Etikettarkiv: 7/10

Skivor

Evergrey – Hymns For The Broken

Hymns for the brokenARTIST: Evergrey
TITEL: Hymns For The Broken
RELEASE: 2014
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

EVERGREY har alltid varit ett band som existerat i periferin för mig. De gånger jag sett bandet live har de dock alltid fått mig att tänka att jag nog borde kolla upp bandet. Så det gjorde jag. Med 2008 års ”Torn”. Ingen vidare skiva. 2011 kom ”Glorious Collision”. Precis – samma visa. Så det var med viss tvekan jag kollade in ”Hymns For The Broken”.

Tillbaka i bandet efter långa uppehåll är gitarristen Henrik Danhage och trummisen Jonas Ekdahl – att detta är någonting som har hälsats med glädje av bandet fans gjorde att jag kände vissa förhoppningar ändå på skivan.

Och ”Hymns For The Broken” är en stabil platta. Uppskattar man Tom S. Englunds – den numera ende originalmedlemmen – sångstil, så kommer man gilla skivan. Ofrånkomligen är sångarens röst det som bandet bygger sin musik på. Det är vemodigt utav bara fan, men det känner man förmodligen till sedan innan, och uppskattar man dylik stämning så kan jag garantera att man får det i drivor.

Till stora delar är låtmaterialet av gedigen kaliber – öppnaren (efter det obligatoriskt totalt onödiga introt) King Of Errors är smäktande, mäktig och har en finfin refräng som fastnar direkt. Även låtar som A New Dawn som kommer undan med att ha en så pass ostig titel på basis av gött pondusartat driv, Archaic Rage med sitt minst sagt kusliga slut med spoken word på svenska som verkligen är hemsökande och ljuvt svärtade Black Undertow är låtar som får mig att lystra lite extra.

EVERGREY har lyckats med att göra en skiva som med stort melankoliskt allvar får mig att tro att bandet går en lika vemodig som storvulen framtid till mötes. Att låtmaterialet är iklädd en fin, fet och tydlig produktion gör sannerligen inte saken sämre. Letar man efter en skiva som kan sätta soundtracket till regniga höstdagar då humöret inte är på topp och man känner för att bejaka dysterheten – då är ”Hymns For The Broken” en platta man bör kolla in.

Skivor

Cannibal Corpse – Skeletal Domain

Lämna en kommentar

skeletal-domainARTIST: Cannibal Corpse
TITEL: Skeletal Domain
RELEASE: 2014
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Måste vi verkligen recensera CANNIBAL CORPSE, ett band som betraktas som dödsmetallens SLAYER? Ja, vi måste göra det för att gör man skivor som ”Torture” från 2012, ”Kill” från 2006 och senaste släppet ”A Skeletal Domain” då många tycker att bandet var som bäst i början av karriären då har man en hel del att ta igen.

CANNIBAL CORPSE är dödsmetallens bäst säljande akt. Jag kan lugnt säga att framgångarna inte stigit bandet åt huvudet. Mer sympatiska och ödmjuka lirare får ni leta efter. Och man har med dårars envishet fortsatt att förfina den formel som funnits från början. Det är ju trots allt brutal och blodindränkt dödsmetall vi pratar om. Finns det mer att ta av undrar ni kanske? Tja, med låtar som Kill Or Become, The Murderer’s Pact och High Velocity Impact Spatter visar bandet att det gör det mer än 25 år in i karriären.

Gitarrarbetet från Pat O’Brien och Rob Barrett är faktiskt bättre än någonsin. Det är fullständigt vrickade grejer som plågas ur instrumenten. Och det vill inte säga lite. Basspelet från Alex Webster är i vanlig ordning sinnessjukt –  det är ytterst få band som kan skryta med en basist av denna klass. Trummisen Paul Mazurkiewicz verkar ha fått en eldgaffel uppkörd i känsliga trakter då han spelar ovanligt hetsigt. Kul att hans trummor har fått en produktion som är synnerligen mäktig. George Corpsegrinder Fischer gastar som vanligt gomseglet ur led.

