Alla inlägg av Robert Gustafsson

Skivor

Vanhelgd – Temple Of Phobos

ARTIST: VANHELGD
TITEL: ”Temple Of Phobos”
RELEASE: 2016
BOLAG: Pulverized Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Döden bor i Mjölby, och den har förklätt sig till en hårdrocksorkester vid namn VANHELGD. Det är mer tydligt än någonsin, nu när bandets fjärde fullängdare ”Temple Of Phobos” släppts, och bandet verkligen hittat sin stil och nisch. Det är dödsmetall som vill dra ner sin lyssnare i en dyster grav för att där förtäras av tidens gång, maskar och förruttnelse helt utan hopp eller inslag av övernaturliga fenomen. Bara vanlig allsmäktig död av den sort som väntar oss alla i slutet.
Och det går inte att ogilla det.
VANHELGD har nämligen ett närmast unikt sätt att sy ihop låtar, riff och ljudbild som klarar att kombinera den där hopplösheten med en musikalisk tillgänglighet som gör att det tränger igenom bruset och in i hjärtat och själen på oss lyssnare. Ja, förutsatt att du har en febless för dödsmetall då, det där med musikalisk lättillgänglighet gäller ju liksom inte om din stil normalt är Danny Saucedo eller kanske Takida.
Personligen håller jag föregångaren ”Relics Of Sulphur Salvation” (2014) som en av de vassaste skivor som den samlade dödsmetallscenen prånglat ur sig på senare år, och eftersom ”Temple Of Phobos” har ett mindre direkt anslag så har det krävt betydligt längre tid och fler lyssningar att tränga in i materialet denna gång. Tempot är inte sällan lägre – i såväl Den Klentrognes Klagan som kanske framförallt Rejoice In Apathy tänker man osökt på begravningshymner – än tidigare, och precis som vanligt blandar bandet titlar och texter på både engelska och svenska. Inledande Lamentation Of The Mortals bjuder kanske på mest bisvärmsriff och högst tempo på skivan, medan Rebellion Of The Iniquitos antagligen är enklast att ta till sig om man väntar sig ”vanlig” dödsmetall. Bäst är avslutande Allt Hopp Är Förbi med sin lite tråkiga och sävliga stil. Den är som en svensk folkvisa för alla som i arbetets ekorrhjul funderat på att ta sig av daga, och när musiken klingar ut så lämnar den en ton av sorg i kroppen. Extra kul är att man får den i två versioner, olika tempo på den och med gästsång av Sofia Kempe i den ena versionen.
VANHELGD är Jonas Abrektsson på bas, Björn Andersson på trummor, Mattias Frisk på gitarr och sång samt Jimmy Johansson på gitarr och sång, och visst är det märkligt att just dessa fyra herrar fått äran och uppdraget att manifestera döden? Att det dessutom resulterar i att Mjölby stoltserar med inte bara döden, utan också ett dödsmetallband i absolut världsklass är häftigt.

”Ge upp, ge upp, sluta spring för ditt liv. Allt blod är nu spillt, allt hopp är förbi.”
Det här betyget har mesrsmak, och ”Temple Of Phobos” växer ständigt!

Skivor

Zodiac – Grain Of Soul

ARTIST: ZODIAC
TITEL: ”Grain Of Soul”
RELEASE: 2016
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska bluesrockande kvartetten ZODIAC är produktiva. Sedan debuten ”A Bit Of Devil” 2012 har man nu redan kommit fram till fullängdare nummer 4, och hunnit passera liveskivan ”Road Tapes Vol 1” på vägen. Vid sidan om denna kreativa jetström har man dessutom fullt upp med att spela live runt om i Europa, och på det hela bygga sig en karriär. Personligen tänker jag en del på ett mer Sverigebekant band som RIVAL SONS, likheterna är faktiskt rätt många. Lika många fullängdsskivor, samma känsla av produktivitet, rötterna i rock’n’roll och blues, och en frontman med smått gudomlig röst. Hos RIVAL SONS heter han Jay Buchanan, i ZODIAC är det Nick Van Delft som bossar vid mikrofonen, och i båda fallen tycker jag att just sångarens röst och känsla är helt avgörande för bandets egna sound.
ZODIAC varierar rena blueslåtar med rakare rock historiskt sett, men på sprillans nya ”Grain Of Soul” är det mest av den senare varan – och det av väldigt lättillgänglig sort. Precis som vanligt är bandet samspelta, har ett skönt häng och sväng och en väl fungerande ljudbild – och precis som vanligt med ZODIACs skivor så är de inte speciellt märkvärdiga vid första anlyssningen. Rak rock’n’roll, typ. Och tar sig med tiden för att så småningom växa ut till soniska bestar som är svåra att skaka av sig. Låtar som Down, Faithless, Get Out, Like The Sun, Ain’t Coming Back och titelspåret Grain Of Soul vinner över tiden helt enkelt. Faktum är att ska man fortsätta jämföra med RIVAL SONS så är ZODIAC ett roligare, intressantare och jämnare band, i alla fall sett över de 4 fullängdare som presterats. Jag håller dem faktiskt bättre, totalt sett.
”Grain Of Soul” har ett finurligt omslag, kolla noga så ser det ut som en variant av den gamla Poltergeist-filmen, och ett jävla bra sväng.
Det är lätt en av de bättre rock’n’roll-skivorna som släppts i år, precis som väntat. Betyget må precis kravla sig över gränsen till 8, men likväl över.

