Nu lackar det mot jul, och som motvikt till kyliga decembernätter bjuder vi därför på en adventskalender där det bakom varje lucka döljer sig en lite extra het låt från året som gått. Time to sleigh!
01 december
Jul- och nyårshelgerna står runt knuten, och likaväl som de kan vara en tid för vila och stillsamt umgänge med nära och kära, kan de också medföra lite festlig glädje och gamman. För att sätta stämningen för det får första luckan ut bjuda på ett spår med lekfullhet, energi och medryckande hooks. Lite av ett ljus i vintermörkret, kanske?
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Dressed In Pain ARTIST: Vananidr VALD AV: Amelie
Martin: Klart trevligt! Vinner på att lyssnas på flera gånger – första gången så tyckte jag att detta var ju nöjsamt men inte så mycket mer. Stämningen är bra, episk och ödslig på samma gång. Ljummet mot varmt. Robert: Fin black metal med både stämning och känsla. Enda problemet? Det finns typ hur många andra andra band som helst gör det här liiiiite bättre – för att inte tala om eliten i genren. Då blir detta trivsamt och bra, men drunknar i konkurrensen. Fredrik: Trivsamt malande och vacker inledning. Vackert sorgsen och eteriskt luftig stämning även i de D-taktsdelar som följer. Helheten funkar utmärkt, det varmaste svala spåret på ett tag, detta!
LÅT: Kummer ARTIST: Asarhaddon VALD AV: Fredrik
Amelie: Ooooh, mycket trevligt detta! Jag faller lätt in i lyssnandet i en meditativ känsla. Inte alls svårlyssnat såsom Fredrik flaggat för. Långt med 13 minuter? Javisst, men passar perfekt för denna typ av musik. Har inte fördjupat mig i den tyska texten men Metal Archives beskrivning med termerna ”Hate, Nature, Despair, Grief” känns osett fullständigt rimligt i sammanhanget. Hett! Martin: Bra, men alldeles för lång och repetitiv. Jag gillar kontrasterna mellan det mer köttiga och det skira. Produktionen är väldans bra, men det blir för tjatigt i längden. Ljummet mot varmt. Robert: Jorå, det här är rätt fint – men det är lite som Island. Du vet, värt det en gång, men anledningen att återvända saknas? Det beror förstås på längden, det blir lite väl enahanda för att man ska vilja ta mer än ett par vändor.
LÅT: Bluenothing ARTIST: Worm VALD AV: Martin
Robert: Lätt den låt jag för egen del haft svårast att placera och sätta i termometerskalan. Å ena sidan: detta är åt helskotta för långt. Å andra sidan: det är rätt spännande! Jag är fortsatt kluven, och behöver kanske assimilera WORM över längre tid, men lutar ändå åt att detta är omgångens högtryck och värmebölja! Fredrik: Pampig inledning på detta elvaminuters-monstrum. Lite för fluffig och luddig produktion när det varvar upp på riktigt, sången försvinner i för stor utsträckning. Variationen mellan de olika segmenten är god, vilket mestadels är positivt om än emellanåt lite planlöst. Hade man klippt ner detta till sex minuter med de bästa delarna hade det varit ganska hett, nu stannar det vid rumstempererat. Amelie: Andra långköraren i omgången. Tyvärr inte alls lika tålig som ASARHADDONs bidrag. Introt är skönt och när dödsgrowlet kommer är det inväntat för att inte säga efterlängtat. Ganska fin variation i sången men det blir för påfrestande i dryga elva minuter. Tappar hållningen där kring åtta minuter och jag blir mest förvirrad. Inte mer än ljummet och inget jag kommer återvända till.
LÅT: Tomorrow’s Sky ARTIST: HOST
VALD AV: Robert
Fredrik: Andas mycket 80-tal och synthpop, detta. Bitvis ganska trivsam deppighet, bitvis lite för anonymt och med-strömmen-flytande. För de som gillar genren kan detta alldeles säkert flyga hyggligt väl, men för mer renodlat köttiga metalheads lär HOST få stanna i kylskåpet. Amelie: Alltså, om vi tog bort allt blipp blopp skulle detta vara en helt acceptabel PARADISE LOST-låt utan growl. Men – ”vofför gör di på detta viset”? En blir bara nervös av det där elektroniska blippet. Så onödigt, tror ingen alls blir gladare av detta. I något musikaliskt läger. Men visst, finge jag inte lyssna på PARADISE LOST kunde jag absolut stå ut med detta någon gång. Svalt om än inte iskallt. Martin: Nuclear Blast letade efter en metallens svar på DEPECHE MODE. De fick detta – en budgetversion som saknar all genialitet. Att Nick Holmes är med gör inte ett skit. De saknar puls, detta är förfärligt dåligt oavsett vilken genre man sätter HOST i. Kallare än döden.
