Kategoriarkiv: Skivor

Animals As Leaders – Animals As Leaders

ARTIST: Animals As Leaders
TITEL: Animals As Leaders
RELEASE: 2009
BOLAG: Prosthetic Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När jag skrev recensionen av FLESHWROUGHTs ”Dementia/Dyslexia” stötte jag på bandnamnet ANIMALS AS LEADERS där Navene Koperwies är live/sessionstrummis.

Bandets självbetitlade debut från 2009 är annars totalt sett en enmansshow från multiinstrumentalisten Tosi Abasin som även lirar i REFLUX. Och tro mig när jag säger att han kan spela! För lyssnare som gillar progressiv musik kan jag utlova en stunds ren lyssnarglädje i famnen på Abasins ljudlandskap. För er som gillar mer rakt på kanelenmetal kan musiken på ”Animals As Leaders” nog te sig lika irriterande som att det börjar klia på näsan när man bär på något man absolut inte kan sätta ner just i det ögonblicket. För lyssnare som gillar Steve Vai, CYNIC och DREAM THEATER kan jag rekommendera denna skiva.

På tal om DREAM THEATER, en sak som har fått mig att distansera mig från det bandets musik är att jag steg för steg har tröttnat på sångaren James LaBries stämma – i fallet ANIMALS AS LEADERS är risken för att man ska tröttna på sångarens röst lika med 0 då skivan är helt instrumental. Tråkigt? Inte en chans, då det finns gott om faktorer som gör att skivan är en ren njutning. Man får skira gitarrstämmor, brötspel, rytmiskt sett mycket intressanta grejer – och allt förpackat i en produktion som ger gåshud.

För mig personligen ligger musiken inom de parametrar som gör att jag ska finna den intressant utan att bli för introvert – många progressiva band tar i så till en milda grad att när man har kommit till låt nummer fyra är man så utmattad av mängden toner att man inte kan ta in mer. ”Animal As Leaders” rymmer 12 stycken musik, som trots att de aldrig går över 7 minuter, är späckade med precis den mängd riff, taktbyten och tonartsförändringar som man som lyssnare orkar ta in.

Snart sagt varenda låt på skivan innehåller grejer som jag gillar, men mest gillar jagCAFO, Inamorata, Tempting Time och Soraya – låtar som fullkomligt ångar av kreativt skriven musik och fruktansvärt läckert gitarrspel.

”Animal As Leaders” är en vansinnigt bra skiva som om jag hade vetat om dess existens 2009 hade hamnat högt upp på årsbästalistan det året.

Eyecult – Morituri Te Salutamus

eyecult2009ARTIST: Eyecult
TITEL: Morituri Te Salutamus
RELEASE: 2009
BOLAG: Ewiges Eis Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

EYECULT – ”Morituri Te Salutamus” (”vi som ska dö hälsar dig”)

På debutalbumets dryga 32 minuter hinner Västeråsbandet EYECULT med att både göra mig nyfiken, ge mig en del att fundera på och få mig att vilja ha mer av samma vara. Det är bra jobbat.

”Morituri Te Salutamus” drar igång Aeternum med ett intro som ger löfte om precis de ingredienser som genuin black metal består oss med. Hög musikalitet, rå produktion, mycket sinnlighet och djup känsla. När sedan texterna visar sig äga både vitalitet och klartänkthet blir jag än mer tillfreds.

Jag fastnar djupt i texternas teman där både katolsk mytologi, asa-trons ödesgudinnor och romersk historia tar plats. En favorit är andraspåret, betitlat Saligia, en akronym för de sju dödssynderna, som musikaliskt är en riktigt ”catchy” låt där EYECULT åberopar det onda i sina olika skepnader (Leviathan, Belphegor, Satan osv) för var och en av de sju synderna. En annan höjdare är Furor där åkallan går ut till ”earth mother”. Det ger reminiscenser till SATYRICONs i genren smått klassiska Mother North, och handlar om hur kassa vi är att ta hand om det vi fått att förvalta; det är bara att välkomna det oundvikliga slutet, inse tillvarons tomhet och varandets meningslöshet. Religionskritiken är vass och uppenbar i Oblivion där det konstateras att ”the Swastika and the cross goes hand in hand”. Därmed dras också en tydlig rågång gentemot nazistiska tongångar, vilka som bekant en mindre del av banden inom genren inte drar sig för att flirta med.

