Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Soen – Memorial

Lämna en kommentar

ARTIST: Soen
TITEL: Memorial
RELEASE: 1/9 2023
BOLAG: Silver Lining Music

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har varit hemskt att lyssna på ”Memorial”, för hur mycket jag än vill tycka om den så är känslan till stora delar ett ”meh!”. Sedan jag började lyssna på SOEN när ”Tellurian” kom så har varje album från bandet känts som en livsnödvändighet, varje ton i stort sett som en nypa frisk luft efter för mycket tid utan.

”Memorial” är inte en skiva som känns så. SOEN verkar ha blivit ett band som dyrkar mellantempot, arenarock med stora gester utan så mycket innehåll, hockeykörer, för många ballader, för lite nerv och skevt bruk av något som låter misstänkt som autotuning (avgör själva i slutet av Unbreakable). 

Framför allt känns ”Memorial” provocerande trygg och säker.

Finns det inget bra med den kanske ni undrar? Jo, det finns ljusglimtar. Inledande Sincere är svinbra, har ett underbart driv och fantastiskt spel från samtliga medlemmar. Den känns också väldigt fanfarartad och storslagen.

Fortress är också en fin låt, här finns det lite puls, ett ljuvligt sväng men jag kan inte slita mig från att jag gillar låten eftersom den för in lite fart efter – ni gissade det – två ganska mellanmjölksartade låtar.

Icon har ett härligt snärjigt riff som det inte går att värja sig emot.

Resten av låtarna lever inte upp till måttet, och känns alibiartade.

Det som är bra är att som vanligt lirar bandet stabilt och bra, och Joel Ekelöf har fortfarande en röst som berör. Men ”Memorial” är i mina ögon den sämsta skivan SOEN har gjort.

Skivor

Sodomisery – Mazzaroth

Lämna en kommentar

ARTIST: Sodomisery
TITEL: Mazzaroth
RELEASE: 8/9 2023
BOLAG: Testimony Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om jag kollar tillbaka på den senaste tiden så har nya skivor släppts från, bland andra, DYING FETUS, TESSERACT, TOMB MOLD och ALKALOID. Band vars släpp jag vanligtvis skulle ha kastat mig över med stor iver.

Men september har inte varit en normal månad, och då tänker jag inte enbart på hur vädret har varit, utan ett visst band från Stockholm har släppt sin andra skiva. ”Mazzaroth” är SODOMISERYs ”svåra” andra skiva. Det brukar ju heta så. Jag uppskattade storligen ”The Great Demise” när den kom för tre år sedan. Den kändes som att komma hem till mammas gata, hade många fina låtar, underbar produktion och – utan att egentligen förta sig – bjöd på fina stunder av lyssnande.

Så är det även på ”Mazzaroth” men här har bandet ytterligare vässat till låtarna så att i stort sett varenda spår på skivan känns totalt livsnödvändig, och alltså har sett till att inga andra skivor har känts värda att lägga tid på. Jag ska vara ärlig att erkänna att jag hoppas på att skrivandet av denna text kommer få skivan ur mitt system, haha!

Det brukar ju heta att delarna gör helheten, och så är det verkligen här. Det finns på ”Mazzaroth” en röd tråd, en självklarhet i utförandet som gör att trots att bandet plogar vidare i den melodiska, men svärtade, dödsmetallforan gör att skivan pulserar av en underbar kreativitet med vansinnigt snygga hooks i melodierna, ett frenetiskt driv, underbart sväng och en till stora delar majestätisk värdighet i nästan varenda låt. Den enda låten som jag inte älskar förbehållslöst är Delusion – alla andra låtar ligger på en nivå som gör ”Mazzaroth” en en av de bästa skivorna jag hört under 2023.

Samtliga medlemmar lirar på en individuell nivå som skulle få rätt många att bli gröna av avund – sammantaget känns SODOMISERY som ett komplett band. Harris Sopovics gitarrspel briserar av skaparkraft med ett eftertryck som får mig att häpna, kompet bestående av basisten Paul Viscolit och trummisen Viktor Eklund är ett enda instrument – otroligt bra, och även om Eklund tryfferar sitt spel med rikligt med små finesser hela tiden så litar SODOMISERY på att de har ett tillräckligt starkt grundmaterial för att inte gå till överdrifter på individnivå. Lägg till detta ett orkestralt raster som ytterligare förhöjer nivån av min upplevelse, och ni får en skiva som kommer vara med i tävlan om årsbästalisteplats. Kolla in den.

https://youtu.be/Gsr1B-42QCg?si=A6KSTMBe4mIhayIo

Skivor

Terminalist – The Crisis As Condition

Lämna en kommentar

ARTIST: Terminalist
TITEL: The Crisis As Condition
RELEASE: 8/9 2023
BOLAG: Indisciplinarian 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

2021 släppte TERMINALIST ”The Great Acceleration” som jag lyssnade en del på när den kom, och det var ett kärt återseende att lyssna på köpenhamnarnas debut igen inför att skiva nummer två nu föreligger för släpp.

”The Crisis As Condition” är precis som debuten så fruktansvärt stinn på riff, vilket jag tycker är den lägsta nivån man kan förvänta sig av ett thrash metalband. Att TERMINALIST har två verkligt skickliga gitarrister i Morten Bruun och Emil Hansen (även sång) borgar för att när det kommer till flyhänt gitarrspel så är ”The Crisis As Condition” en väldigt njutbar skiva.

Med en bra spellängd på knappt 40 minuter låter inte bandet oss vila speciellt mycket. Här finns en ljuvlig frenesi rakt igenom vilket bara lyfter skivan ytterligare. Det finns i mina ögon inget värre än när thrash metalband ska börja lägga till en ohemult massa onödiga riff och som följd göra skivor som varar i en halv evighet. Nä, här är det genomgående en tro och övertygelse om att riffen håller – för det gör de – som ser till att skivan till och med känns aningen för kort i positiv mening.

Gitarristerna flankeras av trummisen Fredrik Amris och basisten Kalle Tihonen. En fantastiskt stabil och kreativ kompsektion som tillåts att komma fram fint. Jag älskar hur Tihonens bas ligger i mixen. Amris spel är både snabbt, svängigt och ligger på en nivå som höjer låtarna på ett både fint och lite understated sätt.

Gillar man thrash metal som känns både old school utan att kännas antikverad och fräsch på samma gång, då tycker jag man ska kolla in ”The Crisis As Condition”.