Alla inlägg av Robert Gustafsson

Skivor

1914 – Where Fear And Weapons Meet

Lämna en kommentar

ARTIST: 1914
TITEL: “Where Fear And Weapons Meet”
RELEASE: 2021
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Ukrainska 1914 har haft en bra trend ett tag, förra given “the Blind Leading The Blind” (2018) var en stark platta och sedan dess har man tagit flera steg framåt ytterligare. “Where Fear And Weapons Meet” är som vanligt en svärtad mix av döds och krig med lyrik hämtad främst från det första världskriget som bandets namn antyder, men: det är bättre producerat och levererat samtidigt som låtkvaliteten är starkare. In alles, en skiva som faktiskt lutar uppåt i betyget snarare än neråt, och snäppet vassare än KANONENFIEBERs platta på samma tema tidigare i år. “Where Fear And Weapons Meet” har snurrat massor av varv hos undertecknad utan att för den skull bli urvattnad och är en stark kandidat till en framskjuten placering på stundande årsbästalista.

Skivan startar som vanligt med War In som introducerar stämningen, och sen radar bandet upp flera pärlband till låtar: FN .380 ACP #19074 (den pistolmodell som användes vid skotten i Sarajevo vilka anses ha varit begynnelsen till första världskriget, för den som undrar), Vimy Ridge, Don’t Tread On Me (Harlem Hellfighers), …And A Cross Now Marks His Place (med Nick Holmes från PARADISE LOST och BLOODBATH på gästsång), Pillars Of Fire (The Battle Of Messines) – listan kan nästan göras lika lång som antalet låtar.

Nästan.

För det finns en enda svaghet med den här plattan, och det är att den är en aaaaaaning för lång. Med avslutande War Out är det elva spår, men plattan klockar in på maffiga 63:34 och hade kanske lyckats kravla sig upp på en niopoängare om den komprimerats lite, främst mot slutet. Ändå: riktigt stark platta detta. 1914 levererar!

Skivor

Volbeat – Servant Of The Mind

Lämna en kommentar

ARTIST: VOLBEAT
TITEL: “Servant Of The Mind”
RELEASE: 2021
BOLAG: Universal Music Group

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Denna skribent hör till skivsamlarsläktet, och således köps skivor ibland för att.. ja, de andra har en plats i hyllan och det ser fult ut med ett hål i samlingen, så att säga. Danska giganterna VOLBEAT är ett sånt band, där materialet som presteras över åren blivit mer och mer urvattnat men varje nytt släpp har resulterat i ett pliktköp. Det kan faktiskt vara slut med det nu, för det här är inte bra längre. Visst förstår man att syftet med skivan i huvudsak är att ha nytt material att använda som anledning för att turnera och spela de gamla klassikerna, men det kan inte bli tal om att plocka in speciellt många av de här låtarna i setlistan. Shotgun Blues kanske, The Devil Rages On för sin refräng, singeln Becoming eller banala Wait A Minute My Girl som någon form av lekfull mellanakt?

Ganska tufft omslag tycker jag också, men annars har den kreativa ådran från Michael Poulsen torkat ut betänkligt.  Detta är bandets svagaste släpp till dags dato. Köp något annat i julklapp till dina nära och kära!

Listor

Hot or not? – December 2021

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Into Wooded Hollows
ARTIST: Aquilus
VALD AV: Amelie

Martin: Inte så tokigt det här, låt vara att det är alldeles för långt! Mest gillar jag de symfoniska bitarna som är mycket njutbara. Är det någonting som kommer hamna på en årsbästalista nära dig? Nä, inte en chans. Detta har gjorts av så många andra sedan tidigare, och dessutom bättre. Ljummet.
Robert: Funderar du på hur hissmusik skulle låta om den gjordes i black metal-stöpning? Look no further! AQUILUS bjuder på episk och storslagen meningslöshet och trots 6-7 varv med låten kan jag inte minnas en enda ton efter. Omgångens svagaste spår “sorlar” i bakgrunden och försvinner ut i periferin.
Fredrik: Det inledande morrandet minner om BEHEMOTH, och höjer förväntningarna. Tyvärr uteblir leveransen i stor utsträckning. Into Wooded Hollows är inte helt utan poänger, partiet som börjar kring 03:20 är riktigt, riktigt vackert, och bitvis – främst under dubbeltakt-partierna – är mörkret trivsamt.  Men låten är för lång, och innehåller för många partier som känns planlösa och oengagerande. En tämligen sval helhet, således.

LÅT: Obsidian
ARTIST: LLNN
VALD AV: Fredrik

Amelie: Det här sätter sig djupt, sprider sig i kroppen med alltfler lyssningar. Ännu bättre gör sig låten i sitt sammanhang på albumet ”Unmaker”, ingenting för slölyssnande men riktigt jäkla god lyssning om en ger sig tid. Heja albumformatet, heja Danmark!
Martin: Jag avskyr när man bygger upp, för att sedan dra tillbaka igen. Jag klassar den här låten som en låt som är ganska kul för musikerna att spela, men inte speciellt kul att lyssna på. Sången gillar jag inte alls, känns totalt passé och desperationen räcker inte till. Musiken enformig.
Robert: Detta är omgångens starkaste kort, vilket faktiskt inte säger någonting – i en historiskt klappkass uppsättning låtar för WeRocks långkörare “Hot or Not” så är den här rätt enformiga och  medelmåttiga domedagsmarschen ljuset. Bevare mig väl…

LÅT: Identifier
ARTIST: Wilderun
VALD AV: Martin

Robert: Nej nej nej! Alltså, låten är stundtals rätt skön, men när WILDERUN raglar runt som en bakfull Dracula i sitt sökande efter något varmt att suga livet ur så trampar de rakt in i epileptiska jazz-fusion-SYSTEM OF A DOWN-vansinniga tassemarker. Det är som bekant rött kort omedelbart för sånt beteende.
Fredrik: Ursäkta klarspråket, men det här är nu faktiskt inget vidare. Visst är sånginsatsen högklassigt elegant, och låten något av en kreativ resa. Men den är även flummig, mjuk på ett sätt som känns mer sliskigt än känslosamt, och bitvis väldigt underlig. Jag tänker mig lite att det är så här DIMMU BORGIR hade låtit om musiken komponerats av en frireligiös AI på lyckopiller…
Amelie: Konstigheter är WILDERUNs signum. Det här är ogreppbart på ett helt oskönt sätt. Låter skevt och “fel” på ett ibland nästan obehagligt vis. Vet inte vad mer jag kan säga. Jo, det här försäkrar mig att jag inte ska lägga tid på kommande albumet. Bara konstigt.

LÅT: Temple Of Haal
ARTIST: Nekromant
VALD AV: Robert

Fredrik: Oväntat mycket av “luftig men deppig popmetal” för att vara ett val från kollegan Robert. I mycket en bagatell, men faktiskt en ganska charmig sådan med rätt snygg refräng. Trivsamt höst-trallande.
Amelie: Trevlig melodi. Ganska menlös sång och just inget som skaver eller besvärar någonstans. Raka motsatsen till WILDERUN ovan. Visst, detta går absolut att lyssna till men inte blir en särskilt glad av det.
Martin: Detta gillar jag skarpt! Det svänger som bara den, plus att jag gillar sången. Produktionen är riktigt fin och mustig. Är det legendariskt bra? Nä, men det räcker för att jag ska stampa takten och tycka att detta är riktigt trivsamt.