Etikettarkiv: 2019

Skivor

Paladin – Ascension

Lämna en kommentar

ARTIST: Paladin
TITEL: Ascension
RELEASE: 2019
BOLAG: Prosthetic

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det finns något djupt sympatiskt med PALADINs musik som får mig att minnas tillbaka till när jag var helt ung – i 12 års åldern och året var 1988 – och all musik som en sprang över var till brädden fylld med fart, shred och rent magiska sånginsatser. Därför tror jag också att det finns en hel massa människor som verkligen kommer uppskatta den rent storartade hybrid mellan klassisk power metal och thrash som den här combon från Atlanta i Georgia levererar.

Det tar inte speciellt lång stund för att begripa att PALADIN älskar gitarrspel, och har vinnlagt sig om att det ska liras så strängarna glöder. Och det funkar! Jag blir yster till sinnes och skuttar omkring – blir sugen på att dricka öl och mosha när jag lyssnar på Awakening och Call Of The Night som sätter standarden något så underbart på den här plattan.

Tro nu inte att det enbart är ystra krumsprång på “Ascension” – här finns ganska goda exempel på svärtade stråk emellanåt när bandet släpper på sin vurm för thrash. Och att denna är ärligt menad kan ni sannerligen skriva upp. Kolla in Shoot for the sun där introt får mig att tänka på hur MEGADETH lät runt 1988-89.

Jag tycker att det som verkligen övertygar mig om att “Ascension” är en bra platta är att varje låt känns så oerhört ärligt menad och att skivan har en röd tråd. Att musiken gör mig glad och trots detta inte faller över skranket och blir tramsig är också helt underbart.

I mycket så känner jag med varenda fiber i kroppen att PALADIN kan sitt hantverk så genomgripande. Här finns spelkunnandet. Gitarrspelet från Alex Parra och Taylor Washington, som också har en oerhört imponerande bredd i sin sång, är helt bländande. Kompsektionen med Nathan McKinney och Andy McGraw känns som ett instrument och backar upp på ett föredömligt sätt.

Vill ni ha en skiva som ger eko från ett årtionde som sannerligen inte går av för hackor, men samtidigt känns oerhört fräsch, ja då måste ni kolla in “Ascension”!

Skivor

Baroness – Gold & Grey

Lämna en kommentar

ARTIST: Baroness
TITEL: Gold & Grey
RELEASE: 2019
BOLAG: Abraxan Hymns

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Georgias stolthet BARONESS är tillbaka efter trafikolyckor, medlemsbyten och diverse utmaningar. I sedvanlig ordning har man ett häpnadsväckande vackert omslag signerat bandets frontman John Baizley samt en titel som anspelar på färgtemat i sagda omslag. Detta leder mig till att starta denna recension med ett hypotetiskt resonemang: kan det tänkas vara så att en artist (eller skribent, eller annan kreatör) en bit in i en skapad svit blir sin egen fånge? Med andra ord, när övergår svitets koncept från att vara frigörande och kreativt och övergår till att styra hur produkten ska se ut för att “passa in” i sviten?

Jag älskar BARONESS när de är som bäst, och håller de gamla skivorna högt. De står i min skivhylla, och givetvis håller jag den sviten levande jag med; “Gold & Grey” får sin givna plats. Men den är inte bra rent musikaliskt. Eller rättare sagt: den är åt helskotta för lång och proppfull med soniska oljud och plink-plonkande och generell utfyllnad. Lite som om bandet känt sig lika tvungna att efterleva en svit med långa skivor om plattan i sig är döpt till färger som jag känt mig tvungen att köpa skivan trots att jag inte gillar den egentligen, om du är med?

Nåväl. Det finns lite ljus i tunneln i alla fall. Första halvtimmen innehåller åtminstonde låtar, och öppningen med Front Toward Enemy, I’m Already Gone och Seasons är helt okej. Tourniquet är skivans bästa spår, och fläckvis kan man känna känslan av att det finns rock’n’roll i BARONESS. Andra halvtimmen är ett långt sömnpiller till slutet, där låtar (?) som Can Oscura och Assault On East Falls utgör lågvattenmärken. Dessutom: sa jag att omslaget är snyggt?

Skivor

Enforcer – Zenith

Lämna en kommentar

ARTIST: ENFORCER
TITEL: Zenith
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

ENFORCER balanserar sin musik på en skör tråd. Det är nämligen inte helt enkelt att spela melodibaserad heavy metal på liv och död utan att det pendeln slår över i melodifestival och nästan komik, och att man (oftast) klarar det tricket gör mig full av beundran. Redan i öppningsspåret Die For The Devil är ett alldeles lysande exempel, löjligt lättlyssnat och med en refräng som biter sig fast utan att vara en stenhård riffkaramell – och samtidigt kan man riktigt känna hur allt är på riktigt för ENFORCER. Det är ingen lek, och när Olof Wikstrand sjunger om att det är dags att dö för djävulen så förstår man att det är ett uttryck för den inre glöden och övertygelsen han har. Ingen gimmick.

Utmaningen – och anledningen till att det inte delas ut högre betyg – är såklart att om man vågar gå på slak lina så faller man kanske ibland. På “Zenith” finns ett par riktigt starka låtar (One Thousand Years Of Darkness, Forever We Worship The Dark, Ode To Death), och ett par där det kanske inte håller hela vägen (Regrets, Sail On). Vågen balanserar sedan ut det hela, några i vågskålen med “toppen”, några  i “utfyllnad” och så ett par mittemellan ger 7 av 10.

Och ändå.

Jag tycker att ENFORCER är så jäääävla coola. Det är heavy metal med näven i luften, med eld i själ och hjärta. En långhårig snubbe i jeansväst som står längst uppe på ett berg och hyttar med näven, typ. Och vem gillar inte sånt?