Etikettarkiv: Brutal Death Metal

Defeated Sanity – Passages Into Deformity

Passages into deformityARTIST: Defeated Sanity
TITEL: Passages Into Deformity
RELEASE: 2013
BOLAG: Willowtip Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Tyska tekniska brutaldödsmetallarna DEFEATED SANITY återvänder med ytterligare en rensmacka av depraverade mått i “Passages Into Deformity”. Då vet ni, förhoppningsvis, att det är dags att spetsa öronen för detta gäng är ett av de mest konsistenta inom den extrema metallen.

Denna platta är nummer fyra i ordningen, och de tidigare alstren – “Prelude To The Tragedy”, “Psalms Of The Moribund” och “Chapters Of Repugnance” – har alla visat på ett band som, likt många kollegor inom subgenren, inte är så intresserade av att återuppfinna hjulet som att förfina en redan fungerande formel. Därför är det mycket intressant att se att bandet nu vågar vidga sitt uttryck och inte bara stompa på i sedvanlig ordning utan bjuda på en betydligt mer varierad och därmed mer minnesvärd platta än vad man kanske hade förväntat sig.

Ett bra exempel på detta är magiskt bra och faktiskt sjukt svängiga Verblendung som på ett i det närmaste oroväckande intelligent sätt demonstrerar vad bandets musik handlar om – käckande tyngd, rejäla psykbrytspartier, gitarrer så brutaltjocka att man baxnar och sång så guttural att gomseglet imploderar. Och på tal om sång – Konstantin Lühring är bandets fjärde vokalist på lika många skivor. Om det märks? Inte ett jota om ni frågar mig då sångleveransen är, i vanlig ordning, precis så brutal som man vill att den ska vara.

Övriga insatser som är värda att nämna; ende kvarvarande originalmedlemmen, trummisen Lille Gruber, svarar för en prick så bländande uppvisning som han har skämt bort oss med på tidigare skivor, samt att bandet har lyckats styra upp en produktion som är synnerligen adekvat. Tummen upp för det mer än snygga omslaget signerat Toshihiro Egawa som bandet har jobbat med tidigare.

För oss som har lyssnat på DEFEATED SANITY innan så är “Passages Into Deformity” ytterligare ett bevis på att bandet fortfarande är värda vår uppmärksamhet. För alla andra är skivan ett väldigt lämpligt ställe att börja utforska bandets musik på.

 

Dark Confessions – Insanity

darkconfessionsARTIST: Dark Confessions
TITEL: Insanity
RELEASE: 2012
BOLAG: Art Gates Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Amelie

Mina tidigare erfarenhet av spansk metal är inte så stora, och tyvärr inte heller särskilt positiva ska sägas. Jag recenserade 2007 ett power metal-band vid namn DARKSUN, som jag inte hört något om varken förr eller senare måste erkännas. Sedan är det inte mycket mer. Så fick jag nys om death-/thrashbandet NOCTEM, recenserat här på WeRock av Robert, och jag gillade verkligen det jag hörde. Så när samma bolag, Art Gates Records, sände en promo av albumdebuterande brutal death metal-bandet DARK CONFESSIONS kändes det rätt lockande.

DARK CONFESSIONS startade sin bana 2007 i Murcia, och det har alltså tagit några år innan första albumet på ett skivbolag släpps, man gav ut en självproducerad platta förra året. Traditionell death metal med inslag av metal core bjuds, relativt melodiskt ändå utan att någonsin bli mjukt. Ganska brutalt faktiskt, med en “plattan i botten”-mentalitet albumet igenom, det blir inte många andrum där.

Musikernas insats är överlag mycket bra, gitarristerna Angel och Cremades, basisten Palazon och trummisen Alcolea kan sina saker. Sången, signerad Enrique Balsalobre, växlar mellan dödsdjupt growl och metal core-skrik, och i sina bästa stunder för vokalisten mina tankar till CONVERGEs Jacob Bannon. Överlag kan vokalinsatsen gott fördragas, utom i de fall där rösten övergår i s.k. “pig squeal”, t.ex. i avslutande Bloodshed, där det skär i mina öron. Det låter helt enkelt hemskt, men det är egentligen inte Balsalobres fel, det är så “pig squeal” ska låta bara, och det är inte bra.

Produktionen är inte heller något att klaga på. Ingen gör egentligen något fel här, men ändå är det något som gör att plattan inte lyfter. Och det är framför allt låtmaterialet som inte håller för ett helt album. Det saknas variation och dynamik inom och mellan låtarna. De försök som görs att lätta upp tyngden och att variera ljudbilden – skivans intro, mellanspelet i The Voice Of The Apocalypse, regn och tickande klocka i inledningen av Prelude to Tragedy osv. – känns som bara just försök att lätta upp och variera, men lyckas inte bli integrerade delar av albumet. Som därmed helt enkelt blir lite tråkig i längden.

/BiblioteKarin

Cryptopsy – The Best Of Us Bleed

the-best-of-us-bleedARTIST: Cryptopsy
TITEL: The Best Of Us Bleed
RELEASE: 2012
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag vet inte om ni har noterat hur många fina band det kommer från Montreal i Kanada? BEYOND CREATION, THE AGONIST för att nämna två. Och så har vi bandet för dagens skrivövningar – CRYPTOPSY. Jag kommer ihåg när jag såg bandet på Malmöfestivalen. Detta var på denna tiden då Mölleplatsen fortfarande användes för band som var för farliga för alla barnfamiljer och Rixfm-knarkare som huserade inne i centrum. Där ställde sig CRYPTOPSY och bastrumtriggade sönder hela festivalen. För detta är bandet som älskar sina bastrummor. Florent Mounier sliter också hårdare än de flesta bakom trummorna.

Bandet har släppt 7 fullängdare. En av dem klassas faktiskt som deathcore. Den får inte höga betyg någonstans. Och det är klart, har man stringent spelat brutal dödsmetal på de fem föregångsplattorna så kan man ju inte dänga till med deathcore, eller hur? Nä precis.

Nu har det alltså blivit dags att på något sätt sammanfatta den hittillsvarande karriären – därav “The Best Of Us Bleed”. Bandet gör detta gediget – över två timmar material väntar er om ni kollar in samlingen.

Och det börjar bra och fint med tre helt osläppta spår, Boden (jag avhåller mig från dåligt vitsande), A Graceful Demise och Holodomor. Inga konstigheter – fullt rens. Och det är detta bandet är bra på – att inte konstla till det. CRYPTOPSY har aldrig handlat om att vara helt nydanande. Det finns en väldans massa band som lirar mer originell musik. Men bandet har till största delen stått upp för ett habilt hantverk där det verkligen har handlat om att släppa på bromsen och bara köra. Otroligt befriande i sin enkelhet.

Rekommendation för lite härlig yrsel: kör skivan på repeat ett par gånger och känn hur hjärnan mosas lite gött. Det är också min primära invändning; det är väldigt mycket material att ta in – och rätt mycket låter, på gott och ont, ganska snarlikt. Men för en stunds god mosh och en fin sammanfattning av karriären kan jag varmt anbefalla “The Best Of Us Bleed”.