Etikettarkiv: 6/10

Skivor

Arion – Vultures Die Alone

Lämna en kommentar

ARTIST: Arion
TITEL: Vultures Die Alone
RELEASE: 9/4 2021
BOLAG: AFM

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag skulle vilja tycka mer om ”Vultures Die Alone” av finska ARION mer än vad jag gör. Den här skivan sorterar jag in, ganska resignerat, under facket ”har potential, skulle kunna vara så mycket bättre, men räcker inte hela vägen”.

Om vi börjar med det positiva så låter ”Vultures Die Alone” bra. Den har ett episkt anslag,  inte fullt så massivt som exempelvis BOREALIS, men tillräckligt för att jag ska gilla hur mäktigt det låter om bandet. Gitarrspelet, och då framför allt solona av Iivo Kaipanen, är fruktansvärt bra i snart sagt varenda låt. Tre låtar sticker ut som verkligt starka – inledaren Out Of My Life  är betydligt bättre än den lökiga titeln. Den har ett fint driv, snygga riff och så satans bra och fina stämmor. Refrängen är episk, och solot svinbra. Bloodline som följer samma linje, men som lyfter bra på grund av Noora Louhimo från BATTLEBEAST som har en rivig stämma som jag gillar, och  Where The Ocean Meets The Sky, en oerhört vacker och snyggt uppbyggd låt som börjar så skirt och växer till massiva proportioner. Här kommer bandets finska rötter också fram på ett väldigt påtagligt sätt.

Det negativa är att skivan känns väldigt tam i övrigt. De flesta av  låtarna går i samma tempo och visst, här finns potential till mycket mer, men det lyfter på för få låtar för att jag ska ta fram högre betyg. Texterna är också väl lama. Det kan tyckas låta konstigt från mig, som gillar att knappt kunna höra vad som sjungs, men när cringefaktorn rusar i höjden då är jag tvungen att sätta ner foten. Och det gör den på ”Vultures Die Alone”.

Skivor

Sanguisugabogg – Tortured Whole

Lämna en kommentar

ARTIST: Sanguisugabogg
TITEL: Tortured Whole
RELEASE: 26/3 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En av de minst förlåtande genrerna som finns, den tekniskt brutala dödsmetallen brukar inte göra sig känd för att anstränga sig att vara inkluderande. Antingen så gillar man det, eller så springer man fort som fan åt andra hållet. Därför blev jag lite glad när jag läste en intervju med Cameron Boggs, gitarrist i bandet, där han slog fast att i och med att han själv definierar sig själv som en queer ickebinär person så vet han vad det innebär att känna sig konstig i en scen full med maskulinitet och att han vill att queera kids, POC (People Of Color), transpersoner, kvinnor och egentligen vem som helst ska känna att hans band har deras ryggar. Hela intervjun är mycket roande läsning, och är väl värd att kolla in. 

”Tortured Whole” är bandets debut, och det märks. Kanske inte så mycket i hur bandet spelar, för just hantverksdelen är i stort sett oantastlig. Sången från Devin Swank är precis så murken som genren kräver och jag måste säga att jag är imponerad av vad den mannen klarar av att göra med sina stämband. Nä, snarare är det så att den här skivan hade behövt aningen mindre intag av syra och några genomarbetningar för att jag skulle känna att ”Tortured Whole” verkligen är en skiva att ta på blodigt allvar. Det, och nu får ni ursäkta, flamsas aningens för mycket för att jag ska tända på alla cylindrar.

När jag lyssnar på brutal death metal vill jag känna mig överkörd och, ja, nästan rådbråkad efter lyssningen. ”Tortured Whole” har dessa element också men inte hela tiden. Dragged By A Truck har ibland en nästa polkaartad taktart som jag inte gillar, och de totalt onödiga mellanlåtarna Pornographic  och Interlube sänker helhetsbetyget för mig.

SANGUISUGABOGG lyckas med mycket på sin debut, men till nästa skiva så förväntar jag mig mer. Det känns som att det här bandet har kapacitet till det.

Skivor

Stortregn – Impermanence

Lämna en kommentar

ARTIST: STORTREGN
TITEL: ”Impermanence”
RELEASE: 2021
BOLAG:  The Artisan Era

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Du vet den där känslan när man liksom verkligen vill gilla något, men innerst ine vet att det liksom inte är sant?

Precis så är det med STORTREGN och deras femte platta ”Impermanence”. Det är stundtals så där vansinnigt episkt och allomfattande att man vill vara en del av detta allt, samtidigt som sanningen är att man inte klarar av att vara intresserad på riktigt och egentligen går och funderar på om man ska äta havregrynsgröt eller mackor till frukost. Typ. Hjärnan vill alltså att man ska tycka att det här är ruggigt bra, medan hjärtat mest säger ”baha, lyssna på NE OBLIVISCARIS istället” – och som vi alla vet kan man inte vinna en kamp mot sitt eget hjärta i långa loppet.

Alla låtar har tuffa namn och sitter mer eller mindre ihop i en enda lång progressiv dödsleverans.  Spår som Ghost Of The Past, Cosmos Eater, Impermanence, Multilayered Chaos med flera har egentligen inga brister. De är i sig perfekta och vävs samman. Felfritt framförda, fläckfritt komponerade, fantastiskt levererade. Och tråkiga, tyvärr.

Jag vill gilla STORTREGN, inte bara för att de har ett ruggigt coolt bandnamn utan för att de stundtals träffar så där löjligt rätt att det får en att spontant utbrista i glädjerop medan man viftar med armarna i glädje. Tyvärr varvas det med långa perioder när man totalt zonar ut och inte ens  håller reda på vad bandet pysslar med eller vet vilken låt det är, och det är försås inte underlag för att högt betyg.