ARTIST: Place Vendome
TITEL: Streets Of Fire
RELEASE: 2009
BOLAG: Frontier Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Footstomp

Fantastiskt kul att det blev en uppföljare på ett av 2005 års bästa album, PLACE VENDOME. Det kändes lite osäkert hurvida det skulle bli ett till alster eller inte efter det att Kiske uttryckte missnöje över slutresultatet sist. Men till allas vår glädje så blev inte så fallet. Med tanke på hur mycket jag gillar debuten så är förväntningarna på ”Streets Of Fire” allt annat än låga.

Hela sättningen från debuten är än en gång samlade med Mikael Kiske (ex-HELLOWEEN) och Dennis Ward (PINK CREAM 69) i spetsen, backade av Kosta Zafiriou och Uwe Reitenauer från PINK CREAM 69 samt Günther Werno (VANDEN PLAS). Den stora förändringen är att skivans låtar bidragits av en hel drös olika låtskrivare, däribland Torsti Spoof (LEVERAGE), Ronny Milianowicz (SAINT DEAMON), Robert Sall (WORK OF ART) och inte minst Magnus Karlsson. Naturligtvis har Dennis Ward också bidragit med ett par spår. Musiken i sig skiljer sig inte så mycket från debuten. Det är fortfarande melodiösa välskrivna låtar som framförs av högst kompetenta musiker och framför allt av Mikael Kiskes röst som verkligen är klippt och skuren för den här typen av musik. Möjligtvis att de har tagit steget från melodiös hårdrock för att mer gå in på AOR. Men det är inte allt för stort steg ur min synpunkt.

Albumet öppnar storslaget med Streets Of Fire och My Guardian Angel. Redan här är lyckan fullgjord. Skulle någon fortfarande mot förmodan vara missnöjd i det här läget så är det nog ingen mening att fullfölja lyssningen för skivan fortföljer i samma stil och höga klass. Fler kanon låtar som följer är Follow Me, Beliver och A Scene In Reply. Så har vi även Valerie (The Truth is in Your Eyes) som ger mig kraftiga SURVIVOR möter ASIA vibbar. Bäst på skivan håller jag Dancer som verkligen är det spår som sticker ut på skivan. Produktionen och mixningen är naturligt vis klockren som alltid när Dennis Ward har ett finger med i spelet. För att återigen jämföra med debuten så är väll den enda skillnaden att man valt att lägga piano/keyboard lite mer i förgrunden denna gång.

Summerat är ”Streets Of Fire” ett kanonalbum och en utan tvekan värdig uppföljare till debuten. Albumet har ett väldigt varierat utbud av låtar med en hög lägsta nivå, men bristen som finns är att det är få som verkligen sticker ut.