Etikettarkiv: Hot or Not 2023

Listor

Hot or not? – Oktober 2023

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje Oktober 2023för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


LÅT: Watcher in the Dark
ARTIST: Guyođ
VALD AV: Amelie

Martin: Inte så tokig, men för lång för att hålla mitt intresse uppe hela vägen. Jag ogillar verkligen inte långa låtar, men det finns vissa tomgångspartier som drar ner låten i seghetsträsket. Bra stämning, jag gillar sången, och produktionen riktigt mycket. Ljummet mot varmt.
Robert: Detta är lite sådär lagomt raspigt och stämningsfullt, och precis den typ av black metal jag egentligen gillar. Däremot fäster det inte riktigt av någon anledning, och kanske är det lite för lång speltid jämfört med hur mycket som händer i låten? Inte dåligt, men det känns samtidigt som om det hade kunnat bli närmast briljant!
Fredrik: Blackened death i stadigt lunkande mellantempo. Snygg och stämningsfull produktion (jag älskar de reverb-stora pukorna!) och överlag ganska trivsam svärta. Men riktigt fullt ut lyfter det aldrig, det blir lite för jämntjockt i längden. Ett par D-takts-partier hade nog höjt detta till varmt, nu stannar det på ljummet.

LÅT: Victory Has 1000 Fathers, Defeat Is an Orphan
ARTIST: Primordial
VALD AV: Fredrik

Amelie: Detta gör mig lycklig! Jag hade helt missat att det irländska bandet hade en platta på gång när albumet damp ned. Nytt och vågat? Nej, inte alls men exakt det PRIMORDIAL åtminstone jag vill ha. Med A.A. Nemtheanga troget vid micken. På ett plan är det nog specifikt krig och elände låtarna åsyftar men för mig berättar albumet som helhet om mänsklighetens nutida tillkortakommanden och vandring mot vårt gemensamma öde och oundvikliga(?) slut. Hett!
Martin: Fruktansvärt bra! Ett underbart pulserande sväng och en, som vanligt, grym sånginsats av A. A. Nemtheanga gör att jag sväljer detta med hull och hår. Kokhett!
Robert: Ett säkert kort, detta är (som vanligt med PRIMORDIAL) rasande bra… och då är detta faktiskt inte alls plattans starkaste spår i mitt tycke! Stekhett, såklart!

LÅT: Carbon Based Misery
ARTIST: Terra Builder
VALD AV: Martin

Robert: Detta gillar jag, det är lite sådär lagom galet utan att skeva iväg fullständigt ner i diket a la SYSTEM OF A DOWN-vansinne. Helt klart ett lovande smakprov och något som väcker den musikaliska läckergommen till liv – det här vill man ha mer av!
Fredrik: Fin, rivig energi i anslaget, och köttig tyngd. Här finns en del rätt sköna partier, men precis som med föregående akt så hittar det inte riktigt rätt sträng hos mig att slå an. Det är inte dåligt på något sätt, det är bara inget jag känner något uppenbart behov av att återkomma till. Men stilpoäng för hög röj-faktor!
Amelie: Småmysig dödsmetall med lätt inslag av black. Trivsam ljudbild, allmänt tilltalande och lagom lättillgänglig. Ja ni hör, inga storslagna överraskningar, men TERRA BUILDER skickar oss en varm hälsning från debutplattan i form av  Carbon Based Misery.

LÅT: Stutter
ARTIST: Empire State Bastard
VALD AV: Robert

Fredrik: Punkrockigt skrammel med helt hämningslös skriksång. Låter lite som att CANCER BATS, THE HIVES och MINISTRY fått ett kärleksbarn tillsammans (ja, på tre) men att den havande parten druckit lite mer alkohol än lämpligt under graviditeten… (Och då menar jag inte nödvändigtvis det som något dåligt i det här fallet, även om ni inte skall pröva det hemma i verkligheten.) Den lite lugnare avslutningen är snygg, även om synthen som smyger med låter lite malplacerad. Ganska varmt, detta, ändå!
Amelie: Känner att jag ”borde” gilla det här mer än jag gör… Rytmiskt och melodiskt. Skramliga trummor och skriksång på det. Det är bara det att skriksången i detta fall skär som gnissel i mina öron. Inte alls den där sköna vokala desperationen som efterfrågas. Nej, det här funkar inte något vidare. För mig. Svalt.
Martin: Härligt stökig låt som gör mycket rätt. Jag gillar den illskrikande sången, ger en härlig nerv till låten. Bra sväng också stundtals, och så är det frenetiska riffandet svinbra. Jag gillar detta – hett!

