Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Baest – Colossal

Lämna en kommentar

ARTIST: Baest
TITEL: Colossal
RELEASE: 15/8-2025
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Andersson

Det har gått fyra år mellan ”Colossal” och bandets tidigare album ”Necro Sapiens”. Av flertalet lyssningar att döma, har det säkert givit bandet tid att tänka över och arbeta med sin musik. BAEST tar ut svängarna på ”Colossal” och kanske blir albumet en vattendelare för fansen.

I inledande låten Stormbringer flirtar gitarristerna tydligt med arenarocken från 80-talet. Att de influerats av bl.a. Eddie Van Halen och K.K. Downing råder det ingen tvekan om. Men så fort dubbelkaggarna och Simon Olsen’s rossliga stämma drar igång så känner vi igen BAESTS pansarvagnsdöds.

Singeln King of the Sun tycker jag är skivans starkaste komposition. Här har bandet skrivit en snygg låtstruktur med intressanta riff och flera hookar. Gästsången av Jesper Binzer (D-A-D) höjer låten ytterligare.

Rockdriv ligger som grund i låten Imp of the Perverse och är en av albumets doomiga låtar. Bryggan intill refrängen är mäkta snygg medan verserna är lite smått tråkiga. Även här är det vokalistens rossliga stämma som håller dödskänslan kvar i låten.

Låten som består av mest dödsmetal är Mouth of the River. Den smäller igång med snabba dubbelkaggar och ett snyggt bisvärms-riff. Bara att höja näven och mosha med.

I många fall kan det vara ett dilemma att utveckla sitt sound. Alla fans är inte för förändring medan man som band kan ha en hunger efter att utvecklas för att inte stagnera. Med ”Colossal” tar BAEST ut svängarna och sitter inte kvar och spelar samma riff som tidigare. All heder till dem, men låtmässigt faller det inte väl ut hela tiden.

Skivor

Blackbraid – III

Lämna en kommentar

ARTIST: Blackbraid
TITEL: III
RELEASE: 8/8 2025
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ytterligare en betygsåtta hamras in. Det är svårt att inte baxna vid den ytterst habila verkshöjden som Blackbraids upphovsman Sgah’gahsowáh lyckas hålla även på skiva nummer tre.

”III” fullständigt osar av kreativ skaparkraft som, även om här finns dippar, lyckas försätta mig i känslotillstånd av oerhörd tillfredsställelse.

Precis som på föregångsplattan ”II” som jag också skrev om, är ”III” ligger låtmaterialet på en riktigt hög och framför allt jämn nivå. De enda styckena som jag tycker är fullständigt onödiga är inledande Dusk (Eulogy)  och  The Earth Is Weeping som jag lyssnade igenom kanske tre gånger mest för nyhetens behag men som jag sedan har tryckt förbi de efterföljande lyssningarna. Och så Fleshbound som egentligen inte är en dålig låt, men vars placering är en smula olycklig. Jag återkommer till det.

Jag skulle också kunna skriva om att även om låtarna är av karaktären att jag hemskt gärna lyssnar på dem om och om igen så finns det inte mycket av utveckling mellan skiva två och tre. Det är fortfarande fokus på att skriva och framföra atmosfärisk black metal med tydlig inspiration från både den svenska och norska scenen. Absolut inget fel i det, och  det känns fortfarande som att musiken framförs på ett oerhört innerligt och nästan hudlöst uppriktigt sätt.

I låtar som Tears Of The Dawn och Wardrums At Dawn On The Day Of My Death samt den rent episka And He Became The Burning Stars sätts nästan själva verkligheten i känslomässiga darrningar. And He Became…har ett sanslöst driv och ett sväng som det är omöjligt att inte gillar. Den tar dessutom musten ur en på ett påtagligt sätt. Därför hade jag önskat att detta hade varit skivans avslutande låt – den ligger ruggigt nära hur jag känner när jag lyssnar på Watains Waters Of Ain – då kanske ni förstår att Fleshbound något förtar känslan av en i stort sett förträfflig skiva?

”III” är en skiva som jag tycker att man ska kolla in. Den visar en artist som fortfarande besitter kapacitet att skapa musik som både kan funka om man är ny inför genren, men också om man uppskattar den sedan tidigare.

Skivor

The Haunted – Songs Of Last Resort

Lämna en kommentar

ARTIST: The Haunted
TITEL: Songs Of Last Resort
RELEASE: 30/5 2025
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hand upp ni som ser Adrian Erlandssons plågade ansikte med svetten pärlande framför er när ni lyssnar på ”Songs Of Last Resort”? Mannen som gett den till utseendet plågade tvåtakten en fysisk manifestation lär inte se mindre plågad ut när THE HAUNTED framför material från skivan vi väntat på i åtta år, låt det vara klart.

”Songs Of Last Resort” visar ett band som både söker sig tillbaka till hur de lät i början av sin karriär, och då tänker jag framför allt på ”The Haunted Made Me Do It” och till de band som de själva uppskattar. Ja, jag tänker såklart på SLAYER, haha!

Inledande Warhead och efterföljande In Fire Reborn och konstaterat magiska Death To The Crown är en trio som – parafras på ingång – det sprutar metal om. Riffen är lika feta som småländska isterband och det är sannerligen inte svårt att ryckas med, utan att bandet egentligen kommer med något nytt om det nu var någon som trodde eller ens begärde det. Speciellt inledningen av Death To The Crown är så helvetiskt bra att nävarna knyts i extas varje gång.

THE HAUNTED fortsätter den fina trend som vi återfann på ”Strength In Numbers” . 

Här finns så mycket underbart gitarrarbete från Jensen och Englund som ledigt växlar mellan tungt sväng – en grej som bandet blivit så oerhört bra på – och riff som får det att bränna till i skallen. Lägg till detta en hel del fantastiska melodiska slingor som lyfter låtar från en ”vanlig” låt av bandet till andra nivåer. Att ta tillbaka Marco Aro till bandet har visat sig vara ett magiskt bra grepp – jag gillade hans sång under hans första sejour i bandet, men här svarar han för den starkaste insatsen han gjort överhuvudtaget. Tydlighet, pondus och ett satans självförtroende gör att hans röst glöder rakt igenom skivan. Kolla bara in Unbound eller Hell Is Wasted On The Dead för att inte bara höra en sångare i toppform, utan ett helt band som tänder på alla cylindrar.

Ska jag hitta något att anmärka på så är det avslutande, tillika titellåten som mest känns som en utfyllnadslåt. I övrigt är ”Songs Of Last Resort” en skiva som visar att THE HAUNTED fortfarande är ett band med en fruktansvärt hög motivation att fortfarande göra musik – vi får bara hoppas att det inte dröjer åtta år till nästa skiva.