ARTIST: VOLBEAT
TITEL: Seal The Deal & Let’s Boogie
RELEASE: 2016
BOLAG: Universal

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Danmark.
För egen del är det lätt att tankarna glider iväg till Preben Elkjer, taffliga reklamslogans för Tuborg och Carlsberg, rödlätta rökande fans som sjunger vi er röde, vi er vide och en allmänt lättsam syn på livet. (Jo, jag vet, det stämmer inte och min personliga erfarenhet är väl snarare att de kommer i alla hud- och hårfärger, är smarta och ambitiösa, sörjer att man missade senaste fotbolls-EM och är hem till hippa mikrobryggerier som exempelvis Mikkeller… ). Förutfattade meningar och vanföreställningar så länge det är landet Danmark vi pratar om, och tankeexperimentet är här att addera ett annat lager. Musik.
Då rör sig tankarna genast i helt andra banor, och spontant åstadkommer det elektriska små laddningarna bland de grå hjärncellerna positiva bilder av skräckmästaren KING DIAMOND, METALLICAs sommarpratande trummis Lars Ulrich, rock’n’roll-cirkusen D.A.D och thrashbandet ARTILLERY som en gång faktiskt prånglat ur sig den bästa thrashplatta som nånsin presterats i vår kalla nord, ”By Inheritance” från 1990. Och VOLBEAT, förstås. Det är faktiskt rätt svårt att tänka på Danmark generellt och dess musikscen specifikt utan att VOLBEAT dyker upp. Sedan 2005 års debut ”The Strength/The Sound/The Songs” har bandet karvat i mer eller mindre samma fåra och mixat hårdrock, thrash, blues och rockabilly i en form av humpabumpamixer, allt som oftast med ett ganska gott resultat. Visst må det vara rätt många år sen som VOLBEAT var det nya svarta, men man förblir en uppskattad och väl fungerande musikexport som passar extra väl i livesammanhang då man väver ihop alla sina hits till ett skamlöst skönt publikfriande spektakelt. Ett bra mått på om den nya plattan ”Seal The Deal & Let’s Boogie” – nummer sex i ordningen för den som räknar – är något att ha är alltså om man kan tänka sig att flera av spåren lätt klöser till sig en plats i setlistan i samband med dessa livespelningar.

Till min förvåning får jag konstatera att svaret är nära på ett rungande ja.
Visst är det här rätt inställsamt många gånger (det finns förstås en gräns på hur mycket allsång och hockeykörer man egentligen kan klämma in på en VOLBEAT-platta, och är vi inte över den här så balanserar vi i alla fall på kanten), men det är okej. I kärnan av bandets musik finns nämligen en ärlighet som gör att det inte känns inställsamt eller tillgjort, och då skrålar jag gärna med i trallvänligheten.
VOLBEAT anno 2016 består av sedvanlige frontmannen Michael Poulsen på gura och sång, Rob Caggiano som ledgitarrist, Jon Larsen på trummor och Kaspar Boye Larsen som är tillbaka på basen igen. Produktions- och låtmässigt är det inte mycket nytt under solen, det är mer av samma sak i grunden. Enklare att ta till sig bara. Låtar som Marie Laveau, For Evigt (som gästas av Johan Olsen och har en sån där typisk Volbeatsk refräng som fastnar som tuggummi under skon), Seal The Deal, Black Rose (där Danko Jones bidrar med gästsång) eller The Devil’s Bleeding Crown är precis vad du vill ha. Personliga favoriterna heter Goodbuy Forever och The Gates Of Babylon som har det där RAINBOW-soundet från låten med samma namn, men jag tror det är tveksamt om någon av dem egentligen letar sig in i livesetet. Konkurrensen är hård. Och det säger kanske allt du behöver veta – VOLBEAT överraskar inte längre någon, men är pålitliga och levererar!