Etikettarkiv: 7/10

Skivor

The Hellacopters – Overdriver

Lämna en kommentar

ARTIST: The Hellacopters
TITEL: Overdriver
RELEASE: 31/1-25
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10

SKRIBENT: Fredrik Andersson

Sedan förra given “Eyes of oblivion” har vi fått höra ett band i en nya era av karriären. På färska “Overdriver” hörs livserfarenhet och mognad. Musiken består av stora delar action-rock men med många fler nyanser. Att det smugit in mer soul och pop i musiken är tydligt. För mig blir det svårt att inte tänka på andra konstellationer som Nicke Andersson komponerat musiken till. Men inget fel i det.

Gitarrspelet på “Overdriver” är snyggt och välspelat. I solona finns finess och inte bara traditionellt rock n roll-gnid. Punken känns avlägsen men lämnar plats åt starka sång- och klaviatur-arrangemang. Som låttiteln (I don’t want to be) just a memory säger så utvecklar THE HELLACOPTERS sitt sound inom ganska givna rock n roll-ramar.

“Overdriver” kräver ett par genomlyssningar för att materialet ska växa. Starka spår på albumet är Faraway Looks och Leave a Mark. Om The Hellacopters släpper fler album kommer “Overdriver” vara ett starkt giv i karriären, men inte genredefinerande. Jag skulle vilja säga att “Overdriver”  är en naturlig utveckling av soundet för ett band som vill göra grym och snygg rock n roll, utan att ta över världen. Det gjorde bandet redan tidigare i karriären.

Skivor

Haradrim – Death Of Idols

Lämna en kommentar

ARTIST: Haradrim
TITEL: Death Of Idols
RELEASE: 23/6 2023
BOLAG: Trust No One Recordings/EAT Heavy Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag blir alltid glad när det kommer promos från Tomasz och Erik – de har hittills visat sig ha ett rätt bra korn för att leta upp band som ligger och puttrar i undervegetationen redo att brisera.

HARADRIM (såklart bonuspoäng från undertecknande bibliotekarie för referensen till Tolkien) från de norra delarna av landet har kokat ihop en till stora delar riktigt sympatisk skiva.

Det som jag mest går igång på är det rent fantastiska gitarrspelet från Anton Palmborg. Här finns en otroligt fin stringens i både riffen som ledigt pendlar mellan de crustiga delarna till de svärtade ditona. Lägg därtill en kuslig skicklighet att väva in rent infernaliskt snygga melodislingor och vi får en skiva som detta hänseende smeker trumhinnorna på rätt sätt.

Och det börjar bra direkt – titellåten är en av de bästa låtarna på plattan, och det är lite av ett tveeggat svärd att öppna med en så pass stark låt med ljuvlig stämning och furiösa blastbeats som triggar igång nackmuskulaturen hos mig direkt. Jag skriver tveeggat för det är svårt att följa upp en dylik låt, och trots idogt lyssnande så faller jag inte lika hårt för Venus Falling som visserligen har en till stora delar nöjsam musikalisk båge, men där refrängen aldrig riktigt lyfter för mig.

Ska jag hitta en akilleshäl hos HARADRIM så är det faktiskt – för en refrängdåre som mig – just refrängerna. Här finns några som jag tycker drar ner helhetsintrycket, och som om bandet hade kört låtarna ytterligare ett varv med sträng blick på detta hade fått mig att höja betyget ett snäpp. Så pass bra är nämligen ”Death Of Idols” i övrigt.

Här finns ett underbart driv i härligt stökiga Tyrant, furiösa Nero som med emfas visar att korthet är en dygd, brutalt drivande Conquest och snyggt snirkliga Acheron som jag verkligen gillar. Jag uppskattar också hur sömlöst Palmborg och Dennis Sjögren (bas) går mellan black metal och crust på ett väldigt balanserat och bra sätt. Sången är en ren dröm – brötigt och köttigt, men med en tydlighet i fraserna som gör att det går att höra vad som sjungs. Produktionen är föredömligt uppstyrd.

Jag ser, med tanke på hur sympatisk ”Death Of Idols” är, fram emot att få höra mer från den här duon.

Skivor

Wiegedood – There’s Always Blood At The End Of The Road

Lämna en kommentar

ARTIST: WIEGEDOOD
TITEL: ”There Is Always Blood At The End Of The Road”
RELEASE: 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Belgiska WIEGEDOOD släpper sin fjärde skiva, och den första att kliva ur ramarna på inledande trilogin ”De Dooden Hebben Het Goed I-III” vad gäller namnet. ”There Is Always Blood At The End Of The Road” är inte bara ett riktigt tufft namn på en skiva, det är också mer av den aningen hypnotiska och stundtals nästan mässande black metal den här kärva trion producerar. Ömsom får man en argsint attack där bandet går på med frenesi – nästan ett tordön av soniska krigsförklaringar – och ömsom mässande riff. Knappa 45 minuter lång är plattan, och personligen är det en ganska lagom portion WIEGEDOOD. Inte så mycket att orken tryter, och inte för lite så att det inte hinner bli en bra upplevelse. Allra bäst tycker jag bandet är i låtarna Until It Is Not, Now Will Always Be och Nuages på denna platta, och det beror kanske bara delvis på att det är bra låtsnickeri – kanske är det också för att de ligger i mitten av alstret och då är undertecknad som mest samstämmig med musiken?

Inledande FN SCAR 16 skaver kanske lite då det är som att kasta sig ut för en klippa, på samma sätt som avslutande Carousel också är en stark låt – det är de förresten till stor del alla 9 låtarna – men skaver för att det är på upploppet och uppmärksamheten trubbats lite. Smart i så fall av WIEGEDOOD att lägga de starkaste låtarna i mitten, och en höjdpunkt att se fram mot varje gång skivan spelas.

”There Is Always Blood At The End Of The Road” släpps visserligen på ett kommersiellt starkt bolag i form av Century Media, men det är inte med ett lättlyssnat kommersiellt anslag. Det är mer ett smutsigt finger i ögat och blodig näsa efter ett slagsmål än glättiga och lättillgängliga selfies över den här musiken. Prova!