Kategoriarkiv: Listor

Listor

Bästa debuterna 2006-2015: Robert Gustafsson

Lämna en kommentar

WeRock fyller 10 år. Under det decennium vi har varit igång har det släppts en rent vansinnig mängd skivor – runt 60.000 om vi väljer att tro Metal Archives – och en del av dessa har raskt blivit förpassade till glömskans ekande korridorer. Men en del har stuckit ut och håller sin plats bland de skivor som bevaras för eftervärlden. I ett antal listor kommer WeRocks skribenter att lyfta fram ett antal skivor som vi verkligen tycker att du ska kolla in. Vilka är då de bästa debuterna mellan 2006 och 2015? Näst i tur att besvara frågan är Robert Gustafsson, som funnit uppgiften överraskande lätt!

Plats nummer 5 på den här listan innehas av  en skiva som var helt omvälvande när den kom. Melbourne, Australien, hade spottat ut en skapelse så episk att musiken faktiskt överträffar den smått epilektiska omslagsbilden när det gäller spännvidd och komplexitet. Efter NE OBLIVISCARIS ”Portal Of I” är det svårt att nå entusiasm för andra verk som siktar åt det här hållet. 2012, Soul Food Records är avsändare.

Ja, fy fan. Om vi startade listan med en aning pretentiösa tongångar så ska vi ner i smutsen nu – plats 4 går till Norges skitiga bastarder KVELERTAK. Chockeffekten som den här skivan hade på undertecknad när den kom har knappt släppt än, och det räcker att jag hör intron till låtar som Fossegrim eller Mjød så rister det i gam-kroppen och jag vill kräla runt på golvet, headbanga och ha sönder saker. Det är vackert!

2010, från Indie Recordings. Bara att tacka och ta emot!

Det blir liksom bara lättare och lättare. Tysk/turkiska duon MANTAR är som ett mindre kärnkraftverk live, och trevliga på sidan av också. Debuten ”Death By Burning” är lika snygg som den är bra, och att man kan svänga så här vansinnigt hårt med bara trummor, gitarr och sång är egentligen en gåta. En ständig följeslagare sen den gavs ut av Svart Records år 2014!

the-abysmal-horizons
”The Abysmal Horizons” – KONKEROR

Plats nummer 2 – antagligen den 12:e bästa skivan av alla som släppts under de 10 år som Werock kollar på.  Istället för egna ord: allt som Martin skrev:

Jag skulle inte bli förvånad om KONKERORs ”The Abysmal Horizons” dyker upp på mina medskribenters listor alls. Detta är en helt briljant skiva. En skiva som har gått varv på varv på varv då den är en platta jag aldrig vill ska ta slut. Så bra är den, och om ni likt jag, får för er att skratta lite åt bandets namn utan att ha hört skivan så lovar jag er att ni kommer att få äta upp det skrattet. Jag har aldrig njutit så mycket av att bli uppläxad som jag blev när jag lyssnade på den här skivan första gången efter att ha skrattat lite åt bandets namn. För detta är en progressiv dödsmetallskiva som sätter standarden till en rent makalös nivå. Riffen, sången, trumspelet, drivet och självförtroendet KONKEROR visar upp på den här skivan är fullständigt briljant. Det finns inte en enda svag länk i den kedja som bandet har hamrat ut på ”The Abysmal Horizons” och alldeles oavsett om bandet gör en skiva till eller inte så kommer de ha gjort en skiva som förtjänar att hyllas med fanfarer och klingande spel.

Precis Martin. Precis. Jag föredrar förstås bandets egenhändigt utvgivna version från 2012 med det här strykfula omslaget, även om det finns en senare version utgiven av Lacerated Enemy Records. Med ett annat omslag…

Såhär ser den alltså ut, den bästa debuten från de senaste 10 åren. Den hamnar paradoxalt nog på plats 10 i min totala sammanfattning över åren, så det blir lite av en dubbel för ANCIIENTS och deras ”Heart Of Oak”!  Det här, mina vänner, är faktiskt rent guld, och när dessa kanadicker släpper lös ett spår som Raise The Sun så visar man från start till mål att hårdrockens guldålder faktiskt är här och nu. Den låten – och skivan som helhet – är resultatet av allt som skapats under de senaste decennierna (BLACK SABBATH, den klassiska NWOBHM, thrash, black metal, döds – you name it) paketerat av ett par i stort sett okända debutanter på andra sidan jorden för att vi ska kunna ta del av det.

Det är inte utan att man blir lite stum av beundran när man reflekterar över en sån sak, och nog gjorde Season Of Mist en välgärning i samband med släppet år 2013?

En värdig vinnare av bästa debut 2006-2015!

Listor

WeRock 10 år: De fem snyggaste omslagen – Fredrik

2 kommentarer

Under det gångna decenniet har det kommit ut en oerhörd mängd helt fantastisk musik, men hur förhåller det sig med omslagen? Är de lika snygga som under 1980- och 1990-talen? WeRocks skribenter gör ett försök att lista de fem snyggaste omslagen mellan 2006 och 2015. Här får du Fredriks favoritomslag. 

Fredrik här. Låt mig innan jag börjar först och främst konstatera att jag tror att den allmänna fäblessen för vinylomslagen egentligen är överskattad. Ja, det var coolare med omslag då, men inte för att omslagen i sig egentligen var bättre. Det handlar helt enkelt om ”bigger is better” – det simpla faktum att bilder gör sig bättre större format… Nåväl, dessa omslag från CD-eran tycker jag oavsett att förtjänar ett hedersomnämnande:

In The Absence Of Light- ABIGAIL WILLIAMS 2010
In The Absence Of Light- ABIGAIL WILLIAMS 2010

Ett omslag som inte lämnar några tvivel. Den här skivan är hård. Den här skivan är ond. Du lyssnar på egen risk, om Satan tar din själ bad du faktiskt om det när du tryckte på ”play”.

