Etikettarkiv: 6/10

Skivor

Omnium Gatherum – Origin

Lämna en kommentar

ARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: Origin
RELEASE: 5/11 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Stabila och pålitliga OMNIUM GATHERUM – detta ankare i den finska melodiska dödsmetallens stormande hav – är oftast ett trevligt återseende.

”Origin” är också detta, det känns oerhört hemtamt och stabilt att lyssna på musiken på den här skivan. I likhet med de flesta band från Finland så finns här ett fruktansvärt stringent hantverkskunnande. Som lyssnare behöver du inte sitta på helspänn, du tas omhand av ett band som, skulle jag tro, vet ganska väl vad dess lyssnare uppskattar.

Visst finns här det typiska finska vemodet – som bäst manifesterat i Fortitude där framför allt nye trummisen Atte Pesonen får öva sig lite i att spela riktigt långsamt och tungt och där gitarrspelet från Markus Vanhala är lite extra finkänsligt.

Vanhala ja. Milde gud vilken musiker han är. Jag njuter i stora skopor av hans gitarrspel som väl avvägt harmonierar så bra med Aapo Koivistos keyboard. De förstärker hela tiden varandra, precis som rytmsektionen gör på ett föredömligt sätt.

Jukka Pelkonen gör vad han ska. Han är inte den mest karismatiske sångaren som hittas inom fältet. Det låter precis som det brukar – det är inte här man ska leta efter förklaringen till OGs storhet – då lär man få leta förgäves. Man vet dock vad man får, och han gör jobbet utan att förhäva sig.

Ändå känns detta en smula uttjatat. Jämför jag med föregångsskivan ”The Burning Cold” så är den förra ett exempel på en skiva där allt klaffar. Samtliga insatser briserar av energi, och låtmaterialet var så fruktansvärt bra. På ”Origin” känns det mesta mer utvattnat och i låtmaterialhänseende lite väl tryggt. Att bandet gör en poäng av att Vanhala sjunger rensången hjälper inte speciellt mycket då han i stort sett gör samma sak mest hela tiden.

Visst, här finns fina inslag, men som helhet betraktat känns OMNIUM GATHERUM ganska urvattnat, framför allt då jag vet att bandet är kapabelt till större bedrifter.

Skivor

Aeon – God Ends Here

Lämna en kommentar

ARTIST: Aeon
TITEL: God Ends Here
RELEASE: 15/10 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För alla som föredrar sin death metal efter det amerikanska sättet att lira – tänk mycket CANNIBAL CORPSE, HATE ETERNAL med ett stänk av MORBID ANGEL – då finns AEON som en trygg bastion i tillvaron.

Det svenska gänget sviker inte heller vad gäller texttematiken. Det är antikristendom som gäller fullt ut i varenda låt. Antingen så gillar man det, kan leva med det eller så håller man sig borta från det. AEON kommer sannolikt aldrig att ändra sig på denna punkten.

Musikaliskt låter det som det brukar. Det är dödsmetall åt det brutalare hållet, med tydliga influenser i ljudbilden åt hur death metal av detta snittet har låtit sedan början av 2000-talet. Det känns aningen märkligt att skriva det, men det här är en produktion som känns ”modern” trots att den varit legio sedan många år tillbaka.

AEON vet hur man skriver bra låtar. Därför hade jag hoppats på att de hade fått till den här skivan med fler ljuspunkter med tanke på att det gått hela 9 år sedan ”Aeons Black” kom.  Förstå mig rätt, här finns några riktigt vassa låtar. Let The Torturing Begin har ett giftigt av DECAPITATED minnande riff som gör jobbet, God Ends Here är en mäktigt tung dänga och Forsaker är en smocka av rang.

Men ändå, med tanke på att jag vet att AEON är kapabelt till så mycket mer kvalitetsmusik per skiva så blir det lite av känslan att ”God Ends Here” kommer bjuda på några fina tillskott till en framtida setlist, men inte så mycket mer.

Skivor

Rivers Of Nihil – The Work

Lämna en kommentar

ARTIST: Rivers Of Nihil
TITEL: The Work
RELEASE: 24/9 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det hade inte varit helt orimligt att anta att jag gillar ett band som RIVERS OF NIHIL. Bandets progressiva åt (tidigare) deathcore dragande metal har många element som jag gillar. Men jag har alltid stångats mot bandet från Pennsylvanias musik, gillat vissa grejer, men för det mesta tyckt att det inte varit mödan värt att kolla in närmare, och skriva en recension.

Med nya skivan ”The Work” som inte ska tolkas som en skiva om lönearbete, utan som en metafor för livet självt enligt bandet tycker jag uppenbarligen att bandet med sin femte skiva förtjänar en recension.

Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag blir överraskad och förvånad i en positiv bemärkelse av vad jag hör här. Att bandet är förmöget till att spela aggressivt och tungt förutsatte jag redan innan första lyssningen, men det som får mig att förnöjt nicka gillande är de breda sjok av mycket imponerande melodisk musik som bandet skickligt väver in. Mest tydligt är detta i Episode som ligger sent in på skivan. Jag kan tänka mig att det kanske knorras en del över den ganska mjuka inledningen, men den här låten har så många olika lager att den borde appellera till de flesta utan att vara slätstruken. Det är ständigt en dragande och puttande mellan mjukt och stenhårt i bandets musik, och i den här låten kommer alla delar till sin rätt.

Faktum är att jag mest gillar slutet på skivan. Med Episodes övergång till spejsiga Maybe One Day som jag tycker har tydliga ekon av,  såklart, Devin Townsend och avslutande mastodontartade Terrestria IV: Work där bandet tar i så det nästan spricker är så oerhört mäktigt att det mesta av det betyg jag sätter på skivan kommer från de här tre styckena.

RIVERS OF NIHIL kan sitt hantverk på den ljudmässiga sidan. Jag fullständigt älskar hur Jared Kleins trummor låter. De låter verkligen som trummor, framför allt hans pukor är rena drömmen att lyssna på. Jag drar dessutom växlar på att bandet är högst medvetna om hur de ska strukturera hur de låter så att det förstärker musiken – ”The Work” är en soniskt mycket välljudande skiva.

Jag brukar ju skriva att om man gillar ett band sedan innan så kommer man gilla senaste skivan också. Jag kan faktiskt inte säga om detta är fallet med ”The Work”. Vad jag kan säga är att RIVERS OF NIHIL i alla fall lyckades med att få mig själv intresserad och dessutom ge bandet ordentligt med lyssningstid. Den känns inte bortkastad.