Nu har jag uppehållit mig vid texterna, som överrumplade mig med sitt djup och sin intensitet, vilket inte betyder att musiken är mindre intressant. Mixen av lättare, mer melodiska spår, som nämnda Saligia och Oblivion, och tyngre stycken såsom malande Skuld och Slave ger en perfekt avvägd, intensiv halvtimme i sällskap med EYECULT. Gillar du traditionell black metal i modern skrud bör du obönhörligen låna detta album ditt öra.

”Morituri Te Salutamus” gavs ut i december 2009. Bandets båda musiker, Patrik Carlsson och Andreas Åkerlind, gör även musik ihop under namnet ANACHRONAEON, ett band som gett ut tre album, det senaste, ”The Futile Quest For Immortality” recenserades nyligen här på WeRock. Även det intressant musik, men för min del hoppas jag att Carlsson och Åkerlind prioriterar om lite, och snart nog kommer med en ny EYECULT-skiva. ”Victuri Te Salutant!”

/BiblioteKarin

Allegaeon – Fragments Of Form And Function

ARTIST: Allegaeon
TITEL: Allegaeon – Fragments Of Form And Function
RELEASE: 2010
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Väntan är över – två år sedan ALLEGAEON släppte sin självbetitlade EP har det blivit dags för fullängdsdebuten. Med tanke på hur bra EP:n var hade jag ganska högt ställda förväntningar på bandet från Fort Collins i Colorado – och några lyssningar senare kan jag konstatera att bandet inte heller denna gång gör mig besviken.

Visserligen spelar bandet inte helt originell musik – gudarna ska veta att det dräller av band inom den melodiösa dödsmetallfåran bandet har valt att verka i, men det spelar mindre roll då ALLEGAEON är ett gäng som både kan hantera sina instrument och skriva låtar som håller för många genomlyssningar.

Mest imponerande är dock spelförmågan – framför allt imponerar gitarristerna Ryan Glisan och Greg Burgess som anställer veritabla orgier under solon så bländande framförda att lyckan är total. Resten av bandet är inte sämre – trummisen Jordan Belfast är tajt, stabil och gör en hel del riktigt snygga grejer på sitt instrument. Hans samspel med basisten Corey Archuleta är bra och stabilt. Sångaren Ezra Haynes har en skön, raspig growlstämma som jag inte kommer att tröttna på i första taget.

För oss som har hört EP:n (har man inte gjort det finns den tillgänglig på Spotify) känns det som om just den skivan indikerade att ALLEGAEON inte är ett av de band som kan få ur sig 4 bra, starka låtar men inte så mycket mer – och jag skulle inte bli förvånad om bandet har betydligt mer material liggande än de 10 låtar som finns på ”Fragments Of Form And Function”. Snart sagt varenda låt på skivan innehåller element som gör att jag gillar dem, antingen om det rör sig om ett snyggt solo, bra sångleverans, glödande truminsatser eller bara riktigt snygga melodier. Den enda låten som jag tycker att skivan kan vara utan är Burgess soloprestation i Biomech – Vals No. 666 som visserligen är oklanderligt framförd (konstigt vore det annars då Burgess är skolad vid musikkonservatoriet i Cinncinati) men som verkligen inte passar in bland det betydligt hårdare materialet.

Gillar man melodiös dödsmetall som bjuder på musikalitet utöver det vanliga vågar jag påstå att man kommer gilla ”Fragments Of Form And Function” även om det som tränger ut ur högtalarna inte är helt originell musik.