Etikettarkiv: black metal

Skivor

Narvik – Ascension To Apotheosis

Lämna en kommentar

narvik-ascension-to-apotheosisARTIST: Narvik
TITEL: Ascension To Apotheosis
RELEASE: 2016
BOLAG: Folter Records

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Tänk er en komplett uppsättning ingredienser för en klassisk black metal-platta á la vårt västra grannland. En mix av dissonanser och dunkla moll-progressioner, massiva pukrullningar, D-takt och plågad sång. Tänk er sedan att kockarna som skall slänga ihop anrättningen hyser en fäbless för perfektion, är duktiga på att följa ett recept, men kanske inte riktigt har den där medfödda känslan för vad som ger slutresultatet en unik touch.

Ovanstående motsvarar ganska väl mina fördomar när jag tar mig an att lyssna på sydtyska NARVIK. Det faktum att man tagit bandnamnet från en norsk stad ger mig dåliga vibbar. Nu är det ju tack och lov inte alltid som man får sina fördomar bekräftade, och i det här fallet… äh, i det här fallet var det precis som jag trodde! Problemet är inte att NARVIK är genuint dåliga. Produktionen är oklanderlig med stora pukor, basen som ett tydligt urskiljbart instrument och föredömligt krispiga gitarrer. D-takten sitter med militärisk precision, och en och annan mässande bakgrundskör fyller ut ljudbilden fint.

Problemet är väl bara att ”Ascension To Apotheosis” är… tja, en musikalisk motsvarighet till torgkonst, kanske? Tavlorna är i sig väldigt skickligt hantverke, men det saknas själ. Det är mer av skickligt utförda efterapningar än genuin konst, och även om man kan titta på dem och nicka lite beundrande för sig själv är det sällan något man köper. Efter ett antal genomlyssningar av NARVIK:s platta har jag fortfarande inte hittat något som biter sig fast, som engagerar, eller som – sig bör, kanske, vi snackar ändå black metal här – skrämmer. Nej, NARVIK, nästa gång slänger ni receptet, ger fan i att rengöra köttyxan så noga, och slänger i lite slaktavfall i grytan. Då, men inte förr, lovar jag att ge er en ny chans.

Skivor

Dark Funeral – Where Shadows Forever Reign

Lämna en kommentar

imageARTIST: Dark Funeral
TITEL: Where Shadows Forever Reign
RELEASE: 2016
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är lätt att tycka om ett band som DARK FUNERAL. De har varit med länge, kämpat sig igenom grava svårigheter med gamla skivbolag, tappat medlemmar och levererat black metal som stringent har legat på en bra nivå.

Jag kom in på bandet i höjd med ”Attera Totus Sanctus” en skiva som anses vara diskografins svagaste – i alla fall om vi väljer att tro Metal Archives.

Nya given markerar avstamp med ny sångare i Heljarmadr som ju har att fylla Emperor Magus Caligulas skor och nytt skivbolag.

Och det låter fortfarande stämningsfyllt om bandet – låt vara att Dominators trummor låter lite för torra för min smak.

Bäst är bandet i sjukt stämningsfulla As One We Shall Conquer, piskande The Eternal Eclipse och avslutande titellåten. Även om de andra låtarna är bra, sticker de tre ut lite extra i mina öron.

Gitarrarbetet från Lord Ahriman och Chaq Mol är riktigt bra med intressanta harmonier och det känns som om bandet har fått lite av en nytändning.

Heljarmadrs sång är bra, utan att helt golva mig.

Sammantaget är ”Where Shadows Forever Reign” en bra skiva som stundtals imponerar utan att fullständigt golva mig.

Skivor

Rotting Christ – Rituals

Lämna en kommentar

RottingChrist2016ARTIST: Rotting Christ
TITEL: Rituals
RELEASE: 2016
BOLAG: Season of Mist

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Att ta sig an ett nytt album av ROTTING CHRIST för recension är att ta på sig ett gediget källsökningsarbete vad gäller bakgrund för materialet, med dess inslag av olika språk, religiösa företeelser och heliga ritualer från ett antal av världens alla hörn. Eller så bara lyssnar man. Jag bestämde mig för det senare. Först. Och tyckte att, ja, här finns ju en del mycket spännande saker – men också väldigt mycket konstigheter. Det ”heilas”, viskas, skriks och framförs vers på ett antal språk jag ej är bekant med. Bra skiva, men… Ah, vad f-n, lika bra att ändå kasta sig huvudstupa in i ett försök att utforska och bättre förstå bakgrund och ursprung, så gott det nu går.

Latin, grekiska, engelska, hebreiska, franska och marathi är de språk jag så här långt identifierat på skivan. Albumet är, bland annat, en rituell åkallan och tillägnan till Satan och apokalypsen.

”Rituals” lånar friskt från många olika håll, musikaliskt och i texterna. Avslutande The Four Horsemen är en cover på likaledes grekiska bandet APHRODITE’S CHILDs låt från 1972 medan den franska texten i Les Litanies De Satan är från detsamma poemet ur Charles Baudelaires diktsamling ”Fleure du mal”. Devadevam är marathi (eller möjligen hindi?) för den högsta gudomligheten, ”gudarnas gud”. I Ze Nigmar (ung. ”Det är över”) används Jesu – enligt bibeln – sista ord på korset, medan In nomine Dei nostri är en åkallan från den satanistiska mässan. Texten i For A Voice Like Thunder är tagen från 1700-talspoeten William Blakes Prologue to ”King Edward the Fourth”.

Sakisk Tolis är väldigt bra på väldigt mycket, men sjunga engelska är inte hans starkaste sida. Mig stör inte hans speciella brytning alls, men det är inte oävet att bandet ibland även tar hjälp av andra vokalister. Nick Holmes (PARADISE LOST, BLOODBATH) förgyller stycket For A Voice Like Thunder med sin röst, medan franskan i Les Litanies De Satan framförs av Vorph Från SAMAEL. Det gäller att känna sina egna begränsningar, och på देवदेवं (Devadevam) framförs lyriken av Kathir från det singaporianska metalbandet RUDRA. Djupast intryck av gästsångarna gör dock Danai Katsameni från grekiska nationalteatern med sin gripande starka vokalinsats på Elthe Kyrie.

Musikaliskt är ”Rituals” lika tung, och lika perfekt balanserad mellan igenkänning och överraskande moment, som de två senaste alstren av ROTTING CHRIST. Sakis Tolis och bandet kokar ner alla vitt skilda beståndsdelarna till en intensivt kryddstark anrättning.  Alltså; tuungt att ta till sig, albumet kräver sin lyssnare, beväpnad med tålamod och öppenhet. Men till slut sitter det där, delarna faller på plats en efter annan och helhetens förtjänster uppenbaras. Jag ber dig att ta dig den tid det kräver!

Elthe Kyrie, förstasingeln som jag utsåg till 2015 års bästa låt, växer här i sitt sammanhang än mer och kan mycket väl visa sig även utgöra 2016 års bästa låt… Risken är uppenbar att också hela albumet ”Rituals” skär sig in i toppskiktet av årets utgivningar, och detta säger jag trots att vi knappt mer än påbörjat år 2016.