Etikettarkiv: 2014

Arch Enemy – War Eternal

ARTIST: Arch Enemy
TITEL: War Eternal
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När ARCH ENEMY släppte ”Wages Of Sin” var det nog rätt många som höjde på ögonbrynen när det avslöjades att det var en kvinna som svarade för den minst sagt förödande dräpande sånginsatsen på den skivan. Angela Gossow förkroppsligade en oerhört självmedveten och med rätta uppmärksamhetskrävande frontkvinna som verkligen banade vägen för fler kvinnor att ta plats i metalband, och som sopade golvet med så många andra sångare. Idag är det knappast någon som tycker att det är konstigt att kvinnor kan ta plats och gasta skiten ur sig, men innan Gossow var detta inte speciellt vanligt.

Därför är det ju såklart ingen större grej att sången på senaste skivan ”War Eternal” hanteras av mer än lovligt kompetenta Alissa White-Gluz. Större är då faktumet att bandet lyckades hålla medlemsbytet hemligt under mer än ett år samtidigt som man spelade in nya plattan. White-Gluz vokala kapacitet har man kunnat avnjuta när hon frontade THE AGONIST där hon visade på sin enorma bredd. Det är inte bara growlet hon bemästrar till fulländning, även rensången var synnerligen njutbar. Därför är det en smula tråkigt att hon väljer att lägga sig ganska nära Gossows uttryck. Det är, nästan, genomgående growl som gäller. Egentligen är det endast iAvalanche som vi får höra rensång, och då är det endast som bakgrund. I övrigt så imponerar verkligen White-Gluz. Det är ju inga små skor hon har att fylla, men jag tycker verkligen att ARCH ENEMY har rekryterat den kapacitetsmässigt bästa sångerskan att ersätta Gossow med.

Musikaliskt då? Well, ”War Eternal” markerar åtminstone för mig en återkomst till högre verkshöjd. Jag var runt tiden för släpp som ”Wages Of Sin” och ”Rise Of The Tyrant” vrålimponerad av bandets låtskriveri. Skivor som ”Doomsday Machine” som hade sina poänger till låtar men som helhet inte imponerade och ”Khaos Legions” som jag tyckte var rent tråkig gjorde att jag faktiskt tappade intresset för bandet. Rekryteringen av White-Gluz gjorde, helt ärligt, mig intresserad av bandet igen. Och visst har bandet fått en nytändning. Skivan håller en jämn och hög nivå. Inledande (efter ett i vanlig ordning totalt onödigt intro) Never Forgive Never Forget är en käftsmäll om ni någonsin har upplevt en. Gosse vad det går undan. EfterföljandeWar Eternal och As The Pages Burn är även de väldigt starka kort. Lägg till låtar som fullständigt knäckande Time Is Black och brottartunga Down To Nothing som maler ner mig till pulver och fina och mäktiga Avalanche så har ni en skiva som imponerar.

I vanlig ordning så låter gitarrspelet mer än lovligt tajt. Nick Cordle med ett förflutet i ARSIS och Michael Amott vet inte bara hur man lirar fort, det dräller av snygga slingor plattan igenom. Lägg till detta snygga gitarrljud och ni har i vanlig ordning en njutbar ljudbild. ARCH ENEMY har ju skämt bort oss med i alla fall snygga produktioner under ganska många år. Trumspelet är, såklart, vidrigt tajt och snyggt. Jag förväntade mig inget annat när det är Daniel Erlandsson som sitter bakom kaggarna.

Gillade man ARCH ENEMY sedan innan så kommer man inte att bli besviken på ”War Eternal”. Gillade man bandet på skivor som ”Wages Of Sin” och ”Rise Of The Tyrant” men sedan dess inte tyckte att bandets tonkonst var mycket att hänga i granen – då tycker jag att man ska återknyta sin relation till bandet. Jag kan verkligen inte säga att jag ångrade att jag gjorde det.

Aborted – The Necrotic Manifesto


ARTIST
: Aborted
TITEL: The Necrotic Manifesto
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

ABORTED har varit med ett tag och vet vad de sysslar med. Se där en lika trist som giltig inledning till en recension av valfritt alster av bandet.

Det som mest får mig att lyfta på ögonen denna gång är att Phlegleton från mycket mer brutala WORMED gästar på Excremental Veracity. Den mannens stämband klarar mer än väl av att matcha bandets egen sångare Sven de Caluwés råa stämband. Ja, frågar ni mig så har Sven inte mycket att ge igen med när Phegleton gräver upp sina inälvor och öser dem över mikrofonen.

I övrigt tänker jag mycket på att de gitarrsolon som finns på skivan verkligen inte går av för hackor. Jag kommer på mig själv att faktiskt riktigt njuta av de väl avvägda attacker som rosar skivan.

Annars låter det som det brukar. Detta kan ju läsas som både välsignelse som förbannelse. Brutal death metal är en subgenre vars fans inte brukar hylla förändring som något positivt. Alls. Men jag tänker så här – ABORTED har med råge betalat vad de är skyldiga till att lira brutalt, och om ett band som DEFEATED SANITY kan komma undan med att faktiskt introducera vissa andra element än full on butality – ja då kan ABORTED det också.

Nu är ”The Necrotic Manifesto” inte en speciellt dålig skiva. Det är bara det att musiken låter exakt som jag hade förväntat mig att den skulle göra. Och det är faktiskt lite tråkigt, när det är fullt hörbart att bandet befolkas av sjukligt begåvade musiker.

Å andra sidan är ”The Necrotic Manifesto” en skiva som jag vet kommer utgöra soundtracket till mången mosh-pit. Och det är i sig ingen dålig sak.

Persefone – Core


ARTIST
: Persefone
TITEL: Core
RELEASE: 2014 (re-release)
BOLAG: Vicisolum

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det kanske kan verka märkligt att ta upp ett album som första gången släpptes 2006, men då albumet inte funnits tillgängligt på väldigt många år beslutade sig bandet för att återutge skivan med uppdaterad produktion tidigare i år.

Andorranska PERSEFONE är ett band som jag tidigare har höjt till skyarna. I min ringa mening var ”Spiritual Migration” årets skiva 2013 och jag gav betyget 8 av 10. Och visst, bandet är på en helt annan nivå nu än 2006, men det går så tydligt att höra att talangen för låtskriveri fanns där redan för 8 år sedan om jag säger så. ”Core” handlar rakt av om myten om Persephone och är ett tredelat album. Det går alldeles utmärkt att lyssna på skivan rakt igenom, tro mig och då få över en timmes obruten musik.

Det är minst sagt en svindlande upplevelse att lyssna på musik på detta vis, för precis som vid senare släpp är det en mängd intryck som väller över lyssnaren. Här finns de mer än lovligt brötiga passagerna som kontrasteras ljuvt mot de mer finstämda tongångarna. Det är oerhört vacker musik stundtals, fylld med en dysterhet som jag finner oerhört tilltalande. Bäst är mittenpartiet ”Underworld” där bandet minst sagt släpper loss. Här finns glödande gitarrspel – lyssna bara påUnderworld: The Fallen And The Butterfly – Act IV: Released så kommer ni fatta vad jag menar.

Det är bara att konstatera att även bandets bakkatalog är värd att kolla upp – PERSEFONE har med de fyra album de har hunnit med att släppa bevisat i alla fall för mig att de är ett band synnerligen förtjänt av uppmärksamhet, ja erkännande, för sin synnerligen imponerande tonkonst.