Etikettarkiv: 9/10

Skivor

Barren Earth – The Devil’s Resolve

Lämna en kommentar

ARTIST: Barren Earth
TITEL: The Devil’s Resolve
RELEASE: 2012
BOLAG: Peaceville Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Med medlemmar från flera kända akter (AMORPHIS, SWALLOW THE SUN, MOONSORROW exempelvis) har finska BARREN EARTH kallats ett superband. Fler än jag som är trötta på den benämningen? Tänkte väl det.

Vad jag dock har svårt att tröttna på är de ovedersägliga bevis på att medlemmarna är verkligt bra musiker. Debuten ”Curse Of The Red River” var episkt bra och jag har sett fram emot uppföljaren rätt så rejält.

”The Devil’s Resolve” håller måttet på ett fantastiskt sätt. Öppnaren Passing Of The Crimson Shadows är en dänga som under de dryga 7 minuter låten varar på ett makalöst visar på vad bandets musik handlar om: atmosfäriskt vemod, driv, förträffligt growlande och rensångsgastande från sångaren Mikko Kotamäki. Framför allt låter det så förbannat vackert – ett faktum genomgående på plattan. Lyssna påThe Rain Begins och försök att inte sluta ögonen och bara njuta. Gunget, vemodet, melodierna. Och då har jag inte nämnt att jag faktiskt börjar böla likt Börje Ahlstedt i rollen som Ronjas far Mattis när bandet släpper på en hammondorgel vid 2:55. Och detta är låt nummer två!

Och det bara fortsätter – Vintage Warlords (vilken titel för övrigt), monumentala The Dead Exiles vars symfoniska inledning tar andan ur mig, fint svängiga Oriental Pyre och vackra avslutaren Where All Stories End – det är verkligen så att jag får ta till den ack så slitna frasen all killer no filler om ”The Devil’s Resolve”. Ska jag hitta något att anmärka på är det att trummorna gärna hade fått lite mer fludder – de låter aningens för torra för att passa in totalt med de övriga soniska intrycken. Detta är dock en radanmärkning, och ingenting som kan förta intrycket att detta är en magiskt bra skiva som väl fyller behovet till OPETH släpper nästa platta med growl på.

Skivor

Beyond Creation – The Aura

Lämna en kommentar

ARTIST: Beyond Creation
TITEL: The Aura
RELEASE: 2011
BOLAG: PRC Music

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Rubriken på recensionen ska inte uppfattas som en pik på bandets musik på något sätt. ”The Aura” är en av de där plattorna som man förbannar sig själv för att ha missat under 2011 då skivan är en förkrossande upplevelse. Det är såklart självskrivet att Quebecianerna besitter superkrafter som instrumentalister – Guyot Begin-Benoit (trummor), Kévin Chartré (gitarr), Simon Girard (sång och gitarr) och Dominic Lapoint (bas) – lämnar inget övrigt att önska vad gäller att spela på ett oerhört imponerande vis. Mer nörderi – Lapoint spelar på bandlös bas. Det blir inte nördigare eller mer kompetent än så om ni frågar mig.

BEYOND CREATION går aldrig över den gräns som gör att musiken blir en affär för inbördes beundran i en scen som annars brukar söka sig till just denna zon. De gör det med ett knippe låtar som får mig att knyta nävarna i extas: ta No Request For The Corrupted exempelvis. Denna låt erbjuder, vågar jag påstå, något för de flesta – ett riffande att dö för, briljant spel, solon som får det att svartna för ögonen och ett driv som får en att tappa andan. Bandet får det att låta så lätt att det är skrattretande.

”The Aura” är en skiva som satte krokarna i mig från första lyssningen – och det är en skiva som – rätt gissat – växer något enormt för varje lyssning.

