Etikettarkiv: death metal

Skivor

Chine – Immanent

Lämna en kommentar

imageARTIST: Chine
TITEL: Immanent
RELEASE: 2016
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Modern dödsmetall från Helsingborg, och ett band jag har kollat in tidigare, CHINE som imponerade rejält med förra plattan från 2012 ”Betray Your Own Kind”.

Nya plattan ”Immanent” både fortsätter och utvidgar det som bandet företog sig på ”Betray…”. Det är fortfarande rejält tekniskt och relativt tillkrånglat vilket bandet alltid varit bra på. Om jag jämför de två senaste skivorna skulle jag säga att ”Immanent” appellerar mer till intellektet än magen.

Inledningen är bra. Jag är ingen fan av intron, så att jag faktiskt gillar Cephalophore ska ses som ett gott tecken. Det är tillräckligt maffigt i riffet i den sparsmakade ljudbilden för att jag ska gå igång innan Floating brakar loss. Detta är en verkligt bra låt som visar på bandets styrkor på ett ypperligt vis. Jesper Sunnhagen visade redan på ”Betray…” vilken suverän trummis han är. Nu plockar han fram ett sväng och en känsla för att värdera när han ska blästra på och när han ska vara mer sparsmakad. Helt underbart!  Riffen i Floating signerade Adde Weis och Jokke Pettersson är rejält tajta. Det gäller genomgående på skivan, men de kommer fram lite extra här.

Även efterföljande Behind The Vivid Light är en riktigt bra låt som har en fin tyngd och bra sväng. Nye sångaren  Ola Svensson levererar dessutom en brutalt köttig vokal insats som imponerar.

Även Sky tycker jag att jag vill lyfta fram. Det supertajta interlockingarbetet som Sunnhagen-Weis-Pettersson bjuder på här är ljuvligt att lyssna på för ett teknikfreak som undertecknad.  Avslutande titellåten är även den mycket imponerande.

Invändningar då? Jo, såklart har jag några. Sett till den rent tekniska insatsen så klagar jag inte. CHINE visar, igen, att de är ett band som vet hur instrument ska trakteras. Även låtmässigt bjuds vi på rejäla toppar. För när bandet får till det som i ovan nämnda låtar då är de suveräna. Men jag känner ändå att som helhet betraktat är ”Immanent” något svagare än ”Betray Your Own Kind”.

”Immanent” är en skiva som jag tycker du ska kolla in om du gillar modern, välljudande dödsmetall.

Skivor

The Wretched End – In These Woods, From These Mountains

Lämna en kommentar

ARTIST: The Wretched End
TITEL: In These Woods, From These Mountains
RELEASE: 2016
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

THE WRETCHED END’s tredje album har ett vildsint, läckert omslag. Svart, grått, med dimma som lämnar en skogsklädd bergssida mot en stålgrå himmel. Enkelt och kargt. Skivan är döpt till ”In These Woods, From These Mountains”, och det är väldigt passande eftersom THE WRETCHED END här går ett steg tillbaka till grundaren Samoths rötter. Det känns mindre dödsmetal och mera svartmetal över hela skivan, och det är svårt att inte reflektera över det förflutna i Norges black metal-scen och åren i EMPEROR när man spelar plattan. Ett passande namn således.

Tyvärr får jag säga att min personliga känsla för THE WRETCHED END är i fortsatt falnande. Debuten ”Inroads” var ett stycke kreativ och spännande svärtad döds som jag gillar skarpt. Uppföljaren ”Ominous” tappade styrfarten en aning och drunknade liksom i bruset, och nu aktuella ”In These Woods, From These Mountains” lär inte vara tillräckligt för att ta sig upp på speltidens torra klippor. Bandet fortsätter i stort i samma hjulspår även om man drar sig mer mot det kallare och bistrare black metalklimatet, men låtmaterialet är inte tillräckligt starkt för att bära hela vägen. Stundtals visar man att det här finns material för storhet, och spår som Atheos (skivans starkaste spår) eller Old Norwegian Soul går inte av för hackor. Samoth lirar gura bra och sjunger bra, Cosmo likså med gitarr och bas samtidigt som Jens Fjellström (som vanligt när den mannen är inblandad) briljerar på trumpallen.

Problemet är bara att det inte räcker för min del. En skiva som kommer från de där skogarna, de där bergen och inte är nyskapande har en hel del att mäta sig med, och det krävs något hel extraordinärt för att det ska sticka ut. Det är verkligen inte dåligt, men personligen hade jag hellre sett att man gav sig på upptäcksfärd istället för att hylla ursprunget och rötterna.  Även om jag respekterar det.

Skivor

In Mourning – Afterglow

Lämna en kommentar

imageARTIST: In Mourning
TITEL: Afterglow
RELEASE: 2016
BOLAG: Agonia Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det första jag reagerade på när jag såg omslaget till ”Afterglow” var att detta är det snyggaste omslaget som IN MOURNING haft överhuvudtaget på sina plattor. Sen började jag tänka på hur musiken reflekterades av omslaget.

IN MOURNING har ju alltid skämt bort oss lyssnare med bölande och oerhört vackra gitarrslingor. ”Afterglow” är inget undantag, och frågan är om inte svärtan är nyansen mörkare än på bandets tidigare skivor.

”Afterglow” är en skiva som tar något längre tid att försjunka i för mig än med föregångsskivan ”The Weight Of Oceans” då den senare präglas av mer eftertänksamhet men också mer extremer. Ta låt nummer två på skivan The Grinning Mist exempelvis. Den inleds nästan trevande, hemsökande och byggs upp till ett nästan explosionsartat klimax med ett magiskt vinden i håret-solo. Jag formligen älskar vad bandet åstadkommer i denna mästerliga och oerhört mäktiga låt, så pass mycket att den har en god chans att smyga sig in på en bra placering på en lista över årets starkaste låtar.

Letar ni efter en ”hit” lik Colossus på ”The Weight Of Oceans” så kommer ni inte hitta en sådan. Och det säger jag som en komplimang då denna skiva handlar mer om den helhet som låtarna skapar än enskilda beståndsdelar.

IN MOURNING är ju även summan av sina medlemmar, men jag måste såklart skriva lite om trummisen Daniel Liljekvist med ett förflutet i KATATONIA som kom med i IN MOURNING  2014. Med honom i bandet har det kommit in ett sväng som inte fanns i lika stot utsträckning innan, och det är bara att gratulera till detta.

Ska jag säga något negativt om skivan är det en sak som jag vill lyfta fram, och det är hur Liljekvists pukor låter. De är lite för torra för min smak, men det är såklart en liten anmärkning i det stora hela.

”Afterglow” är en fin skiva som jag verkligen njuter av, och som är väl värd att kolla in.