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Death, I Hear You Calling ARTIST: SOILWORK VALD AV: Amelie
Martin: Ofrånkomligen lyssnar jag på den här låten på ett helt annat sätt sedan David Anderssons död. Det gör också upplevelsen av låten så mycket starkare än den annars hade varit. Detta är klassisk melodisk döds, oerhört slimmad och tajt producerad. Det är svårt att inte bländas av det fina gitarrarbetet i framför allt solot, och Strids sång. Lite tryggt med med stor känslomässig pondus, tragiskt nog, numera. Robert: ”Övergivenheten” är en riktigt bra platta. Melankolin ligger tung, och det redan innan nyheten om David Anderssons bortgång. Death, I Hear You Calling har ett lite speciellt gung och en egen vibe. Den sticker ut som en av de intressantare och starkaste låtarna mot en fond av andra låtar utan direkta svagheter. Vackert och hett! Fredrik: Snyggt och ganska säreget riffande, stark sånginsats, och en oklanderlig produktion. Det här är ett snyggt nummer. Sen kan jag personligen tycka att det konstanta mellantempot i längden faktiskt blir lite enahanda. Så hyggligt varmt, men inte hett på allvar.
LÅT: Liquid Mourning ARTIST: NAILED TO OBSCURITY VALD AV: Fredrik
Amelie: Trevligt. Kompetent. Mycket melodiskt. Ingenting som skaver någonstans – varken på gott eller på ont – så det här kan jag lyssna på när som helst när jag har annat för mig. Gillar Nick Holmes-vibbarna i growlen. Godkänt på alla nivåer men inget som riktigt bränner till. Typexempel på varmt men inte hett i Hot or Not?-hänseende. Martin: Lika trevligt som harmlöst. Det är inte svårt att gilla det fina hantverket som tyskarna har presenterat genomgående under sin karriär, och det finns absolut sämre band. Men det finns så många andra bättre. Trevligt för stunden, men inte så mycket mer. Robert: Härligt suggestivt mörker, parat med snygga övergångar mellan mjukt och hårt. NAILED TO OBSCURITY är bra, men de är liksom preciiiiis under gränsen för vad som gräns för att bli riktigt bra och därmed bryta igenom för mig. Ett sorts fattigmans-PARADISE LOST som låter härligt för stunden men inte riktigt griper tag och stannar kvar.
LÅT: Ashes Turn To Rain ARTIST: BOREALIS VALD AV: Martin
Robert: BOREALIS är som vanligt riktigt bra, och klarar av den där balansgången som är så svår: melodi, driv, halvsmöriga slingor och stämmor som kombineras med hög teknisk verkanshöjd. Ett kanadensiskt EVERGREY, typ. Ashes Turn To Rain lovar gott för nya plattan! Fredrik: Elegant och luftigt, med ganska trevligt riffande i sina stycken. Men också påtagligt opersonligt, lite som ett AI-genererat porträtt av ett vid en första anblick påtagligt vackert ansikte, men där en närmare granskning visar den totala brist på asymmetrier eller egenheter som hade krävts för att ge ansiktet personlighet. Svalt. Amelie: Trevligt. Kompetent. Mycket melodiskt. Ingenting som skaver någonstans – varken på gott eller på ont. Va? Råkade jag skriva in samma text som ovan fast till fel låt? Nä det passar precis lika bra här… Eller så är det bara jag som är tjurig i denna runda. Typexempel på varmt men inte hett i Hot or Not?-hänseende.
LÅT: Ta Mig Tillbaks ARTIST: STRÖM
VALD AV: Robert
Fredrik: Jag vill så desperat gilla ansatsen i att försöka göra ”rak-V8-cock-rock” på svenska, men STRÖM gör det inte överdrivet lätt för mig. AC/DC-vibbarna går absolut an, men att gifta dem med… jag vet inte, halvproggig svensk tonårspop á la tidigt 80-tal, kanske, var inte nödvändigtvis det enskilt bästa som någonsin hänt musik-Sverige, så kanske vi kan säga? Amelie: Efter allt sweet melodiskt i månadens lista skulle det ändå bli trevligt med lite annorlunda tänkte jag. Annorlunda blev det men inte på minsta sätt trevligt. STRÖM är mest bara plågsamt att lyssna till. Iskallt. Martin: Det utbröt viss diskussion i redaktionens chatt kring STRÖM, och utan att jag hade hört en ton kunde jag ana att jag inte skulle gilla vad Växjö-bandet gör då AC/DC nämnes som en referens. Jag kan nu konstatera att detta är ännu värre än australiensarnas musik. Det är inte att bandet sjunger på svenska jag stör mig på – det är sångaren Zdravkos fullständigt vedervärdiga sång, och den rent usla texten som driver mig till vansinne. Detta är iskallare än den kallaste punkten på jorden för mig.
