Montreal har en av de mest intressanta scenerna i världen, och har haft den länge. Det kan därför både vara inspirerande att verka där, men också svårt, kanske?
VOIDCHASER gillar sina EP:s – de har gett ut hela tre stycken sedan bandet startade. Och det kanske är bra, för även om det här bandet har ambitioner så håller inte det material de presenterar på ”Solace” för en hel EP, så jag undrar hur det skulle bli med en fullängdare?
Skulle jag beskriva bandet så skulle det bli att detta band gillar en polerad ljudbild. Rensången är så servil att jag ryser ibland, och inte av välbehag. Djentigt, ja, med viss ambition att vara DREAM THEATER. Men ibland är detta så bra att de trycker sig över till en betygsfemma. Jag gillar verkligen growlet och aggressiviteten i Only Human och Out Of Here som med inledande Impetus är de låtar som gör det värt att lyssna på den här EP:n.
Rejält cringe blir det i låtar som Give In och Alien som jag inte gillar alls.
Tycker ni att jag har skrivit för lite om power metal i år? Det har ni, såklart, en poäng i. Men jag ska försöka väga upp detta lite, för nu – banne mig – har FELLOWSHIP kommit med nytt material!
Låt mig påminna er om 2022 års årsbästalista från mig där jag hade en hel sektion över vilka jag tyckte var de bästa power metalskivorna från det året. Där återfanns engelsmännens första skiva ”The Saberlight Chronicles” som jag tyckte, och fortfarande tycker är en oerhört sympatisk skiva.
Mycket är sig likt på ”The Skies Above Eternity” – det är extremt tilltalande och positiv power metal vi pratar om. Men tänk inte på fjöntband som ALESTORM exempelvis, detta är så mycket bättre än deras tramsande, för FELLOWSHIP tar sitt hantverk om inte sig själva på allvar,
Öppnaren Hold Up Your Hearts (Again) är en triumfartad inledning på skivan. Fantastiskt spel av samtliga medlemmar, jag går i synnerhet igång på trummisen Callum Tuffens spel, som är varierat och fyllt med små finesser som förstärker vad framför allt gitarristerna Sam Browne och Brad Wosko gör. Dessutom ligger han ständigt rätt i fickan med vad basisten Ed Munson gör. Kompspelet dem emellan får mig att salivera regelmässigt. All powermetal står och faller med en bra sångare – Matthew Corry har en röst som får bo hyresfritt i öronen vad mig anbelangar.
Om jag jämför ”The Skies Above Eternity” med ”The Saberlight Chronicles” så tycker jag denna är mycket tajtare. Debuten klockade in på över en timme i speltid, vilket är modigt men kanske dumdristigt, medan ”The Skies…” är föredömliga 40 minuter lång. Visst här finns en del filler, men väsentligt mycket mindre, och det gör att skivan gärna har fått gå några varv vid varje lyssningstillfälle. Jag lessnar liksom inte på låtar som Dawnbreaker som har en så god tonträff, med läckert gitarrspel både på riff- och solosidan. Eller Eternity med sin poppighet får mig att idogt stampa takten varje gång jag hör den.
Allt detta har klätts in i en ljudbild som jag tycker är väsentligt mycket bättre än den på debuten som jag trots allt gillade mycket. Så pass bra att den ska slå sig in på min årsbästalista är ”The Skies Above Eternity” inte, men den är en ruggigt bra, tajt och framför allt djupt underhållande och positiv skiva. Det kan behövas i de tider vi lever i, om inte annat än för att orka med. Kolla in den.
Läsare som följt mina skriverier kanske hajar till över faktumet att jag ger en skiva av DEFEATED SANITY enbart en betygssexa. Framför allt då förra plattan, ”The Sanguinery Impetus” fick en betygsniaoch hamnade på min årsbästalista 2020 samt att jag har hyllat bandet storligen genom åren.
Men hur gärna jag än vill gilla ”Chronicles Of Lunacy” så har jag så ytterst svårt att hitta annat än staplande av det gamla vanliga, blästrande trumspel från en av branschens bästa Lille Gruber, demolerande gitarr- och basspel från Vaughn Stoffey och Jacob Schmidt och en straffande sånginsats av Josh Welshman. Nöjer man sig med detta, ja då kommer man gilla ”Chronicles Of Lunacy” alldeles utmärkt.
För oss som har vant oss vid att DEFEATED SANITY hela tiden flyttar gränser och skriver riktigt bra låtar som – trots att det är tekniskt brutal death metal vi pratar om – fastnar i skallen, och där skivorna bildar en helhet som är starkare än de enskilda delarna, ja, då blir man aningens besviken.
Här finns ljuspunkter – en låt som Accelerating The Rot med sitt fläskiga gung och vansinniga strängspel är ju hart när omöjlig att värja sig emot. Likaså A Patriarchy Perverse som följer liknande linjer är sagolik i sin mäktighet.
Ändå kan jag inte slå mig fri från känslan av att DEFEATED SANITY har passerat sin kreativa peak och gjort en skiva som många andra band skulle klassa som episk, men som i detta sammanhang fallerar att uppfylla de högt ställda förväntningarna.
ARTIST: Voidchaser
ARTIST: 
ARTIST: