Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Portrait – At One With None

Lämna en kommentar

ARTIST: Portrait
TITEL: At One With None
RELEASE: 3/9 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

PORTRAIT. De har aldrig hymlat med vad för sorts musik och vilket årtionde denna gjordes under de gillar och hämtar sin inspiration ifrån.

1980-tals referenserna står som spön i backen på varenda skiva som bandet från Kristianstad har gett ut under karriären, och även om det rena kopierandet (se debuten från 2008 som var en ren MERCYFUL FATE-skiva utan att vara orginalbandet) har tonats ut allt mer så tror jag inte många kommer att missa att PORTRAIT dyrkar JUDAS PRIEST, IRON MAIDEN och MERCYFUL FATE/KING DIAMOND på ett i det närmaste religiöst sätt.

Kan man köpa detta faktum är kommande ”At One With None” en skiva som man kommer gilla. Entusiasmen och hantverksskickligheten är det i alla fall inget fel på. Att sångaren Per Lengstedt dessutom har kopplat in ytterligare en växel är klart märkbart. Sången är den bästa som bandet har presenterat på samtliga plattor.

Men såklart är detta också bandets akilleshäl. PORTRAIT blir ett alibiband alternativt en musikalisk snuttefilt eftersom man saknar att bandets inspirerande band inte skriver sådan här musik längre, framför allt då inte IRON MAIDEN, och då måste det till en satans leverans om man ska behålla sin relevans. PORTRAIT har i alla fall för mig med denna skiva visat att ja, de kan sitt hantverk, men börjar alltmer slira ut ur bild för mig. Vill jag verkligen ha JUDAS PRIEST, MERCYFUL FATE och IRON MAIDEN, ja då lyssnar jag på originalen. Mitt behov av ett band som så stringent kollar bakåt som PORTRAIT gör har blivit allt mindre, och de är inte längre ett band vars skivor jag ser fram emot, utan ett band som ”bara” underhåller för stunden. Gott så, men hela vägen räcker det inte.

Skivor

Leprous – Aphelion

Lämna en kommentar

ARTIST: Leprous
TITEL: Aphelion
RELEASE: 27/8 2021
BOLAG: InsideOut 

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För fyra år sedan kollade jag in LEPROUS ”Malina”, och tyckte att bandet med den skivan hade producerat en fin progressiv skiva som fick mig att kolla in bandets övriga diskografi. Bara för att tappa bort bandet igen – ”Pitfalls” från 2019 ägnade jag inte en sekund fram tills för en vecka sedan, och då gillade jag den betydligt mindre än ”Malina”. När jag närmade mig ”Aphelion” var det därför med ett ganska blankt sinnelag.

Som ni förstår av betyget så har norrmännen återigen lyckats fånga mig i sitt nät.

”Aphelion” är en skiva som jag har stångats med under den gångna veckan – det beror inte på hantverket som i vanlig ordning är på en väldigt hög och jämn nivå. Nä, snarare är det för att LEPROUS vägrar följa en rak linje i sin musik, som brukligt är inom den progressiva musiken. Det flörtas med funk, med pop, med symfoniska inslag, metal och triumfatorisk förkunnande musik av gospelkaraktär i det närmaste.  Ni förstår att det drar och sliter åt väldigt många håll här.

Ofta klaffar det på ypperliga vis. Inledande Running Low är en i det närmaste katedralliknande låt. Den börjar inte trevande, utan med ett angeläget tonläge, bara för att växa till ett fruktansvärt episkt och eklektiskt stycke. Det är också här som LEPROUS fängslar som mest – de är så skickliga på att bygga låtar som fascinerar och är oerhört dynamiska, som All The Moments där bandet tänder på alla cylindrar och där sångaren Einar Solberg visar upp sin oerhörda kapacitet.

Ibland drar bandet ut på vissa moment som gör att mitt fokus slinter. Alldeles odelat hur många gånger jag lyssnar på On Hold så förmår den inte gripa tag i mig på samma sätt som de övriga låtarna.

Men på det stora hela har LEPROUS, igen, lyckats skapa en skiva som är storvulen, egen och ändå omisskännligt LEPROUS – ett i sanning starkt vittnesmål från ett av Norges mest fascinerande band. Kolla in den.

Skivor

Burial In The Sky – The Consumed Self

Lämna en kommentar

ARTIST: Burial In The Sky
TITEL: The Consumed Self
RELEASE: 13/8 2021
BOLAG: Rising Nemesis Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat nästan oavbrutet på ”The Consumed Self” under helgen – en utdragen städning av hemmet gjorde att både att det fanns tid och att städningen blev betydligt mer njutbar än vanligt.

BURIAL IN THE SKY kommer från the city of brotherly love, Philadelphia,  och detta är deras andra album. Jag hade illa koll på bandet sedan tidigare, men det krävs inte speciellt många minuters speltid av ”The Consumed Self” för att inse att anten är uppad väldigt väsentligt från debutskivan ”Creatio Et Hominus” som kom 2018.

Låtmaterialet är så fruktansvärt genomarbetat och ser till att både de progressiva samt de dödsiga elementen kommer fram bra och förstärker varandra. Bandet är sannerligen inte rädda för att experimentera med både saxofon, detta instrument som har seglat upp som blåsinstrumentet of choice inom metal, och piano. Det funkar oerhört väl och görs inte för sakens skull utan för att låtarna verkligen vinner på dessa inslag. Bäst är det i exempelvis Mechanisms Of Loneliness där gitarrsolot övergår i saxsolo för att sedan väva ihop de två instrumenten. Ruggigt imponerande, också mycket för att saxen trakteras av bandets basist Zach Strouse.

Känslan jag får när jag lyssnar på BURIAL IN THE SKYs musik är att det bästa av två världar sammanfogas – och det görs med känsla. Bandet är verkligen inte rädda för att beröra och fylla sin musik med både aggressivitet, melankoli och om uttrycket tillåts, ren skönhet. Vissa låtar ger mig upplevelsen av att sväva fram högt ovanför molnen.

Hade jag bedömt skivan enbart utefter låtmaterialet så hade betyget blivit en 9:a, så pass bra är detta. Här finns så många inslag som får mig att associera till så skilda saker som hur soundtracket till filmen ”Kådisbellan” låter (Mountains pt.2 (Empathy)), BEYOND CREATION och BETWEEN THE BURIED AND ME och ändå upplever jag att BURIAL IN THE SKY gör något helt eget med sin musik. Den i stort sett enda anmärkningen jag har gäller produktionen på Sam Stewarts bastrummor. När det smattras 16-delar på kaggarna så känns det som att en vägg ställs upp mitt i den i övrigt väldigt njutbara ljudbilden och kräver all uppmärksamhet. Det hoppas jag bandet åtgärdar till nästa skiva, för det här bandet har kapacitet att åstadkomma episka storverk.