Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Protest The Hero – Palimpsest

Lämna en kommentar

ARTIST: Protest The Hero
TITEL: Palimpsest
RELEASE: 19/6 2020
BOLAG: Spinefarm

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag är övertygad att alla som beskådat PROTEST THE HERO live kan säga att kanadensarna inte är ett band som håller igen, varken i sin musik eller sitt sätt att framföra denna live. Och att det kostar på är sångaren Rody Walker ett levande bevis. Hans röst var, som många av er säkert vet, på väg att fullständigt haverera om han inte tog en rejäl paus från att sjunga. Om det ens skulle komma ett nytt album från bandet var därför inte helt säkert, och det är därför dubbel glädje att vi har ”Palimpsest” och att den är så makalöst bra som den är.

”Palimpsest” är ett väldigt episkt album i ordets allra bästa bemärkelse. I vid mening handlar texterna på plattan om begreppet ”storhet” och vad detta kan betyda. Skivan skrevs till stora delar för tre år sedan precis efter det att Donald Trump hade tillträtt som U.S.A.s president och dennes numera vitt kända slogan Make America Great Again är uppenbarligen något som triggade PTH som alltid har varit ett politiskt intresserat och insatt band, men skivan tar också upp andra aspekter av storhet i den amerikanska erfarenheten – den nästan gastkramande skönheten i landet som har tagit andan  ur så många, innovationsskickligheten och drivet. Tro nu inte att ”Palimpsest” är en tråkig skiva att lyssna på, om ni skulle vara tveksamma till att lyssna på skivor med annat lyriskt innehåll än texter om zombieapokalypser, inre demoner eller döden – PTH lyckas som vanligt att göra sången till ett väl integrerat instrument som alltid förstärker de instrumentella delarna av musiken.

Och om ni tycker att progressiv mathcore är en alltför teknisk subgenre med sina riffkanonader och interlockande trummor så är PTH ett band att kolla in. Visst, bandet är tekniskt skickligt, och ”Palimpsest” är en skiva som bjuder på helt suveräna uppvisningar i detta. Samtidigt finns här väldigt vackra passager som fullständigt tar andan ur mig, och det tekniska spelet är inte bara där för att det så ska vara – PTH är mer än någonsin på banan i att skriva minnesvärda låtar. I denna meningen är ”Palimpsest” ett mäktigt mästarprov i stort sett genomgående. The Migrant Mother har ett underbart driv med mycket tvåtakt, och samtidigt ett storslaget anslag med en helt episk refräng där Walker släpper på sina bromsar nästan helt oreserverat. Just det fina samspelet mellan skivans olika element gör att ”Palimpsest” aldrig blir tråkig att lyssna på – jag uppskattar till och med de korta, tre till antalet, pausstyckena som jag tycker både avdelar och sammanbinder skivan på ett finfint sätt. De är dessutom oerhört vackra.

”Palimpsest” är PROTEST THE HEROs hittills bästa platta, inte bara för att låtarna ligger på en sådan sinnessjukt hög och jämn nivå, utan också för att det är den skiva i bandets diskografi som låter bäst. Produktionen är en ren dröm – organisk och kraftfull – men samtidigt väldigt välbalanserad.

Jag är väldigt övertygad om att ”Palimpsest” kommer att vara en av skivorna som är med i racet om placering på årsbästalistor när 2020 ska summeras. Kolla in den.

Skivor

Lamb of God – Lamb of God

Lämna en kommentar

ARTIST: Lamb of God
TITEL: Lamb of God
RELEASE: 2020-06-19
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Schplatt! Dunsen när slaktaren langar upp en trave nästan löjligt tjocka stekar på disken känns i bröstbenet. Du tittar girigt på de saftiga köttstyckena, där den feta marmoreringen är ständigt närvarande.  Det blir 1200 kronor, tack, säger slaktaren med grusig röst, och kom ihåg att du skall dö.

Ni har förstås redan listat ut att liknelsen ovan handlar om hur köttiga låtarna och riffen på LAMB OF GODs tionde och självbetitlade studiosläpp är. Egentligen borde det alltså kanske ha varit lammkotletter som langades upp på den där disken, men de är nu faktiskt för magra för att riktigt fungera i bildspråket.

