ARTIST: Seven Spires
TITEL: Gods Of Debauchery
RELEASE: 10/9 2021
BOLAG: Frontiers

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag ligger efter med recenserandet, som ni märker, då jag har skrivit om flera skivor som har ett releasedatum som ligger ett antal veckor bakåt i tiden. I de flesta fallen i allmänhet, och när det gäller “Gods Of Debauchery” i synnerhet, vill jag tro att det är befogat att ta en titt på dessa skivor. Inte minst för att ni läsare redan har tillgång till skivorna i fråga och slipper betrakta recensionerna som mer lockande att kolla in skivorna när de släpps.

Nog om detta. SEVEN SPIRES är ett symfoniskt band från Boston. Samtliga medlemmar har examen från Berklee College of Music. Jag vet att detta kan verka avskräckande – nu ska det nördas ner och visas skills på alla instrument så att lyssnaren riktigt kröks in och imploderar – men för egen del är detta ett faktum som mer lockar än avskräcker.

SEVEN SPIRES lyckas dock med bedriften att inte lockas ner i denna fälla, och de gör det med bravur. Faktum är att “Gods Of Debauchery” kan vara en av de bästa skivorna ni kommer höra under 2021. Jag har lyssnat på repeat, och trots att skivan klockar in på en speltid på 1 timme och 17 minuter så upplever jag den inte som alls lika lång som exempelvis IRON MAIDENs senaste. Det är såklart för att “Gods Of Debauchery” dignar av fruktansvärt bra låtar.

Bandet växlar ledigt mellan riktigt rå och aggressiv metal och rent episka katedralbyggen. Jag tycker att Shadow On An Endless Sea som ligger som låt sju är ett bra exempel på detta. Det är blastbeats och ett rent hänförande smattrande på kaggarna av Chris Dovas, fruktansvärt grymt basspel från Peter de Reyna, underbara gitarrslingor av Jack Kosto och magiskt growl och rensång från sångerskan Adrienne Cowan.

Ska jag nämna ytterligare en röd tråd, förutom det magiskt snygga hantverket i låtskriveriet, så är det just Cowans ypperliga förmåga som sångerska. Hennes insats dräper alldeles oavsett om hon growlar eller sjunger rensång och det ger en förstärkning och variationsrikedom till den här skivan som är imponerande.

De symfoniska delarna är skickligt inkorporerade. Jag tycker att detta är viktigt. Att skriva musik för att sedan lägga på dessa element kan funka till en viss punkt. Men det märks direkt när ett band redan har fullbordat sin tankegång med dessa delar, för då får man en helt annan utväxling. Det har, såklart, SEVEN SPIRES gjort.

“Gods Of Debauchery” är en av de bästa skivorna jag hört i år, men det kan också vara en av de bästa symfoniska metalplattorna jag hört överhuvudtaget. Det borde få er att kolla in skivan. Jag tror inte ni kommer ångra er.