Alla inlägg av Martin Bensch

Tribulation – Where The Gloom Becomes Sound

ARTIST: Tribulation
TITEL: Where The Gloom Becomes Sound
RELEASE: 29/1 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Skogen och naturen är två ord som omedvetet smyger sig in i skallen när jag lyssnar på stigen som TRIBULATION trampar upp på pinfärska ”Where The Gloom Becomes Sound”. Kanske skulle bandet själva värja sig emot dylika ganska enkla förklaringar till sin musik, men jag undrar inte om bandets hemvist i Värmland spelar en viss roll i hur de faktiskt låter och vilken musik de skapar.

Det finns något djupt mystiskt och hemsökande i vad bandet gör på den här skivan. Med stor finess så vävs sakrala toner, som från psalmer och den svenska vistraditionen in i bandets gotiska metal på ett sätt som är genialt. Ta bara Dirge Of A Dying Soul vars inledning får mig att tänka på antingen logdans eller inledningen av en psalm. Det är helt ärligt fantastiskt bra gjort, och det djupa vemod som bandet framkallar i den här låten är skrämmande vackert.

Trots att bandet sannerligen inte skapar musik som vältrar sig fram som en steroidstinn ångvält på crack så är den milda skärmytslingen mellan produktionen, de skira melodierna och Johannes Anderssons raspiga sång så förödande effektiv att jag efter 5 genomlyssningar har börjat tänka att detta inte bara är TRIBULATIONs bästa platta hittills, utan en av de bästa skivorna jag kommer lyssna på under året.

Ni behöver kolla in den här skivan.

For Giants – There, There

ARTIST: For Giants
TITEL: There, There
RELEASE: 8/1 2021
BOLAG: Independent Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag snubblade över amerikanska duon FOR GIANTS på bandcamp, och hittade en i det närmaste perfekt skiva att läsa till i deras ”There, There” som släpptes i början av året.

Instrumentell progressiv metal brukar ofta kunna stavas ut som ”djent”, och ja, det finns en del sådana influenser, men det är långt ifrån allt  vad FOR GIANTS  sysslar med. FOR GIANTS har en väl utvecklad talang för att inte bara vräka på med rytmiska figurer utan också se till att knåda in rejält med väldigt känslosamma melodier i sin musik. Fantastiskt triumfatoriska The Lucky Ones är ett bra exempel på detta. Bra, stringent riffande som sannerligen lockar till fottramp i takt, tydligt sväng och en stundtals nästan himlastormande lyrisk melodisk ådra gör låten till en av de starkaste på skivan.

Saknar jag sången? Nä, det kan jag inte säga att jag gör. Just frånvaron av denna gör att jag beundrar bandets musik än mer. De lyckas gå den vanskliga balansgången mellan att få mig att tycka att något saknas och att inte tänka på detta faktum.

Gillar man instrumentell musik så kommer man hitta flera fina stunder på ”There, There”, det kan jag nästan garantera.

Dread Sovereign – Alchemical Warfare

ARTIST: Dread Sovereign
TITEL: Alchemical Warfare
RELEASE: 15/1 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

DREAD SOVEREIGNs basist och sångare A. A. Nemtheanga, mest känd från tungviktarna PRIMORDIAL var det som fick mig att höja på ögonbrynen när jag fick promomaterialet till ”Alchemical Warfare”. Jag gillar PRIMORDIAL till viss del, men Nemtheanga har alltid framstått som en sångare som sannerligen vet vad han sysslar med, och han har alltid utstrålat en sjudande besatthet när han framträder med sitt huvudband.

Och hans attityd skiner även i DREAD SOVEREIGN, låt vara att han låter som om att han har aningens roligare i detta band, och det är därför det är så pass njutbart att lyssna på ”Alchemical Warfare”. Ibland.

Med en speltid på strax över 51 minuter så är inte detta den längsta skivan ni kommer att lyssna på i år, men det finns – dessvärre – en hel del dödvikt på den. Avslutande originallåten Ruin Upon The Temple Mount har ett irriterande långt mellanspel och såsar vidare i ett behagligt mellantempo som det i ärlighetens namn finns ganska gott om på skivan. Ibland funkar det fint, ibland blir det en källa till irritation.

Att Nemtheanga och gitarristen Eoin H. Bones och trummisen Johnny King har knarkat sin BLACK SABBATH och VENOM stör jag mig inte heller på – i låtar som fina She Wolves Of The Savage Season och Nature Is The Devil’s Church funkar deras ”fanboy-ism” alldeles fantastiskt, men de hade kunnat vara betydligt hårdare mot sig själva och trimmat bort en del onödigt såsande – skivan hade vunnit betydligt på detta.