Listor

Hot or not? – September 2023

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Concrete And Steel
ARTIST: Svartkonst
VALD AV: Amelie

Martin: Habilt hantverk, men det blir extremt stadig uppförsbacke för SVARTKONST efter den majestätiska “Black Waves”. Jag älskar produktionen som det ju inte går att inte gilla. Tjockt med gitarrer och trummorna – ja, för satan så bra de låter. Låten i sig blir aningens tjatig i slutet och låter resten av plattan så här så kanske jag blir tvungen att konstatera att nja, nära men ingen hare. Ljummet.
Robert: Alltså.. detta är med lätthet omgångens jobbigaste låt. Varför? Jo, för att man ju VILL gilla detta, och eftersom förra given “Black Waves” var rätt up my alley så hoppas man ju att det är magiskt. Men… det är ju inte det. Ingen av singlarna från kommande “May The Night Fall” har övertygat undertecknad då det varit lite… “black metal 1A, standardformat” över det. Och det gör det knepigt! Hjärnan vill säga att detta är stekhett, men hjärnan och själen säger att det är rätt… ja.. mellanmjöök och ganska trist. Pyspunka. Svalt…
Fredrik: Egentligen varken särskilt nyskapande eller säregen historia, detta. Men den kolmörka reptil som i form av Concrete And Steel slingrar sig i gränslandet mellan mellantempo-black och blackened death har inte desto mindre ganska imponerande huggtänder. Eller, för att tala lite mer klarspråk – svärtan är kompakt, ljudbilden maffig, och låtens avslutande del betvingande tung. Så överlag är temperaturen här kanske inte i paritet med helvetets allra innersta krets, men ändå hög nog för att svedja skinnet på en och annan syndare!

LÅT: Jaded
ARTIST: Spiritbox
VALD AV: Fredrik

Amelie: Jodå, jag gillar hannes emellanåt härligt desperata skriksång men i rensången låter LaPlante väldigt generisk. Trist. Detta är ett slags pop-dänga som försöker vara metal – om jag får raljera lite. Inte långt över kylskåpstemperatur i min värld.
Martin: Refrängen sätter sig, men så mycket mer är det inte. SPIRITBOX har hajpats en del, men jösses så oerhört standard 1A detta är. Lite tuff skriksång och, såklart, rensång har blivit så uttjatat att jag storknar. Ljummet, med dragning åt svalt.
Robert: Unikt är det inte, men det försöker man ju inte påstå heller. Och då funkar det! Visst, knappast det bästa och coolaste du kan höra, men refrängen sätter sig och det är mysig lyssning. Ljummet!

LÅT: Fresh Chaos Greets The Dawn
ARTIST: Woe
VALD AV: Martin

Robert: Fint detta, och trots (eller tack vare?) total avsaknad av överraskningar så är det finfin lyssning med härlig hetta från start till mål. Jag gillar’t!
Fredrik: WOE är WOE, och det är väl nästan snudd på att jag kunde nöja mig med det som kommentar? Som sedvanligt möts lyssnaren av frenetiskt piskande trummor, vackert melankoliska mollslingor, och en desperation som känns så rå att det är omöjligt att inte bli känslomässigt påverkad. Det aktuella spåret är möjligen aningen i överkant långt, alternativt hade behövt en liten gnutta variation ytterligare, men ärligt talat, vem bryr sig? Detta är ju ack så hett!
Amelie: Ber om ursäkt men så mycket tråkigare än såhär kan väl knappast metal bli? Det maler och maler… samma melodi, samma röstläge… Och inte måttligt heller utan i åtta och en halv dryga minuter! Om jag inte nästan somnade ifrån det hela skulle jag bli lite förbannad. Isande kallt.

LÅT: The Agony Seeping Storm
ARTIST: Job For A Cowboy
VALD AV: Robert

Fredrik: JFAC är ett sådant där band som jag borde gilla mer än jag gör. De är snortighta, stenhårda, och tekniskt synnerligen kompetenta. Men likafullt är det något som inte riktigt fullt ut vill lira ihop med det musikaliska belöningscentrat i min hjärna. Så även här, låten är snygg, de snabbaste partierna rejält röjiga, och de subtilt frygiska inslagen genuint läckra. Men ändå är detta låten av de tre jag tar del av denna omgång som jag förmodligen kommer att återvända till minst antal gånger. Ljummet, för mig åtminstone.
Amelie: När jag såg valet i listan tänkte jag att jaha, Robert såklart <3. En gång i tiden var detta band rätt heta för mig. Icke så nu. Och ändå, i detta bleka startfält (egna valet oräknat då) är JFAC ändå det minst tråkiga. Riktigt behagligt ljummet!
Martin: Ett mycket kärt återseende! Efter 10 års väntan kommer äntligen JOB FOR A COWBOY tillbaka med en riktig scorcher till låt. Jag kan inte värja mig mot detta, och ser extremt mycket fram emot att få höra mer. Är det den långa väntan som gör det? Kanske det, men vem bryr sig? Stekhett!

