Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Evergrey – Hymns For The Broken

Hymns for the brokenARTIST: Evergrey
TITEL: Hymns For The Broken
RELEASE: 2014
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

EVERGREY har alltid varit ett band som existerat i periferin för mig. De gånger jag sett bandet live har de dock alltid fått mig att tänka att jag nog borde kolla upp bandet. Så det gjorde jag. Med 2008 års “Torn”. Ingen vidare skiva. 2011 kom “Glorious Collision”. Precis – samma visa. Så det var med viss tvekan jag kollade in “Hymns For The Broken”.

Tillbaka i bandet efter långa uppehåll är gitarristen Henrik Danhage och trummisen Jonas Ekdahl – att detta är någonting som har hälsats med glädje av bandet fans gjorde att jag kände vissa förhoppningar ändå på skivan.

Och “Hymns For The Broken” är en stabil platta. Uppskattar man Tom S. Englunds – den numera ende originalmedlemmen – sångstil, så kommer man gilla skivan. Ofrånkomligen är sångarens röst det som bandet bygger sin musik på. Det är vemodigt utav bara fan, men det känner man förmodligen till sedan innan, och uppskattar man dylik stämning så kan jag garantera att man får det i drivor.

Till stora delar är låtmaterialet av gedigen kaliber – öppnaren (efter det obligatoriskt totalt onödiga introt) King Of Errors är smäktande, mäktig och har en finfin refräng som fastnar direkt. Även låtar som A New Dawn som kommer undan med att ha en så pass ostig titel på basis av gött pondusartat driv, Archaic Rage med sitt minst sagt kusliga slut med spoken word på svenska som verkligen är hemsökande och ljuvt svärtade Black Undertow är låtar som får mig att lystra lite extra.

EVERGREY har lyckats med att göra en skiva som med stort melankoliskt allvar får mig att tro att bandet går en lika vemodig som storvulen framtid till mötes. Att låtmaterialet är iklädd en fin, fet och tydlig produktion gör sannerligen inte saken sämre. Letar man efter en skiva som kan sätta soundtracket till regniga höstdagar då humöret inte är på topp och man känner för att bejaka dysterheten – då är “Hymns For The Broken” en platta man bör kolla in.

Skivor

Anaal Nathrakh – Desideratum

Lämna en kommentar

desideratumARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: Desideratum
RELEASE: 2014
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nytt album med ANAAL NATHRAKH brukar föranleda två saker i min tillvaro: ökad mängd ordvitsar från polare Anders angående bandets namn, samt en förmodad plats på årsbästalistan vad gäller skivan. Denna gång får jag konstatera att jag får nöja mig med det förstnämnda.

Jag kommer tydligt ihåg när jag hörde “Vanitas” från 2012 första gången. Hur absolut livsnödvändig den skivan kändes. Den var ohotad etta för mig det året.

Så känns inte “Desideratum” på långa vägar. Ni kanske tror att skivan inte är värd någon som helst uppmärksamhet – då har ni fel. “Desideratum” är en skiva som i andra bands fall skulle anses vara en riktigt stark skiva. Men när bandet är ANAAL NATHRAKH med en mer än lovligt stark stamtavla när det gäller vansinnesstarka album då förväntar jag mig mer än så här.

Dave Hunt visar visserligen att han är en sångare med en sinnessjuk spännvidd när det gäller vokala övningar, och bandets numera patenterade tremolosurr på gitarren är intakt. Ändå bränner det inte till mer än vid enstaka tillfällen som i exempelvisThe Joystream och Unleash vars skruvade illvrål får det att rysas längs ryggraden. Här finns också de mer än lovligt episka, ja majestätiska, “refränger” som bandet skämt bort oss med under så många år.

Kanske är det bara jag som behöver ge “Desideratum” mer tid – 15 genomlyssningar kanske inte räcker – men just nu känns skivan mer som ett visserligen starkt och skräckinjagande album, men utan att ha den där livsnödvändiga nerven som “Vanitas” har.

Skivor

Sarea – This Is Not Goodbye


SAREA - This Is Not Goodbye - CoverARTIST: Sarea
TITEL: This Is Not Goodbye
RELEASE: 2016
BOLAG: Supernova Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

När SAREA släppte föregående alstret, “Alive” (2010), recenserade jag den plattan på annan adress. Jag konstaterade då att hitrefrängerna var generöst förekommande, men att “…nästan varenda ett av skivans elva spår har exakt samma uppbyggnad, med snyggt och drivet dödsmetallriffande och growl fram till refrängen, där hitmaskinen vrids upp till full effekt. Bristen på variation i det avseende får det hela att kännas en smula förutsägbart och minst sagt utstuderat.”

Bandet har i viss utsträckning tagit lärdom. Även om bandets grundläggande DNA knappast har förändrats (det handlar fortfarande om en kropp av elegans och melodier iklädda en hårdare riffskrud) är variationen något större på “This Is Not Goodbye”. The Catch 22 är föredömligt hård rakt igenom, och Hope må förvisso ha en snygg refräng men den levereras med desperat skriksång. Variationen är alltså något större denna gång, vilket är av godo.

Inget ont om insmickrande melodier (bandets bästa låt är förmodligen oförskämt hittiga Borderline från förra plattan) men i mina öron är SAREA som allra bäst när de omfamnar sin lite mörkare sida. Lyssna t.ex. på TwentoOne, där den blytunga inledningen är omöjlig att inte nicka i takt till medan de efterföljande lugna partierna känns lite för radio-skvaliga för att verkligen få fäste.

Överlag är “This Is Not Goodbye” en elegant platta, förmodligen väl anpassad både för den något yngre publiken och den amerikanska marknaden. Det känns som en väldigt, tja… samtida platta, helt rätt i tiden. Möjligen är mitt problem att det är jag som inte är samtida, för jag har lite svårt att fullt ut gå igång på detta. Det är välskrivet, välproducerat, väl utfört – men jag saknar det där lilla extra, en nerv som får det att sticka ut.

Dock: är du ett fan av band som SONIC SYNDICATE, SCAR SYMMETRY, SOILWORK (i deras mjukare stunder) eller THE UNGUIDED gör du förmodligen klokt i att spana in SAREA, då de är och nosar på samma nivå.