Fem år har gått sedan föregående platta, ”VII: Sturm und Drang”, och Virginia-sönerna har hunnit ersätta original-trummisen Chris Adler med Art Cruz, men visst känns LAMB OF GOD igen. Det är samma svulstiga köttighet, samma kraftfulla growl från Randy Blythe, och samma smattrande dubbelkaggar. Bandet kanske aldrig kommer att bli genuint nyskapande, men de är bra på vad de gör – när de lägger ur handbromsen är det ett tungt fordon som kommer rusande.

En snabb översyn över nätet ger vid handen att mottagandet av det färska släppet varit lite kluvet. Många kritiker ger skivan höga betyg, medan vissa fans tycker att materialet inte riktigt når upp till önskad nivå. Personligen sällar jag mig till skaran som gillar detta alster, och det av flera anledningar.

Först och främst handlar det förstås om den där köttigheten. Det känns i kroppen att lyssna på LAMB OF GOD, särskilt om man kommer åt att vrida upp både bas och volym i allmänhet. Sen finns där faktiskt hyggligt med nyanser i materialet ändå. även om det som sagt nog aldrig kommer att bli frågan om alltför stora kulturella pretentioner när Blythe & Co äntrar scenen.

Inledande Memento Mori är riktigt stämningsfull, det lekfullt bluesiga introt på efterföljande Checkmate går sömlöst över i riktigt läckert metal-riffande,  refrängerna på Gears och Bloodshot Eyes kommer att böja många nackar när väl världens festivalscener får öppna igen, de obehagligt skärande lead-fillen på Resurrection Man slingrar sig lömskt runt lyssnarens hörselnerv, Poison Dream är trivsamt ettrig, etcetera…

Visst, det man kan hålla emot LAMB OF GOD är att det trots många starka kort i vissa stunder kan kännas en liten smula jämntjockt. Men när de jämntjocka köttstyckena är lika saftiga som de som här serveras, verkar det dumt att klaga, Det är istället bara att dra igång grillen och lägga ölen – och ingen sådan där hipster-besk IPA som undertecknad brukar föredra, utan en hederlig blasklager – på kylning!

 

 

 

Skivor

Paradise Lost – Obsidian

Lämna en kommentar

ARTIST: Paradise Lost
TITEL: ”Obsidian”
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Dra mig baklänges vad bra den här skivan är!

I ett tidigt skede utlovade undertecknad en recension av plattan, för att sedan draaaaa uuuuuut på det, helt enkelt eftersom skivan förtjänat tid att sjunka in och få ett rättvist betyg. PARADISE LOST är inga nykomlingar och gissningsvis krävs ingen egentligen närmare presentation av Halifax egna surputtar såhär 16 fullängdsskivor in på karriären, så låt oss istället placera årets ”Obsidian” i relation till bandets diskografi. Vi får till att börja med gå tillbaka till 2009 års ”Faith Divides Us – Death Unites Us” för att i modern tid komma i närheten på lika bra skiva, men det räcker inte riktigt där. ”Obsidian” håller som helhet en jämn och hög klass som placerar den nästan på par med ikoniska skivor som ”Shades Of God”, ”Icon” och ”Draconian Times”. Inte riktigt där, men nära nära.

Tror du inte på detta uttalande så lyssna på inledande Darker Thoughts. Sektionen från ca 1:45 in när själva låten tar fart? Gåshud. Singeln Fall From Grace som vid första soloanlyssningen kändes lite slentrian lyfts till riktiga höjder där den som andraspår ramas in av Greg Mackintosh bölande vackra gitarrslinga som låter just Darker Thoughts klinga ut och den drivna gotiska Ghosts. Den låten såväl som fjärde spåret The Devil Embraced är såna där låtar som PARADISE LOST egentligen gjort tusen av redan, men här träffar man helt rätt. Känslan och samspelet i bandets grundläggande motor – kompgitarristen Aaron Aedy, basisten Stephen Edmundson och trummisen Walteri Väyrynen – briljerar. Lägg till det att Nick Holmes levererar såväl stenhård och blytung growl (lyssna på Ravenghast), klassisk gothmörker (Forsaken) och känsla så har du receptet för en av de absolut starkaste skivorna vi sett under första halvan av 2020.

”Obsidian” har faktiskt inte ett enda svagt spår, och bjuder på stor variation. Aftonbladet delade ut 4 av 5 i sitt betyg. WeRock ger 9 av 10.  Missa inte den här skivan!