Listor

Hot or not? – Augusti 2023

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Devil Wears A Papal Tiara
ARTIST: Dun Ringill
VALD AV: Amelie

Martin: Ryggade tillbaka av inledningen på den här låten. Jag är inte ett fan av folkmusik i metal. Men banne mig om inte låten har vuxit i takt med att lyssningarna har trillat in. Här finns fortfarande saker som skaver på fel sätt, men det är svårt att inte uppskatta sången och det fina gitarrsolot. Trots att jag nog inte kommer att kasta mig över mer musik från DUN RINGILL så irriterar jag mig mindre på låten än jag trodde jag skulle göra. Ljummet.
Robert: Detta är inte oävet eller dåligt (trots den klart avskräckande starten med fiol/folkmusik), men i omgångens konkurrens står det sig inte riktigt. Ljummet, men försvinner lite jämfört med starkare alster.
Fredrik: THE HU möter keltisk folk-metal möter biker-metal med läderbrallor…? Visst finns här en en del fina detaljer, särskilt delar av sånginsatsen och då framför allt i versen, samt en del läckra pukrullningar. Överlag känns det dock (tyvärr) ganska pajigt och inte särskilt charmigt, och temperaturen överstiger inte snittet för den svenska sommaren 2023…

LÅT: Grand Eclipse
ARTIST: Sworn
VALD AV: Fredrik

Amelie: Jamen fy fasen vad trevligt vi har det i denna omgång av Hot or Not! Det här är melodiskt, det är black metal, det är norskt av lite modernare snitt och vad mer kan en längtande själ begära? Kanske något som stör och berör aningen mer men varför klaga? Gott glöd i detta!
Martin: Inte alls tokigt detta! Riktigt fin stämning, jag gillar verkligen produktionen, och sången är vass som bara den. En fin och kontemplativ låt som trots att den driver en viss stökighet försänker mig i ett lugnt känslotillstånd. Får mersmak – hett!
Robert: …omgångens starkaste spår? Mycket möjligt, detta är skönt drivigt och rivigt, med en fin mix av melodi och ilska. Ett litet fynd av Fredrik, och det enda som jag inte omfamnar helt är mellanspelet i mitten av låten. Kanske hade den varit ännu starkare om den tagit slut där? Oavsett: Detta är hett och gör mig nyfiken på mer av SWORN.

LÅT: The Glory Of The Ocean
ARTIST: Agriculture
VALD AV: Martin

Robert: Svart och tungt stundtals – ångestskrik och närmast hardcore-driv andra gånger. AGRICULTURE bjuder på hårdrocksbuffé med närmast allt på bordet, och kommer undan med det utan att det blir för eklektiskt. Hett, detta!
Fredrik: En säregen liten (nåja, åtta minuter) historia, detta. Den inleds med ett oerhört country-doftande (!) intro, innan låten gradvis glider över i ångestladdad post-black metal med dubbeltakts och desperat skriksång. Sedan hittar AGRICULTURE först ett närmast doom-minnande parti, innan avslutningen manglar loss rejält igen. Inte oävet, här finns ganska mycket atmosfär, men det tämligen luddiga produktionen och ett trots allt något för långt format drar ner intrycket lite. Skapligt ljummet, ändå.
Amelie: Kompositionen i fokus. Från start till mål. Så varierat och närmast ”spretigt” men ändå funkar det hela tiden. Melodislingors smekningar och ångestlikt avgrundsvrål träffar hörselsinnet. Jag erkänner att jag ibland tappar bort mig; ”åh javisst, det är fortfarande det här spåret jag lyssnar till”, men samtidigt stortrivs jag varenda en av de dryga åtta minuterna det fortgår. Hett!

LÅT: Faking It
ARTIST: Svalbard
VALD AV: Robert

Fredrik: Behaglig balans mellan rå nerv och eterisk luftighet, men det är i partierna med lite köttigare gitarrer det verkligen börjar brännas. Överlag snygg låt, med härligt rivig sånginsats och en synnerligen ösig och effektiv avslutning. Av de tre bidrag jag får bedöma denna månad helt klart det ledigt hetaste.
Amelie: Inte unikt men jag gillar sångerskans röst mycket och mörk melodisk metal av detta slag har alltid en tendens att hos mig slinka ner med stort behag. Trevligt aggressivt och behagligt hög temperatur här.
Martin: Oerhört svårt att inte gilla detta, trots att det inte alls känns originellt. Massor av triggers av det positiva slaget här – magiska och vemodiga melodislingor, en underbar produktion.  Jag ser fram emot att få höra fullängdaren, för om den låter som Faking It lovar den en högtidsstund. Hett som satan!