Kort sagt – gillar du CANNIBAL CORPSE sedan innan finns det ingen anledning att tveka – du ska ha ”A Skeletal Domain” hemma. Det är så här death metal låter när den levereras av folk som vet hur man bedriver verkstad. Då behöver man inte snacka. Alls.

 

Skivor

Arch Enemy – War Eternal

Lämna en kommentar

ARTIST: Arch Enemy
TITEL: War Eternal
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När ARCH ENEMY släppte ”Wages Of Sin” var det nog rätt många som höjde på ögonbrynen när det avslöjades att det var en kvinna som svarade för den minst sagt förödande dräpande sånginsatsen på den skivan. Angela Gossow förkroppsligade en oerhört självmedveten och med rätta uppmärksamhetskrävande frontkvinna som verkligen banade vägen för fler kvinnor att ta plats i metalband, och som sopade golvet med så många andra sångare. Idag är det knappast någon som tycker att det är konstigt att kvinnor kan ta plats och gasta skiten ur sig, men innan Gossow var detta inte speciellt vanligt.

Därför är det ju såklart ingen större grej att sången på senaste skivan ”War Eternal” hanteras av mer än lovligt kompetenta Alissa White-Gluz. Större är då faktumet att bandet lyckades hålla medlemsbytet hemligt under mer än ett år samtidigt som man spelade in nya plattan. White-Gluz vokala kapacitet har man kunnat avnjuta när hon frontade THE AGONIST där hon visade på sin enorma bredd. Det är inte bara growlet hon bemästrar till fulländning, även rensången var synnerligen njutbar. Därför är det en smula tråkigt att hon väljer att lägga sig ganska nära Gossows uttryck. Det är, nästan, genomgående growl som gäller. Egentligen är det endast iAvalanche som vi får höra rensång, och då är det endast som bakgrund. I övrigt så imponerar verkligen White-Gluz. Det är ju inga små skor hon har att fylla, men jag tycker verkligen att ARCH ENEMY har rekryterat den kapacitetsmässigt bästa sångerskan att ersätta Gossow med.

Musikaliskt då? Well, ”War Eternal” markerar åtminstone för mig en återkomst till högre verkshöjd. Jag var runt tiden för släpp som ”Wages Of Sin” och ”Rise Of The Tyrant” vrålimponerad av bandets låtskriveri. Skivor som ”Doomsday Machine” som hade sina poänger till låtar men som helhet inte imponerade och ”Khaos Legions” som jag tyckte var rent tråkig gjorde att jag faktiskt tappade intresset för bandet. Rekryteringen av White-Gluz gjorde, helt ärligt, mig intresserad av bandet igen. Och visst har bandet fått en nytändning. Skivan håller en jämn och hög nivå. Inledande (efter ett i vanlig ordning totalt onödigt intro) Never Forgive Never Forget är en käftsmäll om ni någonsin har upplevt en. Gosse vad det går undan. EfterföljandeWar Eternal och As The Pages Burn är även de väldigt starka kort. Lägg till låtar som fullständigt knäckande Time Is Black och brottartunga Down To Nothing som maler ner mig till pulver och fina och mäktiga Avalanche så har ni en skiva som imponerar.

I vanlig ordning så låter gitarrspelet mer än lovligt tajt. Nick Cordle med ett förflutet i ARSIS och Michael Amott vet inte bara hur man lirar fort, det dräller av snygga slingor plattan igenom. Lägg till detta snygga gitarrljud och ni har i vanlig ordning en njutbar ljudbild. ARCH ENEMY har ju skämt bort oss med i alla fall snygga produktioner under ganska många år. Trumspelet är, såklart, vidrigt tajt och snyggt. Jag förväntade mig inget annat när det är Daniel Erlandsson som sitter bakom kaggarna.

Gillade man ARCH ENEMY sedan innan så kommer man inte att bli besviken på ”War Eternal”. Gillade man bandet på skivor som ”Wages Of Sin” och ”Rise Of The Tyrant” men sedan dess inte tyckte att bandets tonkonst var mycket att hänga i granen – då tycker jag att man ska återknyta sin relation till bandet. Jag kan verkligen inte säga att jag ångrade att jag gjorde det.