Etikettarkiv: 9/10

Skivor

Hellhaven – s/t

Lämna en kommentar

848ARTIST: Hellhaven
TITEL: Hellhaven
RELEASE: 2012
BOLAG: Melodic Revulotion

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

En Myrholt-metalmorfos
Denne förunderliga norske artist som benämner sig Myrholt och musiker, har genomgått ännu en metamorfos som resulterar i en mångbottnad, genreförvirrande och oerhört tilltalande extrem rock-/metalskiva.

Multimusikern Myrholt har läsaren haft möjlighet att bekanta sig med tidigare, då WeRock recenserat ett antal album med hans olika band; ENSLAVEMENT OF BEAUTY, THOSE LEFT BEHIND och TREMOR. Den här gången, i HELLHAVEN, hittar vi Ole Alexander Myrholt tillsammans med gitarristen och keyboardisten Lasse Jensen, som också är den som skrivit musiken på debutplattan, medan Myrholt står för lyriken och merparten av sånginsatsen. Med sig på albumet har de Geir Nilsen på bas och Baard Kolstad på trummor, samt även Anne Lene Ullerud och Jan Thore Grefstad (i Mesmerized by the Same Moon) på ren sång.

Hur ska jag beskriva musiken för er, så att ni faktiskt ger denna mycket speciella skiva den ganska omfattande mängd lyssningstid som kan krävas för att riktigt landa och hitta hem i denna i begynnelsen så brokiga platta? Visst har musiken sin grund i nån form av death/ black/extreme metal, med growl som främsta vokala element. Men här finns så mycket mer, så mycken lekfullhet och utvikningar, för att inte säga utsvävningar, att resultatet är mer än lovligt omöjligt att genrebestämma, ”prog metal, growl” konstaterar bandet själva lakoniskt på facebook.

Det är de utsökta detaljerna som gör detta till mer än en gemene metal-platta. Såsom 2:27 in i Awaiting a Twilight of Ideals när du förnimmer ett basljud så dovt att det knappt hörs, utan mest ger sig tillkänna som ett tryck i maggropen. Eller den i förstone alldeles vansinnigt irriterande handklappning (typ spansk tangorytm?) som dyker upp oprovocerat i avslutande I Keep Searching for Something Divine, eller den sköööna skönsången i Mesmerized by the Same Moon som kullkastar balansen på ett rätt svårbemästrat sätt (framförd av Jan Thore Grefstad, även sångare i svenska SAINT DEAMON). Obalans – ja det är vad du får vara öppen för i mötet med HELLHAVEN. Låt alla förväntade förutsättningar fara. Tyngd och rejält med sväng i många låtar också, nämnde jag det?

Lyriken. Lyriken är trots allt bandets – och Myrholts – helt överflödande signum och styrka. Det finns hela tiden ett subjekt i berättandet, ett jag som stiger dig väldigt nära i texterna, dessa texter som pendlar mellan ångest, tvivel, desperation, hat, kärlek och trots. Och jag älskar det förbehållslöst. Ibland är det så till synes enkelt (Rushing Down a Trail of Sulphur) och ibland så intrikat att det bara är att låta sig barnsligt förnöjas av alla tolkningsmöjligheter.

Det är inte bara temat i lyriken som har en röd tråd, rent textmässigt går också en snitslad bana genom flertalet spår när Myrholt leker med ord och uttryck. I Boneyard återfinns raden ”I envy the stars in the skies” och i låten I Envy The Stars in The Skies finner man strofen ”I’m rushing down a trail of sulphur” som för vidare till låten Rushing Down a Trail of Sulphur som har uttrycket ”to kiss the open wounds” med paralleller i spåret Kiss My Open Wounds. Så fortgår det och allt hänger samman. Även referenser till låtar från Myrholts tidigare band ENSLAVEMENT OF BEAUTY kan återfinnas i t ex In this Pile of Bones.

Det känns nästan omöjligt att adekvat och rättvist beskriva detta album med ord, men ta dig tid så upptäcker du nog vad jag menar, och säkert en hel massa annat som blir din egen ingång till HELLHAVENs debutskiva. Grattis till alla oss som når dithän!

/BiblioteKarin

Skivor

Accept – Stalingrad

Lämna en kommentar

Accept2012ARTIST: Accept
TITEL:  Stalingrad
RELEASE: 2012
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Janne Sandstén

Som de flesta var även jag överraskad av ACCEPTs comeback 2010, med en makalös platta som verkligen tog tillbaka ACCEPT på heavy metal-tronen. En skiva som placerades väldigt högt när året skulle summeras. Den nya skivan är hitintills en av årets mest efterlängtade plattor och det är med höga förväntningar jag lägger nålen på första spåret.

