Etikettarkiv: 6/10

Skivor

Kardashev – Alunea

Lämna en kommentar

ARTIST: Kardashev
TITEL: Alunea
RELEASE: 25/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är lite av en underdrift att jag har längtat efter mer musik från KARDASHEV med tanke på att jag gav de förra plattorna, EP:n ”The Baring Of Shadows” och fullängdaren ”Liminal Rite”  9 av 10 i betyg. Och trots att ”Alunea” inte är fullt lika briljanta som de skivorna, så är den ändå till stora delar oerhört bra.

På ett rent känslomässigt plan så drabbar ”Alunea” nästan lika starkt som bandet har skämt bort oss med tidigare – inledande A Precipice. A Door. är klassisk KARDASHEV rakt av. Atmosfärisk och snygg uppbyggnad innan bandet går in i full blastmode, svinsnygga melodislingor i gitarrspelet och ett mycket varierande bruk av sång, kanske till och med mer än på tidigare plattor.

Att KARDASHEV är ett band som älskar att jobba med kontraster blir än mer tydligt på den här skivan, och de är inte rädda att ta ut svängarna och slira ut i nästan proggiga marker. När de lutar sig åt deathcore-hållet, ja då görs detta med besked som i partier i Reunion. 

Ljudmässigt känns ”Alunea” hemtam. Jag har uppskattat hur trummisen Sean Langs virveltrumma har låtit på tidigare släpp och det är lika stor mumma även här. ”Alunea” är en skiva som jag upplever som aningens mindre direkt än framför allt ”Liminal Rite” där det var fullständig kärlek från första lyssningen. Här får jag ta tid på mig vid lyssnandet, alla grejer som KARDASHEV gör känns inte lika omedelbart drabbande, nästan skavande. Men att jag kommer att återkomma till ”Alunea” det är ett faktum.

Skivor

Defeated Sanity – Chronicles Of Lunacy

Lämna en kommentar

ARTIST: Defeated Sanity
TITEL: Chronicles Of Lunacy
RELEASE: 22/11 2024
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Läsare som följt mina skriverier kanske hajar till över faktumet att jag ger en skiva av DEFEATED SANITY enbart en betygssexa. Framför allt då förra plattan, ”The Sanguinery Impetus” fick en betygsnia och hamnade på min årsbästalista 2020 samt att jag har hyllat bandet storligen genom åren.

Men hur gärna jag än vill gilla ”Chronicles Of Lunacy” så har jag så ytterst svårt att hitta annat än staplande av det gamla vanliga, blästrande trumspel från en av branschens bästa Lille Gruber, demolerande gitarr- och basspel från Vaughn Stoffey och Jacob Schmidt och en straffande sånginsats av Josh Welshman. Nöjer man sig med detta, ja då kommer man gilla ”Chronicles Of Lunacy” alldeles utmärkt.

För oss som har vant oss vid att DEFEATED SANITY hela tiden flyttar gränser och skriver riktigt bra låtar som – trots att det är tekniskt brutal death metal vi pratar om – fastnar i skallen, och där skivorna bildar en helhet som är starkare än de enskilda delarna, ja, då blir man aningens besviken.

Här finns ljuspunkter – en låt som Accelerating The Rot med sitt fläskiga gung och vansinniga strängspel är ju hart när omöjlig att värja sig emot. Likaså A Patriarchy Perverse som följer liknande linjer är sagolik i sin mäktighet.

Ändå kan jag inte slå mig fri från känslan av att DEFEATED SANITY har passerat sin kreativa peak och gjort en skiva som många andra band skulle klassa som episk, men som i detta sammanhang fallerar att uppfylla de högt ställda förväntningarna.

Skivor

Lucifer – Lucifer IV

Lämna en kommentar

ARTIST: LUCIFER
TITEL: ”Lucifer IV”
RELEASE: 2021
BOLAG: Century Media 

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Fjärde plattan för Johanna Sadonis LUCIFER och det är bara att erkänna: vi är inte helt kompatibla, bandet och jag. Alla plattorna står i skivhyllan – 2021 års ”IV” såklart inget undandtag – men det är bara stundtals jag verkligen gillar bandets blandning av doom, 70-talsrock och ockultism. De rockiga delarna faller mig väl i smaken, men när det blir lite långsammare och mer ”domedag” så går vi skilda vägar. Ett bra exempel på den här plattan är andra spåret Wild Hearses som mest känns… sävlig, medan efterföljande Crucifix (I Burn For You) har ett groove och en refräng som får mig att digga med. Singelsläppet Bring Me His Head är även det av ypperligt mått – klart starkast på skivan –  och  hamnar på ”diggar-sidan” när jag nöter plattan.

Nöter?

Det låter kanske en aning märkligt, men så är det. Jag vill ju nämligen gilla LUCIFER hårt då det egentligen har samtliga karaktärsdrag som behövs för att det ska sätta sig hårt. I någon form av semi-desperat försök att överbrygga de där stunderna när det inte klickar riktigt har jag verkligen försökt nöta skivan. Upprepning är inlärningens moder och när man kan text och musik i även de låtar som inte riktigt tilltalar hjärtat från början så är de mer hanterbara, men så är det ju inte tänkt med musik? Att man ska behöva gnugga för att komma till statusen ”okej”?

Nicke Anderssons trumspel till trots, den sköna produktionen och Johannas rena stämma till trots: för min del lyfter inte LUCIFER mot de höjder man teoretiskt utlovar, och såhär vid fyra fullängdssläpp utan att det lossnar är det väl antagligen dags att inse fakta: det är inte dem. Det är jag.