Etikettarkiv: 9/10

Skivor

If These Trees Could Talk – The Bones Of A Dying World

Lämna en kommentar

imageARTIST: If These Trees Could Talk
TITEL: The Bones Of A Dying World
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Har ni känsla för feeling? Instrumentala post-rockbandet IF THESE TREES COULD TALK har det i vilket fall. Jag drabbas av samma känslostorm när jag lyssnar på bandets kommande platta ”The Bones Of A Dying World” som jag hamnade i när KHOMA släppte ”The Second Wave”, låt vara att svenskarna är snäppen hårdare än bandet från Akron i Ohio.

”The Bones Of A Dying World” är utan tvekan bandets hittills bästa och mest känslomässiga släpp och bandet verkar ha gått loss hårt i studion för varenda låt formligen vibrerar av patos.

ITTCT är verkliga genier på att faktiskt göra något av att de är tre gitarrister. Hur många band med tre gitarrister finns det inte som enbart låter den tredje dubblera vad nummer två gör? Jeff Kalal, Cody Keller och Michael Socrates jobbar inte alls så, utan låter melodier och slingor vävas in i varandra på sätt som tycks möjliga att variera i det oändliga.

Trummisen Zack Kelly och basisten Tom Fihe gör ett bra jobb även de, men det handlar ytterst lite om att framhäva sig själva på bekostnad av vare sig låtarna eller gitarrspelet.

Genomgående är det rent dräpande vackra låtar som bjuds. Från inledande Solstice till avslutaren One Sky Above Us tar ITTCT ett fast, bestämt men också ömt grepp om lyssnaren och övertygar mig om att detta är inte bara bandets bästa skiva någonsin, det är ett av de vackraste och mest stringent genomarbetade albumen vi kommer få höra under 2016.

Skivor

Gadget – The Great Destroyer

Lämna en kommentar


The Great DestroyerARTIST: Gadget
TITEL: The Great Destroyer
RELEASE: 2016
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det som är det bästa med grindcore är att det finns ingen exakt formel för hur den ska låta, men när du hör verkligt bra grindcore så känner du det med hela kroppen att den är just bra.

Exakt så är det med GADGETs av mig mycket efterlängtade ”The Great Destroyer”. De 17 spåren klockar in på föredömliga längden 27 minuter, och jag skriver föredömliga då samtliga låtar är starka i sig själva och sammantaget bjuder på en hisnande och urstark enhet som får mig att tycka att jag hemskt gärna vill höra ytterligare musik trots att jag märker att jag är grundligt tillfredsställd av vad jag faktiskt hör.

GADGET har inte skämt bort oss fans med stora mängder musik – förra skivan ”The Funeral March” kom för så länge sedan (2006) att jag hade börjat tro att det skulle bli bandets svanesång. Att det har tagit så pass lång tid för bandet att ge oss ny musik har byggt upp förväntan till verkligt extrema nivåer. Desto skönare att ”The Great Destroyer” lever upp till förhandssnacket.

Här ryms allt från det totala renset i låtar som Känslan (helt fruktansvärt bra titel för övrigt), och Pillars Of Filth, det skönt kängpunkiga i Dedication, ursinnesbrytet i The 02666 Heritage och Violent Hours (For A Veiled Awakening) och tyngden som i In The Name Of Suffering.

GADGETs medlemmar – William Blackmon på trummor, gitarr och sång, Rikard Olsson på gitarr, Emil Englund på sång och Fredrik Nygren på bas – har skapat ett album som är större än de enskilda delarna. Jag känner verkligen att de lirar som ett band som vet vad de vill och har förmågan att leverera musik som ligger på de övre nivåerna inom grindcore.

”The Great Destoyer” är en skiva som på ett hänsynslöst underbart sätt visar att GADGET med besked är tillbaka. De är det där de hör hemma – i toppen.

Skivor

Rotting Christ – Rituals

Lämna en kommentar

RottingChrist2016ARTIST: Rotting Christ
TITEL: Rituals
RELEASE: 2016
BOLAG: Season of Mist

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Att ta sig an ett nytt album av ROTTING CHRIST för recension är att ta på sig ett gediget källsökningsarbete vad gäller bakgrund för materialet, med dess inslag av olika språk, religiösa företeelser och heliga ritualer från ett antal av världens alla hörn. Eller så bara lyssnar man. Jag bestämde mig för det senare. Först. Och tyckte att, ja, här finns ju en del mycket spännande saker – men också väldigt mycket konstigheter. Det ”heilas”, viskas, skriks och framförs vers på ett antal språk jag ej är bekant med. Bra skiva, men… Ah, vad f-n, lika bra att ändå kasta sig huvudstupa in i ett försök att utforska och bättre förstå bakgrund och ursprung, så gott det nu går.

Latin, grekiska, engelska, hebreiska, franska och marathi är de språk jag så här långt identifierat på skivan. Albumet är, bland annat, en rituell åkallan och tillägnan till Satan och apokalypsen.

”Rituals” lånar friskt från många olika håll, musikaliskt och i texterna. Avslutande The Four Horsemen är en cover på likaledes grekiska bandet APHRODITE’S CHILDs låt från 1972 medan den franska texten i Les Litanies De Satan är från detsamma poemet ur Charles Baudelaires diktsamling ”Fleure du mal”. Devadevam är marathi (eller möjligen hindi?) för den högsta gudomligheten, ”gudarnas gud”. I Ze Nigmar (ung. ”Det är över”) används Jesu – enligt bibeln – sista ord på korset, medan In nomine Dei nostri är en åkallan från den satanistiska mässan. Texten i For A Voice Like Thunder är tagen från 1700-talspoeten William Blakes Prologue to ”King Edward the Fourth”.

Sakisk Tolis är väldigt bra på väldigt mycket, men sjunga engelska är inte hans starkaste sida. Mig stör inte hans speciella brytning alls, men det är inte oävet att bandet ibland även tar hjälp av andra vokalister. Nick Holmes (PARADISE LOST, BLOODBATH) förgyller stycket For A Voice Like Thunder med sin röst, medan franskan i Les Litanies De Satan framförs av Vorph Från SAMAEL. Det gäller att känna sina egna begränsningar, och på देवदेवं (Devadevam) framförs lyriken av Kathir från det singaporianska metalbandet RUDRA. Djupast intryck av gästsångarna gör dock Danai Katsameni från grekiska nationalteatern med sin gripande starka vokalinsats på Elthe Kyrie.

Musikaliskt är ”Rituals” lika tung, och lika perfekt balanserad mellan igenkänning och överraskande moment, som de två senaste alstren av ROTTING CHRIST. Sakis Tolis och bandet kokar ner alla vitt skilda beståndsdelarna till en intensivt kryddstark anrättning.  Alltså; tuungt att ta till sig, albumet kräver sin lyssnare, beväpnad med tålamod och öppenhet. Men till slut sitter det där, delarna faller på plats en efter annan och helhetens förtjänster uppenbaras. Jag ber dig att ta dig den tid det kräver!

Elthe Kyrie, förstasingeln som jag utsåg till 2015 års bästa låt, växer här i sitt sammanhang än mer och kan mycket väl visa sig även utgöra 2016 års bästa låt… Risken är uppenbar att också hela albumet ”Rituals” skär sig in i toppskiktet av årets utgivningar, och detta säger jag trots att vi knappt mer än påbörjat år 2016.