Etikettarkiv: Century Media

Skivor

Horisont – Sudden Death

Lämna en kommentar

ARTIST: Horisont
TITEL: Sudden Death
RELEASE: 15/5 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Den retrovåg som drabbade landet nästan kollektivt när bland andra GRAVEYARD fick många att boogie on down fastnade jag aldrig för. Nu, ett antal år senare, märker jag att jag inte bara kan tolerera utan till och med uppskatta minst ett band som så tydligt hämtar sin inspiration från förr.

HORISONTs “Sudden Death” har gått på repeat i lurarna under veckan – det är en skiva som under rådande omständigheter kommer så sjukt rätt i tiden – för den är till brädden fylld med genuint rockande låtar. Jag blir glad när jag lyssnar på den här skivan.

Förra plattan “About Time” hade sina förtjänster, men i jämförelse så gillar jag “Sudden Death” betydligt mycket mer. I stort sett varenda låt är bra på den här plattan. Det börjar fint med Revolution som inte är en frifräsande låt på långa vägar, men en fint dansant och bra vägvisare in i plattan.  Sen drar bandet på rejält med Free Riding, Pushin’ The Line och Into The Night. När man dessutom får en rykande het saxofon i sistnämnda låt är lyckan total. Även när bandet saktar ner på tempona är intensiteten på en bra nivå. Enda undantaget är Gråa Dagar som känns totalt intetsägande.

Produktionen är fint luftig och passar låtmaterialet perfekt. Här finns såklart en medvetenhet om hur skivor från förr lät, men det känns inte alls mossigt. Om något så gör det att jag gillar HORISONT mer, haha!

“Sudden Death” är en fin skiva. Kolla in den.

Skivor

Naglfar – Cerecloth

Lämna en kommentar

ARTIST: Naglfar
TITEL: Cerecloth
RELEASE: 8/5 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att NAGLFAR ger sin skiva namnet efter ett tyg som behandlades eller impregnerades med vax med syfte att paketera döda kroppar i känns helt rimligt.  I övrigt är sig mycket likt i NAGLFAR-land. Det är fortfarande trion Kristoffer W. Olivius på sång och gitarristerna Andreas Nilsson och Marcus E. Norman som utgör kärngänget i bandet, och som tidigare lägger Alex “Impaler” Friberg bas och Efraim Juntunen på trummor som rundar ut bandet på skiva.

NAGLFAR har tagit god tid på sig att göra en skiva som låter som NAGLFAR brukar låta – och det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Bandets forte har alltid varit gitarrspelet som lyckas låta både iskallt och inkännande på samma gång. I mångt och mycket låter gitarrspelet som rena fanfarerna, och det är oftast med majestätiskt resultat som följd.

Rent låtmässigt så är “Cerecloth” en riktigt bra platta, här finns tillräckligt med mustighet och löd för att jag ska gå igång till och med på det lite folkmusikmässiga som kan dyka upp emellanåt i bandets låtar. Men jag kan ändå inte låta bli att känna att hur skivan låter drar ner helhetsintrycket. Gitarrerna låter exakt som jag tycker att de ska låta på en NAGLFAR-skiva. Men basen hade hemskt gärna fått komma fram betydligt mer. “Cerecloth” hade kunnat bli en helvetiskt mycket starkare upplevelse om detta hade korrigerats. Men det som sänker intrycket rejält är hur bastrummorna låter – absolut ingen kropp eller ton alls. De passar inte alls ihop med resten av instrumenten, och blir till ett irritationsmoment av faktiskt ganska stora mått.

Mitt intryck av “Cerecloth” blir därför väldigt splittrat – här finns så mycket förtjänster som nu hamnar i skymundan av en liten detalj. Det är synd.

Skivor

Havok – V

Lämna en kommentar

ARTIST: Havok
TITEL: V
RELEASE: 1/5 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Thrash metal – genren där många var kallade, få var utvalda. Vid sidan om de verkligt stora banden inom genren som ju har ett rejält försprång hittar vi HAVOK från Denver som sannerligen inte låter sig nedslås att de kämpar i motvind.

Nya, rätt gissat, femte plattan från Coloradobandet – “V” lyckas bandet ganska bra med att fånga min uppmärksamhet. Stundtals är det riktigt bra och nackmuskulaturen har fått slita rejält i takt med att låtar som Phantom Force, Merchants Of Death och Cosmetic Surgery har ljudit i hörlurarna. Som bäst är bandet när de låter vreden över sakernas tillstånd flöda genom låtarna, och när det går undan. Den eftertänksamma delen av HAVOKs musik funkar inte, och har aldrig gjort det, för mig. Bandets försök till breddning i avslutande låten Don’t do it är trots högtflygande ambitioner en låt som jag ställer mig ambivalent till. Vissa lyssningar har jag tokdyrkat, andra har jag tyckt att nä, det här flyger inte.

Vad som däremot flyger är den rent underbara produktionen. Varenda instrument hörs tydligt och produktionen sammansmälter dessa så att helheten blir större än de enskilda delarna. David Sanchez och Reece Scruggs gitarrer har en ton som är fantastisk, och Pete Webbers trummor – framför allt pukorna – låter som om de bor inne i mina hörselgångar.

“V” visar ett band som, likt tidigare material från bandet, är helt suveränt i sina bästa stunder, men som har ett antal stegpinnar kvar till de högre nivåerna. Betyget ska tolkas som en stark 6:a.