
RELEASE: 2017
BOLAG: By Norse Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det är skillnad på att se världsklassidrott live och på TV. En TV-sändning må ge möjlighet att visa alla vinklar, alla repriser och detaljer. Möjlighet att spola tillbaka och se speciella moment igen, och erbjuder tittaren full kontroll när det gäller att förstå allt som händer och gör det möjligt att med hjärnan analysera vad som sker. Men man missar också saker om bara går att uppfatta live, där och då. Som den oerhörda skickligheten som en världsklassidrottare uppvisar när man klarar av smått fantastiska prestationer i enorm fart. Att se en skidåkare forsa fram live ger en helt annan respekt för farten eller lutningen på en backe. Ser man lagsporter är fascinerande hur alla dessa individuellt skickliga medlemmar ingår i ett lag som känns nästan perfekt synkroniserat. Den känslan går igen när undertecknad lyssnar på norska veteranerna ENSLAVED och deras ”Roadburn Live”.  Inspelningen är klanderfri och ger helt andra saker än vad man antagligen upplevt om man var där. På plats för att se ett band i världsklass agera live på scenen.

”Roadburn Live” är bandets skivdebut på egna bolaget By Norse Music, och em ganska enkel sak på så sätt. 8 låtar i en sober förpackning och med en närmast perfekt ljudbild. Låtmaterialet har fokus på senare år, och man får Building With Fire, In Times och Daylight från förra plattan ”In Times” samt Death In The Eyes Of Dawn från ”Rittiir” som kom just innan. För egen del är det bara bra, jag tycker sentida ENSLAVED är bra mycket intressantare och starkare än i forna dagar, och när publiken utbrister i nästan klagomål när bandet förkunnar att sista låten är en cover så känner jag istället att det är ett läckert grepp – speciellt som covern är ”Immigrant Song” från LED ZEPPELIN. Precis då blir det supertydligt vilket världsklassband ENSLAVED är, för man levererar en egen och alldeles grym version av den gamla klassikern. Det är bara ett band i fullständig kontroll (synkroniserade som grupp, individuellt skickliga) som kan ta sig an en sådan sak på ett lekfullt sätt och ändå levererar med sådant driv.

Herrar Grutle Kjellson (sång, bas), Cato Bekkevold (trummor), Ice Dale (gitarr) och Ivar Bjørnson (gitarr och sång) serverar en väldigt fin liveplatta, helt enkelt. Man får grymma låtar (versionen av In Times är fantastisk!), man får gästartister i flera spår (bland annat gäster Per Wiberg från CANDLEMASS och Aðalbjörn Tryggvason från SÓLSTAFIR), man får ett band som levererar på högsta nivå. Det enda som saknas är att man faktiskt var där också. Live, på riktigt…

 

 

Skivor

Serious Black – Magic

ARTIST: SERIOUS BLACK
TITEL: ”Magic”
RELEASE: 2017
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

SERIOUS BLACK ångar på. Power metal-kvintetten släpper med ”Magic” (som förstås blir en ordramsa som lyder serious black magic om man uttalar det hela i en strof) sin tredje skiva på lika många år. Trots den höga utgivningstakten lyckas man hålla hög kvalitet, och kanske är det rent av den starkaste plattan till dags dato. Undertecknad ska orda mer om det, men först måste vi prata om elefanten i rummet. Diskutera styggelsen som ligger och luktar i allas åsyn men som ingen tycks ha varit modig nog att sätta stopp för.

Ja – vi pratar om omslaget. Urban Breed må sjunga riktigt jävla bra, men idén att ha honom utklädd som en form av umbabumpa-version av Carl-Einar Häckner på konvolutet borde ha kvästs i sin linda. Inget fel med Carl-Einar, men jag vill gå så långt som att påstå att om du inte har koll på det här bandet innan och sen känner ett sug efter att spontantköpa skivan baserat på det intryck omslaget ger så är du inte vid dina sinnens fulla bruk. Sämst smak i år? Garanterat.

MEN. Med det sagt så är ju SERIOUS BLACK bra. Och roliga. Och mysiga att lyssna på. Det spelar mindre roll om man mangalr ut gladlynt dubbeltrampande power metal som Binary Magic, Burn Witches Burn och Lone Gunman Rule eller om det är mer emotionell och tyngre rock som True Love Is Blind eller Kill Me. Det funkar. Det funkar riktigt bra, och ”Magic” är en skiva som håller jämna steg med det mesta som genren tycks kunna prestera. Jämför med bandets egna tidiga alster har herrar Breed (sång, Urban i förnamn), Dominik Sebastion (gura), Mario Lochert (basgura), Alex Holswartz (trummor) och Jan Vacik (keyboard) svarvat fram en jämn och fin platta. Du kan spela nästan vilken låt som helst – Mr Nightmist, Skeletons On Parade, Now You’ll Never Now – och det är finfint lir. Det finns bara en sak du ska hoppa över, och det är introt With A Tip Of The Hat. Det är nämligen den musikaliska motsvarigheten till omslaget, och det har vi ju redan konstaterat är… mindre lyckat…