Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Blaze Of Perdition – The Harrowing Of Hearts

Lämna en kommentar

ARTIST: Blaze Of Perdition
TITEL: The Harrowing Of Hearts
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om jag säger polsk black metal, så är det nog rätt många av er som spontant tänker ”Behemoth”, inte sant? Det är svårt att undvika att förhålla sig till Nergals band, men BLAZE OF PERDITION känns betydligt mer äkta och innerliga än sina landsmän.

Det är inte bara det att de känns betydligt bättre på att framkalla känslor med sina sinnesjukt snygga melodislingor som ligger ack så välproducerade och genomtänkta i snart sagt varenda låt på ”The Harrowing Of Hearts”, de skriver just nu bättre låtar som helhet.

Jag tröttnar aldrig, utan törstar hela tiden efter mer när jag lyssnar på den här skivan, som håller en föredömlig spellängd på 46 minuters eget material, plus en cover som avslutning som jag tycker är helt onödig och det enda som drar ner betyget på plattan för mig.

”The Harrowing Of Hearts” har många lager, och visserligen är trumspelet inte det mest originella – trummisen DQ gör vad som förväntas av honom utan större åthävor, och sången är inte ens i närheten av varierad. Och ändå blir jag lyrisk för det BLAZE OF PERDITION gör så helvetiskt bra är just gitarrarbetet som lägger ett lager av fullödig känsla genom hela skivan. Det skulle inte förvåna mig om den här skivan hamnar på en hel massa årsbästalistor. För min egen del gör ”The Harrowing Of Hearts” att jag blir sugen på att kolla in mer musik av polackerna.

Skivor

Moloken – Unveilance Of Dark Matter

Lämna en kommentar

ARTIST: Moloken
TITEL: Unveilance Of Dark Matter
RELEASE: 2020
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hela fem år har gått sedan första delen i MOLOKENs trilogi om en persons känslomässiga malström och hur denna påverkar omgivningen. ”All Is Left To See” var en känslomässigt påfrestande skiva och gav sannerligen mersmak inför fortsättningen.

”Unveilance Of Dark Matter” är en minst lika frustande skapelse som föregångaren, om inte ännu brutalare och drabbande. De första lyssningarna fick jag pausa frekvent för alla intryck som hudlöst kravlade sig in i hörselgångarna. Den här plattan tar tid att smälta, gott folk, men likt de flesta av dylika alster så belönas den ihärdige lyssnaren frikostigt när väl intrycken sorterats.

Mest är det bröderna Bäckströms råa och rent av desperata sång som löper som den röda tråden genom ”Unveilance Of Dark  Matter”. Jag gillar den växelvisa insatsen från dem något så enormt. Kolla bara in Shadowcastle (Pt. I) där intensiteten ligger på max i stort sett hela tiden när det gäller sången – desperationen sliter och drar och får mig alltsomoftast att kippa efter andan. Ovanstående låt är förresten ett bra exempel på hur fint MOLOKEN jobbar med dynamik, både på ett låtskrivarmässigt plan som produktionsmässigt dito. Det fantastiskt fina svänget från trummisen Jakob Burstedt i inledningen paras fint med luftigt gitarrspel  från Bäckström och Ylmefors och desperat skriksång. Burstedts trummor låter också otroligt naturliga och precis som på ”All Is Left To See” så hörs basen riktigt bra.

”Unveilance Of Dark Matter” känns faktiskt ännu mer innerlig och hemsökande än ”All Is Left To See” – jag märker hur makalöst sökande den här skivan är då jag har gått omkring och kommit på mig själv att tänka på den när jag inte lyssnade på den.

Kolla in den.

Skivor

Dialith – Extinction Six

Lämna en kommentar

ARTIST: Dialith
TITEL: Extinction Six
RELEASE: 2019
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Sent på bollen när det gäller ”Extinction Six” från amerikanska DIALITH – skivan släpptes i mitten av augusti. Jag känner ändå att jag vill ge skivan uppmärksamhet, då jag genuint tycker att den och bandet förtjänar det.

Symfonisk power metal – mycket ska stämma om verkshöjden ska bli något att prata om. Att flera lyssnare nog kommer att tycka att EPICA är ett annat band att använda som referensram må vara hänt, likaså de ofrånkomliga liknelserna med NIGHTWISH. Tro mig – DIALITH kan mäta sig med lätthet med dessa titaner – och det redan med första skivan.

”Extinction Six” prickar in flera faktorer som jag tycker behövs: musikerna kan lira på sina instrument, de har bra låtar, en grym sångerska, stämningen sitter som en keps och det låter svinbra om bandet. Produktionen är rena drömmen – Alasdair Wallace Mackies gitarrer har en underbar tjockhet som får mig att tänka på hur BOREALIS låter i detta hänseende. Att Cullen Mitchells trummor låter fint organiska är dessutom helt ljuvligt – han är den enskilde musiker som får DIALITH att verkligen kännas bättre än de flesta. Kreativiteten flödar från hans händer och fötter som gör att varje lyssning blir intressant.

Ska jag nämna en enskild låt som sticker ut så är det Quiver Of Deception som har ett underbart driv, gung – och en helvetiskt fin refräng.

Krista Sion på sång, ja, det finns mycket att säga om henne. Dels tycker jag det är skönt att höra en sångerska som har sån karaktär i rösten som hon har. Dels tycker jag att det är skönt att slippa den operaartade sången som är så vanlig att ta till när det gäller symfonisk metal. Nu hör jag varenda ord som sjungs.

Gillar man symfonisk power metal med extra bett, då har man redan koll på DIALITH. För er andra senkomlingar, likt mig, är det bara att se fram emot en god stunds musikalisk mumma. DIALITH är inte färdiga på långa vägar. Kolla in dem.