ARTIST: Dream Theater
TITEL: A View From The Top Of The World
RELEASE: 22/10 2021
BOLAG: InsideOut Music
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch
Progmetallens titaner DREAM THEATER återvänder med nytt album. Den första frågan jag ställde mig till detta rent självklara faktum var om jag skulle orka bry mig. Singlarna The Alien och Invisible Monster kändes så mellanmjölksartade att jag knappt registrerade vad det var jag nyss lyssnat på. Så kan det vara när det gäller ett band som har nått sådana ikoniska nivåer – man förväntar sig alltid mer än vad man får – och i ärlighetens namn har jag inte ändrat mig när det gäller de två nämnda låtarna.
Ändå har jag satt en betygsåtta på plattan.
Det har att göra med att resten av låtmaterialet – resterande fem låtar alltså – är fruktansvärt bra. Underbart gungande och förtätande Answering The Call har så snyggt rytmiskt samarbete mellan Ruddess, Mangini och Petrucci att jag blir till mig ordentligt.
Sleeping Giant börjar vårdat och kontrollerat, men drar iväg alltmer ju längre låten varar. I slutet undrar jag om bandet menar allvar när Ruddess och Petrucci börjat byta 4:or med varandra för deras spelglädje formligen trycks ut från högtalarna.
Transcending Time är poplåten som hade kunnat bli slätstruken om det inte hade varit för att det låter så mycket RUSH runt tiden för ”Moving Pictures”, vilket i mina öron är så fruktansvärt lämpligt när det görs på det här sättet.
Awaken The Master har ett introriff som varje gång har fått mig att få gåshud och ett underbart driv.
Och sen avslutar bandet, såklart, med ett stycke musik som klockar in på 20 minuter i titellåten på skivan. Såklart tar man i från tårna och bygger en katedral av DT-mått. Detta är i sig inget nytt, DREAM THEATER har alltid excellerat i långa låtar. Ibland är de bara okej efter den standard som bandet har satt, ofta väldigt bra, ibland helt magiska. Jag skulle placera in den här någonstans mellan väldigt bra och magisk.
Det som gör ”A View…” så bra är att bandet känns så otroligt inspirerat. Med de vanliga radanmärkningarna att James LaBrie får ligga i sin komfortzon hela tiden och helt förväntat inte bjuder på mer än en fullt okej insats så känner jag att resten av bandet känns mer engagerat och på tå. Bäst är, som vanligt, Petrucci som golvar med sitt fina gitarrspel som vanligt, och Ruddess som är den som mer än någon annan har sett till att DT har behållit formen i så många herrans år. Mangini då? Ni vet kanske sedan tidigare att jag är av uppfattningen att denne tekniske best visserligen imponerar med just sin teknik, men inte så mycket mer? Här har någonting hänt. Jag kommer på mig själv med att faktiskt njuta av hans spel här.
DREAM THEATER har lyckats att bygga en skiva som känns kul, engagerande och njutningsfull att lyssna på. Det märks att bandet har haft roligt i studion och det smittar av sig på min upplevelse av den här skivan. Kolla in den.