Hung, Drawn And Quartered startar resan mot ”Stalingrad”, med ett melodiskt intro som för tankarna direkt till ”Metal Heart”. Vilken öppning, klassisk metal energi, med riktigt massiva gitarrharmonier.

Låtarna på skivan följer den klassiska ACCEPT-mallen, fullt med grymma gitarrer, solon, smittsamma melodier och sjunga med-texter, även om de blir lite väl banala emellanåt.

Jag känner mig riktigt glad att höra bandet låta så vitalt, kraftfullt och fräscht, detta bådar gott inför framtiden och jag måste säga att var det några tvivel innan så är de bortblåsta, ACCEPT är tillbaka och lika starka som någonsin. ”Stalingrad” är ett gott bevis på att bandet fortfarande kan leverera.

En av skivans största styrkor är att den passar fint mot sin föregångare, är bokstavligen den mest logiska fortsättning på ”Blood Of Nations”, men inte som ett regummerat däck till ”Blood Of Nations” utan ”Stalingrad” övertrumfar sin äldre bror med ett snäpp, bandet har mognat och njuter av återkomsten, utnyttjar sin nyvunna styrka fast med en fast fot förankrad i sin väletablerade historia. De nya låtarna är precis som du förväntar dig, klassisk heavy metal från början till slut.

Wolf Hoffman och Herman Frank låter bättre än någonsin. Deras riff är riktigt medryckande, och deras solon är riktigt bra. Gitarrerna passar perfekt i takt med Stefan Schwarzmanns solida rocktrummor och Peter Baltes bastoner. Likaså Mark Tornillo – rösten är i fin form, hans raspiga läder-kastade tonfall passar in perfekt i ljudbilden och även om han förmodligen kommer alltid att plågas av hänvisningar till UDO har han mer än visat sig vara en värdig och kapabel ersättare. Jag kan påstå att jag inte saknar UDO, utan är riktigt nöjd med detta upplägg.

”Stalingrad” är en relativt starkare, rikare, mer invecklad, melodisk och mer exotisk, jämfört med föregående platta. ACCEPT ser ut att styra världen av klassisk heavy metal. Åtminstone visar de med kraft var skåpet ska stå.

/ Janne Sandstén

Skivor

Barren Earth – The Devil’s Resolve

Lämna en kommentar

ARTIST: Barren Earth
TITEL: The Devil’s Resolve
RELEASE: 2012
BOLAG: Peaceville Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Med medlemmar från flera kända akter (AMORPHIS, SWALLOW THE SUN, MOONSORROW exempelvis) har finska BARREN EARTH kallats ett superband. Fler än jag som är trötta på den benämningen? Tänkte väl det.

Vad jag dock har svårt att tröttna på är de ovedersägliga bevis på att medlemmarna är verkligt bra musiker. Debuten ”Curse Of The Red River” var episkt bra och jag har sett fram emot uppföljaren rätt så rejält.

”The Devil’s Resolve” håller måttet på ett fantastiskt sätt. Öppnaren Passing Of The Crimson Shadows är en dänga som under de dryga 7 minuter låten varar på ett makalöst visar på vad bandets musik handlar om: atmosfäriskt vemod, driv, förträffligt growlande och rensångsgastande från sångaren Mikko Kotamäki. Framför allt låter det så förbannat vackert – ett faktum genomgående på plattan. Lyssna påThe Rain Begins och försök att inte sluta ögonen och bara njuta. Gunget, vemodet, melodierna. Och då har jag inte nämnt att jag faktiskt börjar böla likt Börje Ahlstedt i rollen som Ronjas far Mattis när bandet släpper på en hammondorgel vid 2:55. Och detta är låt nummer två!

Och det bara fortsätter – Vintage Warlords (vilken titel för övrigt), monumentala The Dead Exiles vars symfoniska inledning tar andan ur mig, fint svängiga Oriental Pyre och vackra avslutaren Where All Stories End – det är verkligen så att jag får ta till den ack så slitna frasen all killer no filler om ”The Devil’s Resolve”. Ska jag hitta något att anmärka på är det att trummorna gärna hade fått lite mer fludder – de låter aningens för torra för att passa in totalt med de övriga soniska intrycken. Detta är dock en radanmärkning, och ingenting som kan förta intrycket att detta är en magiskt bra skiva som väl fyller behovet till OPETH släpper nästa platta med growl på.