”The Aura” är en skiva att dyrka om man likt undertecknad uppskattar DECREPIT BIRTH och NECROPHAGISTs tonala övningar. Det som gör skivan bättre än just dessa gruppers alster är att den känns stringent till vansinnets yttersta gränsmarker, och att den känns som om den tillför subgenren något nytt.

Jag undrar bara, främst på grund av att ”The Aura” är bandets debut, hur i hela världen BEYOND CREATION ska kunna toppa detta?

Skivor

Avatar – Black Waltz

Lämna en kommentar

Avatar-Black-WaltzARTIST: Avatar
TITEL: Black Waltz
RELEASE: 2012
BOLAG: Gain Music

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Nytänt AVATAR bjuder upp till svartskimrande cabaret-vals

I höstas kom trespårs-EP:n “Black Waltz” där AVATAR släppt in drag av dark cabaret i sin gängse melodiska dödsmetall, och jag kärade genast ner mig i konceptet. Nu har fullängdsalbumet med samma titel landat i skivbackar och nätbutiker, och frågan är då om 11-spårsalbumet mäktar att följa upp det mörka skimmer som spreds med EP:n.

AVATAR är ett band jag följt till och från sedan deras första fullängdare “Thoughts of No Tomorrow” från 2006, och sedan första gången jag såg dem, som förband åt IN FLAMES under de senares klubbturné 2007. Sedan dess har bandet släppt ytterligare två album, “Schlacht” 2007 och det självbetitlade “Avatar” 2009. Inget av dessa kunde riktigt matcha och följa upp den lovande debuten, men med den ovan nämnda EP:n aviserades några verkligt spännande förändringar i bandets musikaliska inriktning.

Albumet “Black Waltz” inleds med en snygg om än relativt traditionell AVATAR-låt, Let Us Die, och därefter kommer första riktiga rysaren; Torn Apart som var det inledande spåret på höstens EP. Efter det följer en något mindre uppseendeväckande låt, Ready for the Ride, innan skivans starka mittenparti inleds med In Napalm och fortsätter med titelspåret Black Waltz, därefter Blod – där bandet överraskar positivt med sång på svenska – Let It Burn och favoriten One Touch. Sången i Blod får mig att tänka på Jörgen Sandström och hans TORTURE DIVISION. Över huvudtaget sträcker sig sången över register som Johannes Eckerström tidigare inte visat upp sig i.

Cabaretstilen i t.ex. titelspåret och det melodiska stråket genom plattan matchas av det naknare metalsoundet i låtar som Blod, Let Us Die och Paint Me Red. Det är våldsamt och sorgesamt, vilt och vemodigt och varje låt bär upp en bit av den magnifika helhet som albumet till sist utgör. Skivan klockar in på nästan en timme och det finns mycket fler spännande detaljer att ta del av än jag har utrymme att berätta om här. Detta är AVATARs klart främsta album hittills i karriären och det är fantastiskt härligt med ett band som inte räds att bryta sig ny mark utan låter utvecklingen gå i oväntade banor.

Ännu har jag dock inte bestämt mig för om det faktiskt är helt igenom acceptabelt att avsluta ett metalalbum med en niominuters kaosartad komposition innehållande munspel, growl, smaskande och smackande, en – ja, vad är det egentligen – steelguitar?, samt än fler oväntade musik- och ljudeffekter. Acceptabelt eller inte så är det hela ganska förtjusande!

Videon till titelspåret Black Waltz är också riktigt elegant och samtidigt överraskande – lite skrämmande och äckligt – och mycket proffsig. Konceptet i projektet “Black Waltz” är spännande hela vägen och jag får villigt erkänna att jag inte riktigt trodde bandet AVATAR hade detta i sig. Betyget på albumet, ska ses snarast som i underkant, en stark åtta [edit] måste till slut bli nio av tio, och detta är ett album som helt säkert kommer låta tala om sig.

Bästa spår: Black Waltz, In Napalm, Blod, One Touch, Paint Me Red – äh, det är ingen idé, listan tar aldrig slut…