Alla inlägg av Robert Gustafsson

Skivor

Khemmis – Deceiver

Lämna en kommentar

ARTIST: KHEMMIS
TITEL: ”Deceiver”
RELEASE: 2021
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Denvertrion KHEMMIS släpper sin fjärde fullängdare ”Deceiver” och får med det anses ha tagit steget till att vara en av de största och mest populära akterna vad gäller den här typen doom metal i skärningen mot klassisk heavy metal. Det finns det fog för inser man snabbt när man ger sig in i plattan, redan öppningslåten Avernal Gate bjuder på svidande vackra och vemodiga slingor i kombination med ett härligt driv. Ben Hutcherson och Phil Pendergast låter såväl sina gitarrer som sångstämmor växelspela snyggt, Zach Coleman låter trummorna stå för tyngden.  Det är helt enkelt rasande snyggt!

6 låtar får man, fördelade på knappa 42 minuter. Har man sedan innan en relation med KHEMMIS så är inte detta något speciellt överraskande utan mer av samma vara som serverats tidigare,  kanske framförallt på förra given ”Desolation” då dessa senare plattor nog är en aning snällare och bjuder mer lättillgänglig lyssning än de första skivorna ”Absolution” och ”Hunted”. Lyssna på refrängen till House Of Cadmus, hela singelsläppet Living Pyre eller skönsången i Shroud Of Lethe så håller du sannolikt med. Det finns inte speciellt många vassa kanter på ”Deceiver”, vilket kanske också är något som saknas lite för ett högre betyg. Mest klös är det kanske i sista låten The Astral Road med mest upptempo och driv i sig, och det är också starkaste spåret. Tycker jag då.

”Deceiver” är en genomgående stark platta som visar vad KHEMMIS kan, och det är en hel del. Kolla in den om du lockas av den musikaliska inriktningen!

Skivor

1914 – Where Fear And Weapons Meet

Lämna en kommentar

ARTIST: 1914
TITEL: ”Where Fear And Weapons Meet”
RELEASE: 2021
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Ukrainska 1914 har haft en bra trend ett tag, förra given ”the Blind Leading The Blind” (2018) var en stark platta och sedan dess har man tagit flera steg framåt ytterligare. ”Where Fear And Weapons Meet” är som vanligt en svärtad mix av döds och krig med lyrik hämtad främst från det första världskriget som bandets namn antyder, men: det är bättre producerat och levererat samtidigt som låtkvaliteten är starkare. In alles, en skiva som faktiskt lutar uppåt i betyget snarare än neråt, och snäppet vassare än KANONENFIEBERs platta på samma tema tidigare i år. ”Where Fear And Weapons Meet” har snurrat massor av varv hos undertecknad utan att för den skull bli urvattnad och är en stark kandidat till en framskjuten placering på stundande årsbästalista.

Skivan startar som vanligt med War In som introducerar stämningen, och sen radar bandet upp flera pärlband till låtar: FN .380 ACP #19074 (den pistolmodell som användes vid skotten i Sarajevo vilka anses ha varit begynnelsen till första världskriget, för den som undrar), Vimy Ridge, Don’t Tread On Me (Harlem Hellfighers), …And A Cross Now Marks His Place (med Nick Holmes från PARADISE LOST och BLOODBATH på gästsång), Pillars Of Fire (The Battle Of Messines) – listan kan nästan göras lika lång som antalet låtar.

Nästan.

För det finns en enda svaghet med den här plattan, och det är att den är en aaaaaaning för lång. Med avslutande War Out är det elva spår, men plattan klockar in på maffiga 63:34 och hade kanske lyckats kravla sig upp på en niopoängare om den komprimerats lite, främst mot slutet. Ändå: riktigt stark platta detta. 1914 levererar!

Skivor

Volbeat – Servant Of The Mind

Lämna en kommentar

ARTIST: VOLBEAT
TITEL: ”Servant Of The Mind”
RELEASE: 2021
BOLAG: Universal Music Group

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Denna skribent hör till skivsamlarsläktet, och således köps skivor ibland för att.. ja, de andra har en plats i hyllan och det ser fult ut med ett hål i samlingen, så att säga. Danska giganterna VOLBEAT är ett sånt band, där materialet som presteras över åren blivit mer och mer urvattnat men varje nytt släpp har resulterat i ett pliktköp. Det kan faktiskt vara slut med det nu, för det här är inte bra längre. Visst förstår man att syftet med skivan i huvudsak är att ha nytt material att använda som anledning för att turnera och spela de gamla klassikerna, men det kan inte bli tal om att plocka in speciellt många av de här låtarna i setlistan. Shotgun Blues kanske, The Devil Rages On för sin refräng, singeln Becoming eller banala Wait A Minute My Girl som någon form av lekfull mellanakt?

Ganska tufft omslag tycker jag också, men annars har den kreativa ådran från Michael Poulsen torkat ut betänkligt.  Detta är bandets svagaste släpp till dags dato. Köp något annat i julklapp till dina nära och kära!