Skivor

Red Hot Chili Peppers – The Getaway

Lämna en kommentar

ARTIST: Red Hot Chili Peppers
TITEL: The Getaway
RELEASE: 2016
BOLAG: Warner Bros

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Innan recensionen av den här skivan kan ta sin egentliga början måste vi prata ut, ni och jag. Lägga korten på bordet, ventilera en del fakta som är viktiga för att recensionen och den bedömning det innebär ska hamna i rätt ljus och rätt bakgrund. Vi måste helt enkelt prata om så kallade ”guilty pleasures” – saker som man objektivt kanske inte riktigt borde falla pladask för eller som rent av är dåliga, men som lik förbenat är helt omöjliga att värja sig mot. Som man dessutom kanske nästan skäms en aning för att man gillar. Man ska förstås akta sig för att generalisera och därför tänker jag inte med bestämdhet påstå att ni har dem allihop, men jag måste ändock erkänna att jag dem. Ett par stycken säkert, och en av de som jag öppet erkänner är just RED HOT CHILI PEPPERS. Det amerikanska funk-pop-rock-vansinnesbandet har en speciell plats i mitt hjärta, ett faktum som varit sann sedan sent 80-tal när en sommararbetande kollega satte plattan ”Mother’s Milk” i öronen, med effekten att jag omedelbart snöade in på bandets tre första skivor ”The Red Hot Chili Peppers”, ”Freaky Styley” och ”The Uplift Mofo Party Plan” med sina epilektiska och galna omslag och regelbrytande låtar. När bandet sen släppte genombrottsskivan ”Blood Sugar Sex magic” -91 och undertecknad befann sig i den känsliga övre delen av tonåren och gymnasieåldern var så hela slaget förlorat. Jag gick all in, så att säga. Lärde mig alla texter, kollade allt jag kunde hitta om bandet, trots att det liksom inte var ”riktig” hårdrock. Spelade de där skivorna till förbannelse och utnötning, ritade egna tröjor med motiv av loggan och annat, och… ja. Ni fattar. Min relation och objektivitet när det gäller RED HOT CHILI PEPPERS är inte vad den borde vara, så att säga. Jag älskar till och med de svagare stunderna (som ”One Hot Minute”) och dagens synnerligen barnanpassade radioskval-pop (vem hade förra skivan ”I’m With You” på sin årsbästalista här på Werock år 2011 tror ni…?).

Det är helt klart en ”guilty pleasure” vi snackar om, och det går inte att helt tänka bort det i samband med en recension av nya ”The Getaway”, bandets första på 5 år. Det är bandets elfte fullängdare, det första på flera skivor där Rick Rubins produktino bytts ut mot The Mouse, och det andra med gitarristen Josh Klinghoffer i sättningen. Debutsingeln Dark Necessities knep förstaplatsen på Billboard Alternative Song list, bandets 25:e (!) listetta, vilket sätter dem två listettor före U2.
Det är också, tyvärr, ett av de svagaste RED HOT CHILI PEPPERS-album som släppts.
Detta beror inte på att det saknas rock, rörelse och jävlar anamma (det gör det till stora delar, helt klart är funkrockarna varken funk eller rock numera, utan enbart pop), utan på det enkla faktumet att det är ett sorgset album. Det svävar en anda av melankoli, av dysterhet och nedstämdhet över såväl musiken som produktionen – och det passar inte de rödheta speciellt bra. I alla fall inte över ett helt album. Bäst är antagligen just singlarna Dark Necessities och Go Robot samt Detroit och This Ticonderoga som fastnar i sinnet, och få (inga!) band klarar av att få till samma flytande, svävande sköna groove med så enkla medel. Flea är fortfarande världens bästa basist, Chad Smith klarar att spela det enkla på ett sånt fantastiskt sätt medan Klinghoffer håller gitarren på rätt nivå och Anthony Kiedis låter sin karakteristiska röst sväva. Skivan är fortfarande alldeles fantastisk och har spelats en masse sen den kom i juni, men ändå.
Det är, tyvärr, ett av de svagaste RED HOT CHILI PEPPERS-album som släppts.
Jämnt, snyggt, polerat. Passande hemma, i bilen, på kontoret, i stereon, i lurar, till träning. Intressantare än allt som spelas på Radio RIX och Metropol och det mesta på alla rockstationer, och jämförelsen mot back-diskografin är förstås inte speciellt enkel för att band som sitter på typ 10 raka skivor av rent guld, men låt oss konstatera det en tredje gång.
”The Getaway” är, tyvärr, ett av de svagaste RED HOT CHILI PEPPERS-album som släppts. Och det konstateras av någon som är kär i bandet, i alla fall sedan förr.
Betygssjuan känns hemsk att utdela. Att ett så svagt betyg skulle komma från mig, till detta band, det hade jag aldrig trott. Jag hoppas att jag ändrar mig senare och vill revidera siffran uppåt…