Etikettarkiv: 2025

Allegaeon – The Ossuary Lens

ARTIST: Allegaeon
TITEL: The Ossuary Lens
RELEASE: 4/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Amerikanska ALLEGAEON är tillbaka med ny platta, och då vet man med säkerhet att det kommer att dyrkas gitarrspel. Jag har vurmat för det här bandet ända sedan debuten ”Fragments Of Form And Function” , och har återkommit med regelbundna intervall till bandets tekniska och melodiska dödsmetall.

Ofta har bandet fått till kreativa toppar som fått mig att tycka att de höjer sig över mittfåran inom genren med besked, och till och med när de inte gör detta så är det svårt att inte tycka att de är ett djupt sympatiskt band att lyssna på.

”The Ossuary Lens” hamnar inom detta fack. Här finns rikligt med riff- och solomumma som får mig att hamna i nästan extatiska tillstånd – faktiskt redan i introt på skivan Refraction som är så otroligt snyggt sparsmakat att jag inte kan göra annat än älska det. Eller varför inte i magiska Carried By Delusion som kan vara skivans bästa spår med ett magiskt samspel mellan nygamle sångaren Ezra Haynes och riffmästarna Greg Burgess och Michael Stancel som får låten att skjuta ut oss i den yttre atmosfären.

Jag är ofta djupt imponerad i hur bandet får med mig i sin dyrkan av gitarren som instrument – det är massvis med lekfullt spel och bandet drar sig inte för att baka in influenser från klassiskt spanskt gitarrspel, ibland med finess ibland med brutal tydlighet som i Dark Matter Dynamics. Det ligger avsevärt med tid och övning att få dylikt gitarrspel att verka så lekande lätt, och det är inte svårt att imponeras.

Men ibland slarvar bandet bort sin talang på refränger som är så bland, urvattnade som den i Driftwood vilket är trist för låten är bra förutom refrängen, och en låt som The Swarm som mest slirar hit och dit utan att vara den charmiga bagatell som jag tror att bandet ville att den skulle vara då den bryter av markant mot resten av låtarna på skivan.

Men till stora delar är detta en skiva som jag både har lyssnat massor på under de gångna veckorna och som jag fortfarande gillar mycket. Hantverksskickligheten i ALLEGAEON är liksom för hög för att jag inte ska lockas tillbaka till deras musik trots att den inte är helt originell.

Crash Nomada – Innan mörkret faller

ARTIST: Crash Nomada
TITEL: Innan mörkret faller
RELEASE: 28 mars 2025
BOLAG: Transnational Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie Schenström

Det här är ett efterlängtat album från Sveriges mesta globala folk-punkband! Tre år har gått sedan senaste plattan och fyra år mellan albumen dessförinnan. CRASH NOMADA strösslar inte ny musik över oss. Å andra sidan håller låtarna från de tidigare albumen fortfarande och bandet ger oss alltid mycket att med glädje återkomma till, i musik som lyrik. Så också med albumet ”Innan mörkret faller”.

Melodierna böljar vilt i olika musikaliska världar med allt från punk och folkmusik till utflykter i hårdare rock och mjukare balladtoner. Så verserat att det, på pappret, kunde verka splittrande men det behövs bara några få sekunder av en låt för att höra att ja, detta är omisskännligen CRASH NOMADA.

Dragspel och fiol är beständigt bärande delar i bandets musik, ibland mer framträdande, ibland något mindre men alltid just där och då det gör sig som bäst för helheten. Mathilda Sundin (även i ELVIRA BIRA) tillkom som basist efter den självbetitlade plattan 2018 och bidrar även alltmer som sångare och låtskrivare. Hennes varierade sångstil är här ett fantastiskt komplement tillsammans med ordinarie sångaren Ragnar Bey, inte minst i duetten Trasiga och i avslutande Tusen platåer.

Texterna knyter an till varandra som en helhet, ibland med bärande fraser återkommande i olika spår som till exempel ”aska i din mun”, ”vi är oförstörbara” och ”flyktlinjer djupt inom oss”. Filosofer, barnboksfigurer och författare från olika tider gör varandra sällskap och inspirerar till den lustfyllda och sinnrika lyriken. De kraftfulla och glädjesprittande låtarna har också alltid ett stråk av melankoli, samtidigt som de mörkaste och mest melankoliska kompositionerna ändå nånstans lyses upp av människokärlek och hopp.

Vi är alla vilse och trasiga i en ganska oförsonlig värld men – ”kanske är det du som kan rädda mig”. Ensam är väldigt sällan stark. Vi är bara människor och vi gör så gott vi kan. Och det vi kan, det gör vi tillsammans. ”Innan mörkret faller” är ett album som ger allt vi kan önska av CRASH NOMADA. Kärlek, melankoli, glädje och engagemang – och medryckande musik som gör att du vill både hoppa, studsa, skratta, djupfilosofera och tillsammans med andra fortsätta kämpa för ett bättre liv i en bättre värld. Vi behöver detta.

Fanalo – Fanalo

ARTIST: Fanalo
TITEL: Fanalo
RELEASE: 28/2 2025
BOLAG: Klonosphere Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Fanalo är en fransk gitarrist som, fram tills nu, gått mig helt förbi. Han har ett gediget CV, både som musiker och som lärare. Och det märks, för gitarrarbetet är något som det verkligen slår gnistor om på den här skivan, och hade jag satt betyg på enbart det så hade det blivit högsta betyg.

Det börjar löjligt bra med Tribes som är en låt som jag säkert lyssnat på 25 gånger, och njutit storligen varje gång. Gitarrspelet är något som lyfter hela skivan, men framför allt den här låten något så extremt. Det låter så lekande lätt – riffen sitter där de ska, och här finns ett förträffligt sväng som inte gör ont alls. Lägg till att Fanalo har en grym ton i sin gitarr och det blir ett fantastiskt resultat.

Härligt road-trippiga Moon är nästan bagatellartad i sitt uttryck, men det är svårt att värja sig mot hur hantverket går bortom detta. Jag gillar verkligen hur keyboards används i denna låt, den får ett drömskt uttryck som jag uppskattar.

”Fanalo” är en genuint sympatisk skiva, det rent instrumentella spelet lämnar ytterst lite att anmärka på. Det är när det kommer sångare in i bilden som det börjar skava på fel sätt. Och då är det inte så att det är dåliga sångare vi pratar om – vi har till exempel Jeff Scott Soto med här – men låtkvalitén droppar radikalt i och med att texterna är, ska vi säga, inte direkt lysande. Jag har verkligen försökt tänka bort dessa, men den enda låten jag lyckas göra detta med är Die To Live, och då enbart för att den låten är så otroligt mäktig med symfoniska inslag som inte går av för hackor.

”Fanalo” skulle kunna vara en så mycket bättre skiva, men som det är nu så kan jag inte sätta mer än en sjua på den, och det består så oerhört mycket på att jag verkligen gillar gitarrspelet på den här skivan, så pass mycket att jag vill kolla in Fanalos tidigare eskapader.