ARTIST: ACT OF DENIAL TITEL: “Negative” RELEASE: 2021 BOLAG: Crusader Records
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
Saknar du SOILWORK och hur de lät runt “Figure Number Five” och “Stabbing The Drama” strax efter millenieskiftet? Då är detta en skiva för dig. ACT OF DENIAL känns lite som ett hopplock vad gäller medlemmarna, men homogent och tydligt som attan när det gäller musiken.
Att samla Björn “Speed” Stridh på sång (från just SOILWORK, men även THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA och ett helt batteri extraknäck), Steve Di Giorgio på bas (för tillfället i TESTAMENT men också han med en meritlista långre än Tomtens skägg), Kerim Lechner på trummor (SEPTICFLESH), gitarristerna Voi Cox (som lirar i KOZIAK) och Luger (också KOZIAK men även BENIGHTED) samt John Lönnmyr på keyboard (The NIGHT FLIGHT ORCHESTRA) skulle ju kunna vara grogrund för en spretig historia, men icket! Spår som Puzzle Heart, Down That Line, Slave eller för all del titelspåret Negative är slagfärdig & lättlyssnad, stringent levererad melodisk dödsmetall.
Och ja. Baske mig om det inte låter som good old days med SOILWORK.. med lite bandlös Di Giorgio-bas som extra krydda!
ARTIST: DEAFHEAVEN TITEL: “Infinite Granite RELEASE: 2021 BOLAG: Sargent House Records
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
Huruvida du kommer att tycka om amerikanska DEAFHEAVENs femte fullängdsgiv “Infinite Granite” beror sannolikt på vilka förväntningar du har. Bandets debut “Sunbather” var en råbarkad och relativt hård historia, till fullo med båda benen i black metal-genren. Förvisso var låtarna långa och vindlande, med bandets fantastiska förmåga att varva mer lågmälda partier med crescendon, men ändock: det var blastbeasts och skriksång för hela slanten. En riktigt bra skiva, och sedan dess har bandet utforskat sin låtskrivarkonst samtidigt som man rört sig bort från just black metal. Fortfarande sanna till hur man vill starta lite försiktigt för att bygga upp en spänning i musiken så var förra plattan “Ordinary Corrupt Human Love” en skiva som hade mer gemensamt med exempelvis COLDPLAY än till exempel WOLVES OF THE THRONE ROOM. Mer pop, avskalat och lågmält än skrikande i skogen helt enkelt – utan att känslan egentligen var annorlunda.
Så: var du besviken på just “Ordinary Corrupt Human Love” och tycker att DEAFHEAVEN sålt ut sig för att man utforskar musiken den väg man gör kommer du hata den här plattan. “Infinite Granite” tar nämligen steget fullt ut och lämnar black metal-skogen bakom sig. Fortfarande är bandets musik som att stirra på ett förbipasserande landskap genom rutan när man åker tåg eller buss, men det är avskalat. Indiepop. Gamla band som POPSICLE eller för den delen underskattade THE BEAR QUARTET petar på nostalginerven när man sjunker in i “Infinite Granite”. Har du inte hört bandet förr eller tillåter dig att lyssna utan förutfattade meningar är det här en fantastisk skiva som växer för varje varv.
Låtar som In Blur, Great Mass Of Colour, The Gnashing eller Neptune Raining Diamonds träffar i hjärtat. Bäst är nog duon Lament Of Wasps och Villain som tillsammans med avslutande Mombasa har mest kvar av bandets gamla shoegaze-black metal i sitt avslutande crescendo, men skivan som helhet är en resa. Kliv på och följ med!
Det hade inte varit helt orimligt att anta att jag gillar ett band som RIVERS OF NIHIL. Bandets progressiva åt (tidigare) deathcore dragande metal har många element som jag gillar. Men jag har alltid stångats mot bandet från Pennsylvanias musik, gillat vissa grejer, men för det mesta tyckt att det inte varit mödan värt att kolla in närmare, och skriva en recension.
Med nya skivan “The Work” som inte ska tolkas som en skiva om lönearbete, utan som en metafor för livet självt enligt bandet tycker jag uppenbarligen att bandet med sin femte skiva förtjänar en recension.
Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag blir överraskad och förvånad i en positiv bemärkelse av vad jag hör här. Att bandet är förmöget till att spela aggressivt och tungt förutsatte jag redan innan första lyssningen, men det som får mig att förnöjt nicka gillande är de breda sjok av mycket imponerande melodisk musik som bandet skickligt väver in. Mest tydligt är detta i Episode som ligger sent in på skivan. Jag kan tänka mig att det kanske knorras en del över den ganska mjuka inledningen, men den här låten har så många olika lager att den borde appellera till de flesta utan att vara slätstruken. Det är ständigt en dragande och puttande mellan mjukt och stenhårt i bandets musik, och i den här låten kommer alla delar till sin rätt.
Faktum är att jag mest gillar slutet på skivan. Med Episodes övergång till spejsiga Maybe One Day som jag tycker har tydliga ekon av, såklart, Devin Townsend och avslutande mastodontartade Terrestria IV: Work där bandet tar i så det nästan spricker är så oerhört mäktigt att det mesta av det betyg jag sätter på skivan kommer från de här tre styckena.
RIVERS OF NIHIL kan sitt hantverk på den ljudmässiga sidan. Jag fullständigt älskar hur Jared Kleins trummor låter. De låter verkligen som trummor, framför allt hans pukor är rena drömmen att lyssna på. Jag drar dessutom växlar på att bandet är högst medvetna om hur de ska strukturera hur de låter så att det förstärker musiken – “The Work” är en soniskt mycket välljudande skiva.
Jag brukar ju skriva att om man gillar ett band sedan innan så kommer man gilla senaste skivan också. Jag kan faktiskt inte säga om detta är fallet med “The Work”. Vad jag kan säga är att RIVERS OF NIHIL i alla fall lyckades med att få mig själv intresserad och dessutom ge bandet ordentligt med lyssningstid. Den känns inte bortkastad.
ARTIST: ACT OF DENIAL