Skyforger - AMORPHIS 2009
Skyforger – AMORPHIS 2009

Ett omslag där jag tycker komponenterna samverkar väl för att skapa en känsla av magi. Den flyktiga elden, de dystert slokande grenarna, de nyansrikt målade molnen och den eleganta, spröda fonten i titeln bidrar alla till min nyfikenhet. Jag vill höra sagan som berättas bakom detta omslag.

The Ethereal Throne - ANACHRONAEON 2012
The Ethereal Throne – ANACHRONAEON 2012

Den här bilden får mig att tänka på Tim Burton. Det är nästan så man förväntar sig en sorgset leende Helena Bonham Carter dyka upp bakom en av gravstenarna, iklädd jordfläckig och söndertrasad brudklänning. Fantasieggande, och nästan lite söt trots sin dysterhet. Jag gillar den dualiteten.

in-flames-sounds-of-a-playground-fading
Sounds Of A Playground Fading – I N FLAMES 2011

Stilrent, stramt och distinkt från IN FLAMES. En framsida som inte bara är lätt att minnas i sig, utan som stilmässigt även känns väl hopknutet med flera andra omslag från bandet, så som ”Come Clarity” och ”Siren Charms”. Inga krusiduller, bara snyggt.

Måsstaden - VILDHJARTA 2011
Måsstaden – VILDHJARTA 2011

Jag  vet inte vilka det är som bor i denna mörka, dimhöljda lilleputt-stad bland trädens rötter och grenar. Kanske är de söta, små lurviga kreatur, kanske har de vassa tänder och onda avsikter. Kanske blir det mitt största äventyr att kliva in här – kanske blir det mitt sista…? Att omslaget är läckert råder det hur som helst ingen tvekan om!

 

Listor

WeRock 10 år: De fem snyggaste omslagen – Robert

2 kommentarer

Under det gångna decenniet har det kommit ut en oerhörd mängd helt fantastisk musik, men hur förhåller det sig med omslagen? Är de lika snygga som under 1980- och 1990-talen? WeRocks skribenter gör ett försök att lista de fem snyggaste omslagen mellan 2006 och 2015. Här får du Roberts favoritomslag. 

Undertecknad är förmodligen nörden av Werocks nuvarande skribenter. Den som köper skivor i fysiskt format trots att klockan passerat 2015, och eventuellt också den som därmed också lägger störst vikt på förpackningen som helhet. Omslaget ska gå i samklang med musiken, helst, och kan man bjuda på något extra lyxigt för oss nördar som köper skivan så är det förstås extra plus. Ett tag umgicks jag med tanken att ändå använda den här listan – omslagslistan – som någon sorts tröstpris för plattor som tyvärr blivit borttvingade från den ytterst spetsiga ”Topp 10”-listan, men så blev nu inte fallet. Istället är det helheten som regerar!

Som sista brasklapp innan du kastar dig vidare i läsningen får jag också konstatera att jag i denna lista inte rankat omslagen inbördes. Se det som fem segrare bara…

Svenska DIABOLICAL bjuder med ”Neogenesis” inte bara på fantastisk musik och ett rasande snyggt omslag – nä, men får en hel bok med ett kapitel per låt för att kunna följa med i den dystopiska historien som utspelar sig på skivan. Texter OCH ett skönlitterärt verk? Jo jag tackar jag! Från ViciSolum år 2013!

Jänkarna THROWDOWN levererade med ”Deathless” en skiva som kanske inte var samma pardonlösa mangel som man väntat sig, utan snarare inriktad på ett lite mer lågmält, groovigt sound. Jag tycker skivan är fantastisk, och omslaget helt fängslande. Notera liemannen som syns svagt i ögats mitt!

2009, från E1 Music.

Det här omslaget har jag hyllat förr. Det är ju liksom en modern version av MERCYFUL FATE’s ”Don’t Break The Oath” med en elak gubbe som tittar uppåt ur ett elände. Fast skitigare. Och mindre rumsrent. Och som om du råkat öppna fel kista. I riktiga livet syns detaljerna ännu bättre. Plus förstås för att musiken är like skitig!

Utgiven 2008 av skärpta Pulverized Records.

Helt ärligt – den här är inte så snygg. Samtidigt är det en av de av de läckraste plattor jag äger, för hela digipacken är fantastisk. Kartongen är så tjock att man kan balansera elefanter på den om man vill, och viker man ut den – för det är en sån där fold out som får en att tänka på gamla klassiker som TWISTED SISTER ”Stay Hungry” eller DANZIG ”How The Gods Kill” – så har man helt plötsligt ett helt konstverk framför sig. Själva omslagsbilden är faktiskt det mest banala med hela skivan…?!

Utgiven av The Church Within Records i nådens år 2011, till förmån för alla som saknar BLACK SABBATHs tidiga produktioner!

Oj, vad många skivor man petar till slut. Vill ha med så många underbara omslag, men jag inser att det inte går. Till slut måste min guilty pleasure för stilrena och svartvita men samtidigt dramatiska omslag få sitt, och därmed är det ”Stone’s Reach” med Australiensiska BELA’KOR som kniper den sista utmärkelsen.

Utgiven 2012, av Kolony Records.