Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Soen – Imperial

Lämna en kommentar

ARTIST: Soen
TITEL: Imperial
RELEASE: 2021-01-29
BOLAG: Silver Lining Music

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Det var med skräckblandad förtjusning jag tog mig an detta nya släpp från SOEN. När förra släppet ”Lotus” kom 2019 beskrev jag den som ”54 minuter och 6 sekunder av rent geni, en skiva utan ett enda svagt spår. Den musikaliska intelligensen är häpnadsväckande, och låtarna så känslosamma, intrikata och egensinniga att ingen annan skiva från 2019 för mig kommer i närheten.” Det hamnade överst på min årsbästalista det året. Så förväntningarna nu var… påtagliga.

Mycket är sig likt på ”Imperial”, men jag tycker mig ana en viss, liten förändring i färgteckningen på den magnifika best SOEN är. Joel Ekelöfs eteriska stämma är fortfarande magisk, den speltekniska färdigheten hos bandet svårslagen, och låtskrivandet starkt. Så att detta är en mycket, mycket bra skiva behöver ingen tvivla på. Men initialt fanns där ändå en vag antydan till besvikelse, även om denna då skall förstås utifrån de skyhöga förväntningar jag hade.

”Imperial” är en något lugnare skiva än sin föregångare. Det synes mig som att det finns några fler rena och raka partier där (de för all del alltid löjligt vackra) sångmelodierna bär tillställningen, och något färre sådana där härligt meckiga delar där Lopez trummor och Fords gitarrer synkoperar fram jazziga stackaton och hungrigt slingrande riff. Visst finns de pusselbitarna där nu med, framför allt i spår som löjligt starka Antagonist samt Monarch, Dissident och Deceiver. Men jag upplever som sagt att de är något färre.

Initialt saknar jag dem något, för det är enligt mig när SOEN kombinerar den där skavande, energiska nerven med det där eteriskt vackra som de är som allra bäst. Det är då de verkar på en helt egen nivå. Men ju mer jag lyssnar på ”Imperial”, desto mer tvingas jag kapitulera inför det faktum att även de lugnaste låtarna, som Fortune, Illusion och Modesty, är ruskigt välskrivna och känslomässigt berörande nummer.

”Imperial” är given på årsbästalistan, men inte given etta. Betyget stannar på välförtjänta 9/10, men inte på full pott. Jag finner mig ha den något schizofrena upplevelsen av att samtidigt trots allt vara en liten promille-gnutta besviken, men också oerhört tacksam för att jag får lyssna på SOEN och den fantastiska musik de skapar…

 

Skivor

Voodoo Circle – Locked & Loaded

Lämna en kommentar

ARTIST: VOODOO CIRCLE
TITEL: ”Locked & Loaded”
RELEASE: 2021
BOLAG: AFM Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Världsmästerskapen i Whitesnake, kan man tänka. Minus de stundtals vulgära texterna då, och där någonstans har du referensramarna som gäller för VOODOO CIRCLE och om du kommer gilla bandets typ av musik eller inte. Personligen är detta vanligtvis en favorit – såväl Coverdales mannar som VOODOO CIRCLE är en del av den diet som undertecknad sätter i sig – men det hjälper faktiskt inte på detta sjätte fullängdsalbum. Därtill är plattan helt enkelt fylld med alldeles för många låtar som blir en gäspning som bäst.

Alex Beyrodt lirar fortfarande gura med känsla, David Readman har den där läckra rösten som denna typ av musik behöver och Mat Sinner är en virtuos på basen. Tillbaka på trumpallen är dessutom Markus Kullman, men ”Locked & Loaded” är en bra bit från fornstora dagar som exempelvis ”Broken Heart Syndrome” från 2011. Låtmaterialet är för såsigt och intetsägande för det, för även om det aldrig blir dåligt så är ljusglimtarna för få för att lyfta helheten. inledande Flesh & Bone och tunga Devil’s Cross står ut på den positiva sidan och kanske kan locka till att den här skivan åker fram för lyssning i framtiden – i övrigt det är det bättre att hålla sig till bandets övriga och tidigare diskografi.

Videon nedan är prick så ostigt som det kan bli när VOODOO CIRCLE trampar snett!

Skivor

Tribulation – Where The Gloom Becomes Sound

Lämna en kommentar

ARTIST: Tribulation
TITEL: Where The Gloom Becomes Sound
RELEASE: 29/1 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Skogen och naturen är två ord som omedvetet smyger sig in i skallen när jag lyssnar på stigen som TRIBULATION trampar upp på pinfärska ”Where The Gloom Becomes Sound”. Kanske skulle bandet själva värja sig emot dylika ganska enkla förklaringar till sin musik, men jag undrar inte om bandets hemvist i Värmland spelar en viss roll i hur de faktiskt låter och vilken musik de skapar.

Det finns något djupt mystiskt och hemsökande i vad bandet gör på den här skivan. Med stor finess så vävs sakrala toner, som från psalmer och den svenska vistraditionen in i bandets gotiska metal på ett sätt som är genialt. Ta bara Dirge Of A Dying Soul vars inledning får mig att tänka på antingen logdans eller inledningen av en psalm. Det är helt ärligt fantastiskt bra gjort, och det djupa vemod som bandet framkallar i den här låten är skrämmande vackert.

Trots att bandet sannerligen inte skapar musik som vältrar sig fram som en steroidstinn ångvält på crack så är den milda skärmytslingen mellan produktionen, de skira melodierna och Johannes Anderssons raspiga sång så förödande effektiv att jag efter 5 genomlyssningar har börjat tänka att detta inte bara är TRIBULATIONs bästa platta hittills, utan en av de bästa skivorna jag kommer lyssna på under året.

Ni behöver kolla in den här skivan.