Etikettarkiv: Century Media

Skivor

Spirit Adrift – Enlightened In Eternity

Lämna en kommentar

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Enlightened In Eternity
RELEASE: 16/10 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att SPIRIT ADRIFT och dess primus motor Nate Garrett har hållit ett i det närmaste absurt arbetstempo sedan starten – fyra skivor på lika många år – har gjort att jag har undrat när snarare än om det kommer en skiva från bandet som jag inte kan hylla lika förbehållslöst som de föregående. Som ni förstår av denna inledning så är ”Enlightened In Eternity” den skivan.

Mycket är sig likt – Nate visar fortfarande upp sin enorma kärlek till 1980-talets hårdrock som den gestaltades av METALLICA och IRON MAIDEN, två band som har återkommit med influenser sedan andra skivan ”Curse Of Conception”.  

Inget fel i det, för när det görs rätt som i Cosmic Conquest så funkar det så fruktansvärt bra. Värre är det att SPIRIT ADRIFT ibland inte levererar ett lika jämt låtmaterial som på de föregående plattorna. Inledande Ride Into The Light har en bedrövligt tunn och repetitiv refräng, och texten till Astral Levitation får mig att obehagligt rysa till av det mer än lovligt new ageiga som här halas fram.

Helt utan poänger är såklart inte ”Enlightened In Eternity”. Garrett har fortfarande en stundtals magisk förmåga att få mig att känna att bryggan mellan 2000-talets doom och NWOBHM inte alls är speciellt lång. Avslutande Stronger Than Your Pain och United In The Void ger skivan en verkligt fin avslutning och gör att jag ändå tycker att trots att SPIRIT ADRIFT i vissa låtar verkligen kör i diket så finns här ändå förmåga att beröra.

Skivor

Necrophobic – Dawn Of The Damned

Lämna en kommentar

ARTIST: Necrophobic
TITEL: Dawn Of The Damned
RELEASE: 9/10 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har tagit sin tid för mig att uppskatta NECROPHOBICs musik. Mitt första möte med bandet var en konsert på KB 2010 då bandet kuskade runt med ett gäng andra band under turnénamnet Bonecrusher Fest. Då sågade jag bandet så till den milda grad att jag fick en arg kommentar av bandets dåvarande basist Alex Friberg att jag inte fattade ett skit. Det jag kan säga nu är att han hade rätt. Jag hade inte fattat bandet, men det har jag nu. Från 2013 års ”Womb Of Lillithu” har jag lyssnat på varje skiva som bandet gett ut, och med ”Dawn Of The Damned” som släpps på fredag kan jag helt uppriktigt säga att jag gillar det bandet gör.

Skivan inleds med två låtar som jag dock får införa radanmärkningar mot direkt. Aphelion är likt de flesta intron helt onödigt och Darkness Be My Guide känns som en låt som hade kunnat bli bra, men som jag mest upplever som tjatig och lite tam.

Men sedan gott folk tänder NECROPHOBIC till på alla cylindrar och hamrar med bister emfas in låtar med sådan fruktansvärd kaliber att ni kommer med stor sannolikhet att smälla av. För det gjorde jag.

Stämningen, drivet och den fantastiska leveransen av gitarrspel utöver det vanliga är det som lyfter ”Dawn Of The Damned” till de där magiska övre nivåerna. Sebastian Ramstedt och Johan Bergebäck ska vara så sjukt nöjda med sitt spel på den här skivan. Kompspelet är drivet till vansinnets gräns och vissa av solona fullständigt glöder. Att produktionen ser till att deras spel kommer fram föredömligt gör ju inte sakernas tillstånd sämre.

Det finns en pondus inte bara i de enskilda medlemmarnas insatser – samtliga bjuder på otroliga bedrifter – utan jag upplever att NECROPHOBIC med ”Dawn Of The Damned” levererar den bästa skivan de gjort de senaste 10 åren. Ni bör kolla in den.

Skivor

Napalm Death – Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism

Lämna en kommentar

ARTIST: Napalm Death
TITEL: Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism
RELEASE: 18/9 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag kan berätta exakt när jag insåg att ”Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism” är en av NAPALM DEATHs bästa skivor i karriären. Det är när Danny Herrera slår igång Zero Gravitas Chamber efter ett break mitt i låten. Jag fick fullständigt frisläpp och studsade upp från soffan över en låt som ligger som nummer 7 av 12 på skivan.

NAPALM DEATH är ett band som det är svårt att komma runt när man gillar grindcore. Inte bara för att Birminghambandet drog igång subgenren, utan också för att gruppen med bibehållen credd ständigt har omdefinierat vad grindcore är. Att mer och mer death metalinfluenser har smugit sig in gör mig personligen ingenting, för bandet har alltid vidmakthållit sitt sociala patos och sin politiska medvetenhet – grundpelare inom grindcoren.

Att bandet är upprört, förbannat och oroat över sakernas tillstånd i världen förvånar ingen, men på de senaste två skivorna – ”Throes Of Joy…” och föregångaren ”Apex Predator – Easy Meat” har vreden känts betydligt mer vässad än på bandets tidigare skivor.

”Throes Of Joy…” inleds av 4 låtar av sådan rasande kvalitet att ni kommer att baxna. Fuck The Factoid är en okomplicerad smocka med fokus på hastighet och ilska där hela bandet grindar på som galningar, men där också en helt ny dimension av snygga slingor har vävts in, Backlash Just Because som har ett illasinnat sväng, rikligt med d-takt och en vrålande Mark Barney Greenway, That Curse Of Being In Thrall som är ett skolboksexempel på start och stop och Contagion  som nästan drar åt det thrashiga hållet (!). Redan här är jag helt såld och beredd att skriva under på att den här skivan kan vara en av de bästa bandet har snickrat ihop.

”Throes Of Joy…” övertygar dessutom i de flesta av de låtar där NAPALM DEATH går ifrån den etablerade formen. Invigorating Clutch med sitt tunga matiga tuggande och långsamma ansats till exempel, Amoral som är en av singlarna som har släppts från skivan som nästan har ett rakt rockanslag men som jag ändå köper. Dessa låtar vinner dessutom på den rent fantastiska produktionen av Russ Russell som bara krossar med sin köttighet. Herreras trummor låter helt magiska och basen och gitarren hörs väldigt bra också. Framför allt känns produktionen väl balanserad för att få fram aggressiviteten i låtarna. Mark Barney Greenway svarar för ytterligare en gedigen insats på sång.

Att NAPALM DEATH är ett vansinnigt viktigt band med en klassisk bakkatalog är ett faktum. ”Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism” visar att de inte har slutat utvecklas, eller att de har en minskad hunger efter snart 40 år som band. Den här skivan måste ni kolla in!