Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Riverside – ID.Entity

Lämna en kommentar

ARTIST: Riverside
TITEL: ID.Entity
RELEASE: 20/1 2023
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Lång väntan – 2018 släpptes RIVERSIDEs senaste skiva ”Wastelands”, en helt fantastisk skiva som på allvar fick mig intresserad av bandet. Den svärta som den plattan bjöd på, utkommen som den var efter det att minst sagt viktiga medlemmen Piotr Grudziński dog 2016 gjorde att jag såg oerhört mycket fram emot ny musik från polackerna. Inte för att jag trodde att det skulle bli mer av samma, utan för att jag förväntade mig att ny musik inte skulle låta som tidigare skivor.

Och ”ID.Entity” är en skiva som känns både nymodig och hemtam på samma gång. Inledande Friend Or Foe? som med sitt nästan A-HA-minnande tonspråk, för att inte tala om att Mariusz Dudas sång stundtals påminner om hur Morten Harket låter, har delat upp fans i för eller emot. Själv ser jag låten som en lekfull inledning till en skiva som sedan börjar spreta åt rätt så många håll.

RIVERSIDE har alltid fått mig att associera till GENESIS i början av karriären, fast betydligt hårdare. ”ID.Entity” får mig inte att vika från denna tanke. Visserligen är RIVERSIDE ett band som tar i betydligt mycket mer när det gäller riffandet än GENESIS, men det finns ändå något som gör att jag kopplar ihop banden.

”ID.Entity” är en storvulen skiva – men allra mest tar bandet i under The Place Where I Belong ett tretton minuter långt mästerstycke som verkligen är ett tvärsnitt av vad RIVERSIDE är bäst på. En svinsnygg, skir inledning, hisnande i rymd, innan låten ändrar karaktär och börjar svänga utav bara helvete och Hammondorgeln kommer i spel igen. Jag älskar det!

”ID.Entity” visar ett band som är fullständigt trygga i sitt skapande, och som vet vad de vill göra. Det finns inte mycket på skivan som känns överflödigt eller krystat. Den flödar fram på ett oerhört fint sätt, hjälpt på ett icke ringa sätt av produktionen.

Gillar man RIVERSIDE sedan innan så vågar jag lova att man kommer gå igång på ”ID.Entity” rätt så rejält. Som ni förstår så gjorde jag det.

Skivor

Kollaps\e – Phantom Centre

Lämna en kommentar

ARTIST: Kollaps\e
TITEL: Phantom Centre
RELEASE: 13/1 2023
BOLAG: Trepanation Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag upptäckte KOLLAPS\E under pandemin 2021, och tänkte att här är ett band som passar som hand i handske för vad som pågick i världen. En krossande tyngd i musiken, men ändå oerhört tröstande i sitt uttryck gjorde tvålåtars-EP:n ”The Pandemic Sessions” till en skiva jag återkom till gång efter annan under förra året.

”Phantom Centre” känns – trots att jag hört flera av låtarna innan – som en helt fräsch skiva som med tung relevans kommer rama in ett år som verkar bli lika fruktansvärt som ett år under pandemin, fast av andra anledningar. Då behövs skivor som denna, och band som KOLLAPS\E. Att bandet dessutom kommer från Helsingborg får mig att känna ytterligare för bandet.

”Phantom Centre” är en skiva som med stor skicklighet kommer se till att folk som gillar CULT OF LUNA sedan tidigare nu kommer att få ytterligare ett band att följa, och följa med intresse.

Skivan klockar in på en speltid på 36 minuter, och varenda en av de minuterna känns som en present. Närvaron är total, inlevelsen i det närmaste episk. Brytpunkten mellan sången från Daniel Wallenborg – underbart desperat i sin köttighet – och de visserligen tunga, malande riffmattorna som ändå har så mycket underbara melodislingor – är något som lyfter skivan till otroliga nivåer. Kolla bara in Beautiful Desolate så kommer ni förstå vad jag menar.

Produktionen är rena drömmen. Maken till mäktighet i Johannes Landgrens trummor och Dennis Åkessons bas – de låter stundtals som ett instrument och bildar en så pass trygg grund att jag kommer på mig själv att tänka på IF THESE TREES COULD TALKs ljudbild, vilket ni sannerligen ska se som en komplimang.

”Phantom Centre” sätter redan nu standarden för 2023 – jag är oerhört imponerad av vad jag hör här – och jag vill verkligen uppmana till att kolla in KOLLAPS\E om ni gillar sludge/post-metal. Ni kommer inte att bli besvikna.

Skivor

An Abstract Illusion – Woe

Lämna en kommentar

ARTIST: An Abstract Illusion
TITEL: Woe
RELEASE: 9/9 2022
BOLAG: Willowtip

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag och AN ABSTRACT ILLUSION har ett förhållande som präglas senkommenhet från min sida.  Jag upptäcker bandet första gången 2017, ett år efter det att bandet släpper sin första fullängdare ”Illuminate The Path” (2016) går helt bananas över den i en fredagslista 2017 för att sedan glömma bort bandet. Tills dess att jag upptäcker ”Woe” på Bandcamp, tycker att bandnamnet klingar lite vagt bekant, men sedan syltar ner mig fullständigt i själva skivan att jag inte undersöker detta förrän jag gör en ny fredagslista i förra veckan. 

Och då har poletten trillat ner och jag har dragit mig till minnes att jag verkligen gillade bandet. Vid det här laget så har ”Woe” snurrat fruktansvärt mycket i lurarna – en dag klockade jag in fyra lyssningar på rad – det gick inte att sluta lyssna. Tydligen är jag inte ensam om detta absorberande sätt att lyssna på skivan – Eric i Metalpodden verkar har upplevt liknande.

För det är svårt att sluta lyssna på ”Woe”. Den är sagolikt vacker på så många olika sätt, och med så många nyanser. Den drar åt en massa olika håll – traditionell döds, jazz, djent och spoken word. Och den gör det på ett sätt som i det närmaste förtrollar mig. Den målar upp bilder av ödsliga fjällvidder, väcker känslor av förgänglighet och beständighet och får mig att tänka på så pass olika band som BETWEEN THE BURIED AND ME, CYNIC och VAN HALEN.

Att AN ABSTRACT ILLUSION gillar och tar sin progressiva vurm på allvar tar det inte lång tid att fatta. Tear Down This Holy Mountain bjuder på klarinettspel (för övrigt otroligt passande och vemodigt som satan), orgel och i det närmaste orkestrala passager utan att använda klassiska instrument. Det tar fullständigt andan ur mig.

Skivor som får så här höga betyg brukar oftast utmärkas av att de har en tydlig röd tråd. Så är det även här. ”Woe” känns som ett enda långt stycke som har delats upp i enskilda låtar. Den flödar fram med dalar och vågtoppar på ett rent enastående sätt. Ska jag välja en enda låt som sticker ut lite extra så är det In The Heavens Above, You Will Become A Monster, en låt som klockar in på strax över 14 minuter. Inte en enda grej i låten känns överflödig.

AN ABSTRACT ILLUSION har med ”Woe” lyckats skapa en skiva av sådan dignitet att jag baxnar. Det här kan absolut vara en av årets bästa skivor.