ARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: The Parallax
RELEASE: 2011
BOLAG: Metal Blade
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch
Jag har i det närmaste oreserverat dyrkat BETWEEN THE BURIED AND ME sedan jag såg bandet supporta LAMB OF GOD 2010. Då gick bandet på med ett modigt tvålåtarsset bestående av Fossil Genera från ”The Great Misdirect” och White Wallsfrån ”Colors”, totalt sett 30 minuters musik. Och vilken musik sedan; ett staplande av uttryck som fullständigt tog andan ur mig. Med detta i åtanke hade jag synnerligen höga förväntningar på ”The Parallax: Hypersleep Dialogues” som är bandets första släpp på Metal Blade. Som varande en EP, skall skivan ses som en prequel till nästa fullängdare, men skivan känns ändå som en fullängdare med tanke på mängden musik man får.
För det andra så får man några av de mest krävande låtar bandet har skrivet inborrade i skallen. För de få lyssnare som hoppades på att bandet skulle återvända till sina metalcorerötter måste ”The Parallax” vara ett rent helvete att lyssna på, eftersom detta är verkligen en fullödig progressiv metalplatta. Att bandet fortsätter på den stig det trampade upp på ”The Great Misdirect” är ingen överdrift. De brer på ordentligt – här återfinns de fina melodierna bredvid de furiösa riffen och den mer än lovligt extrema truminsatsen, jazzen bredvid djurlätena och de symfoniska partierna. Trots mängden intryck som man får saknar jag inte den röda tråden i musiken – och det är så oändligt mycket mer belönande att lyssna på musik som det tar en ganska god stund att komma in i emellanåt.
BETWEEN THE BURIED AND ME är ett band som inte är nervösa att prova inslag som andra band skulle finna en smula outlandish så länge de tycker att det fungerar. Och det gör det – Specular Reflection inleds av ett symfoniskt parti innan bandet trampar ner varenda pedal i lokalen vid 0:50. Och sedan är det bara att njuta fullt ut i 30 minuter. Att bandet dessutom har riggat plattan så att låtarna går in i varandra, ett grepp jag verkligen gillar, gör att skivan känns som en enda lång låt. I detta fall fungerar detta alldeles förträffligt, och jag har inga tvivel om att bandet skulle kunna framföra musiken på detta vis, då vi har att göra med några verkligt ekvilibristiska musiker. Blake Richardson är verkligen en trummis som det är lätt att bli imponerad av – inget verkar vara för svårt och hans stil passar verkligen för bandets musik, Tommy Rogers har en makalös stämma oavsett om han sjunger rent eller mer strävt. Och den riffstorm som levereras av Waggoner, Waring och Briggs är, som vanligt, mycket bra.
Men det som gör BTBAM till ett band bättre än många andra är att de skriver material som ligger på en sådan sinnesjukt hög nivå att många andra band tycker att de har blivit bestulna på sin del av låtskrivartalangkakan.
”The Parallax: Hypersleep Dialogues” har, som ni säkert har förstått nu, uppfyllt mina löjligt högt ställda förväntningar och såklart skruvat upp förväntningarna inför nästa släpp till absurda nivåer.
ARTIST: One Man Army And The Undead Quartet